Den smygande statisten.

Nyss hemkommen efter en dag av smygande i skogen, krypande på grus och blöt asfalt, tryckande under granar, bakom husknutar, i containrar och under en husvagn. Jag har nämligen varit figurant på en av hemvärnets krigsförbandsövningar (KFÖ) under dagen. Mitt uppdrag var att smyga runt ett bevakat skyddsobjekt med kamera och kikare och se allmänt skum ut, och försöka hålla mig undan när personalen som bevakade objektet fick syn på mig. Med viss framgång faktiskt. Hemvärnssoldater tröttnar efter ett tag. Hundar är det lite värre med. Jaag blev infångad gång på gång, men skam den som ger sig. Totalt blev jag infångad fem gånger under dagen.
Att bli fångad är visserligen roligt, men det var faktiskt ännu roligare att smyga runt utan att bli upptäckt. Att återigen få använda sig av de knep man lärde sig som liten scout, som att sticka fram huvudet vid sidan av saker i stället för ovanför och att sätta vikten på hälen innan tårna för att gå tystare. Och det är riktigt kul när man blivit upptäckt och satsar allt på en snabb rush för att hitta ett nytt gömställe. Särskilt många bilder på skyddsobjektet hann det inte bli, men jag lägger upp några av dem här under nästa vecka.

Tjurruset 2010!

Nej, som banderollen här ovan, från ett snacksföretag som inte satsar stort på filmkvällar med famljen, påpekar så handlade inte heller detta års Tjurrus, som ägde rum för en vecka sedan, om något jävla fredagsmys. Det var kallt, det var blött, och det var jobbigt. Det sägs att det blir tuffare för varje år, och det har verkligen stämt de två gånger jag har spungit. I år var visserligen backarna mindre, och vi började och slutade inte i ett stort sandtag, men skogsstigarna var smalare, de uppbyggda hindren, bland annat bildäck, cementrör, vattengravar och att par containrar, var fler, och framförallt så gick längre stäckor av spåret rakt igenom träsk. Helt obanade träsk där benen sjönk ner till knäna för varje steg och där alla mina försök att springa slutade med att jag tappade balansen efter tre steg. Det var bara att kämpa på i snigeltakt. Så gick det inte så fort att komma runt banan heller, tiden slutade på 1:13:51. Inte direkt någon kanontid på 10 km.

På bilderna här ovanför ser ni mig, först då jag värmer upp någon minut innan jag ska bege mig till startfållen, sedan när jag passerar målinjen, när jag pustar ut i mål efter att ha fått min medalj, och till sist mina kläder från loppet medan jag grovtvättar dem i badkaret. I mål väntade också min flickvän med en handduk, ne filt och ett torrt ombyte. Precis vad som behövdes, även om man höll värmen uppe under loppen så var det inte mer än några plusgrader i luften. Det gällde alltså att byta om snabbt, få i sig lite av den varma bujong som delades ut i målet, och ta sig hem till ett varmt bad, efter att jag sköjt av badkaret rejält efter "tvätten" alltså. Precis som förra året så trodde jag att kläderna aldrig skulle gå att få rena, men det gick. Et år till håller de säkert.

Solgladögonen jag har på bilden visade sig vara en tveksam idé. Villerligen sken solen starkt under de första kilometrarna, så där gjode de verkligen nytta. Vid det första rejäla vattenhindret, som syns under banderollen på den iledande bilden, skydda de mina vanliga glasögon mot en del lerstänk. Men jag gjorde misstaget att lydta på dem för att försöka få bort leran. Det ledde till att jag gick lera på insidan också, och dessutom immade de igen. Efter några fruktlösa försök att få dem rena medan jag fortsatte springa gav jag upp och lät dem sitta i pannan sista halvan av loppet. De satt ganska bra där också.

På väg hem med torra kläder, kändes det faktiskt lite tråkigt att det är ett helt år kvar till nästa Tjurrus. Jag undrar vad de ska hitta på då för att än en gång göra banan tuffare?

I dag föll den första snön över Stockholm, och det känns som om löparsäsongen börjar dra sig mot sitt slut. Jag har börjat se mig om efter ett nytt gym efter flytten, och satsar framåt mot nästa lopp, förhoppningsvid Milspåret 2011.

Bilder utifrån spåret kan man hitta på Tjurrusets hemsida. Där kan ni också snart anmäla er till nästa års utmaning. Hoppas vi ses där!

Träning & Träning

Hösten är en bra tid för utomhusträning. Man startar på nytt efter sommarens slarvande, kommer ut i friska luften när man annars gärna blir sittande inomhus, och så känner man sig riktigt duktig som börjar träna inför nästa strandsäsäng såpass långt i förväg.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag hittat ner till motionsspåren vid Alby Friluftsgård, och jag har kört några rundor inför Tjurruset. Onsdag kväll och söndag morgon verkar passa bäst in i mitt schema just nu. Onsdagens försök på fyrakilometersrundan gick dock inte riktigt som jag tänkt mig. Efter att ha tappat bort spåret fortsatte jag ut bland vägar och bostadsområden, i tron att jag ändå var på väg tillbaka till friluftsgården, och det tog en liten stund innan jag märkte att jag var på väg åt helt fel håll och fick vända och ta mig tillbaka samma väg. Tjugo beräknade minuter blev trekvart, och hur långt jag sprang är svårt att uppskatta. Åtminstone sex kilometer tror jag efter en titt på kartan, men då stannade jag några gånger för att försöka hitta rätt väg också.

I söndags gick det bättre när jag sprang i dagsljus, och fyrakilometersspåret avverkades utan problem. Jag känner att jag har krafter att springa längre, hoppas att de räcker till tio kilometer terräng i helgen också.

I går hängde jag med en kompis och provade utomhusgymmet i Björkhagen. Ganska spännande, men redskapen som finns kan behöva kompetteras med lite vanliga kroppsviktsövningar också. Armgången var roligast, och en bra övning för att få med alla småmuskler i överkropen. Det känns rejält idag, särskilt i händer och underarmar som man inte tränar särskilt ofta. Till nästa gång ska jag ta med ett stoppur och en större vattenflaska.

Nu gäller det bara att hålla igång med utomhusträningen så länge vädret tillåter. Eftersom jag flyttat så måste jag hitta ett nytt gym för de riktigt kalla och mörka månaderna. Jag och flickvännen har fått varsitt gratispass på Firskis&Svettis i Tyresö bland de klassiska "nyinflyttad-kupongerna" det kanske kan vara något? De har ju mina favoritpass, både box och cirkelträning, och ligger inom cykelavstånd.

Tjurruset 2!

Nu är det snart dags igen. Nummerlapp och information har kommit. I år avgörs Tjurruset vid Botkyrka Motorstation i Tullinge. Starten går om två veckor och jag kommer att vara där!

Tyvärr har mycket jobb och flyttbestyr tagit tid och energi från träningen, och från andra saker (vilket kanske märks på uppdateringsfrekvensen här den sista månaden). Men nu är nya lägenheten i ordning och jag har hittat ner till löpspåren vid Alby Friluftsgård. Det tar ungefär en kvart dit med cykel, vilket blir en lagom uppvärmning. jag har hunnit med ett par rundor hittills, och kommer nog hinna med några till innan starten. Det känns i kroppen att jag inte sprungit terräng på ett tag, men jag har hållit igång med andra aktiviteter så kondition och styrka finns nog kvar någonstans. Några lugna rundor till, så att jag inte blir förkyld eller skadad, och sen ska jag nog klara av lite terränglöpning. Jag lär nog inte förbättra förra årets tid på 1:07:16 (vilket gav mig en hedervärd 1798:e plats), men jag kommer iallafall att ta mig i mål.

Mina upplevelser under förra årets Tjurrus kan ni läsa om i det här inlägget.

100% Scout!

I dag var det 100%scoutdagen, och jag har inte varit i närheten av någon scoutaktivitet. Men en gång scout alltid scout, alla dagar. Alla ni som visade ert engagemang idag ska veta att ni har mitt fulla stöd.

Dressincykling och kanotpaddling.

En hastigt påkommen flytt med tillhörande bestyr har tagit mycket tid de senaste veckona, både från äventyrandet och från rapporterandet här på bloggen. Synd, för sensommaren är en fin tid att njuta av naturen och årstidernas växlingar. De sista baden på nästan folktomma stränder, den allt tidigare skymningen och de kyliga mornarna... Och det bästa är att allt man hinner med efter semesterveckorna känns som en bonus.

Men nu har jag äntligen tagit mig tid att sitta ner och skriva om vårt planerade äventyr i Dalsland, när vi redan varit hemma i över två veckor. Som jag skrev sist så planerade vi att cykla dressin och paddla kanot, och det gjorde vi också. Men tyvärr inte lika långt som vi hade tänkt. Men vi börjar från början.

Vi åkte från stan till Mellerud via Göteborg på söndagen, och på måndagsmorgonen fick vi skjuts från upp till Bengtsfors, där dressinbanan börjar. Vädret var tyvärr inte med oss, dagen började med regn och prognosen visade fortsatta regnskurar under dagen. Visserligen var det uppehåll när vi lastade vår lilla kärra, men vi förberedde oss ändå med regnkläder.


På bilden ska vi precis trampa iväg längs spåret. Bengtsfors station syns i bakgrunden.

Dressinbanan är den del av gamla DVVJ (Dal-Västra Värmlands järnväg) som gick mellan Mellerud och Arvika. Den går mellan Bengtsfors och Årjäng och är Sveriges längsta järnväg för dressincykling, cirka 50 km. För mer information om järnvägen kan ni kolla på den här sidan på Järnväg.net (Är det inte fantastiskt vad folk lägger upp på nätet.) För en beskrivning av sträckan vi cyklade kan ni kolla här. Första biten gick det ganska brant uppför, brant för att vara en järnväg alltså. En dressin är lite tyngre att trampa än en vanlig cykel, och med packning och två passagerare vägde den säkert en bra dit över tvåhundra kilo. Hjulen kan slira ganska rejält på rälsen också, särskilt när det är blött. Men uppåt kom vi, och järnvägen klängde sig fast längs en bergssida med vacker utsikt över bengtsfors och sjön Lelången. Några kilometer längre fram stod min flickväns far, som kört i förväg med bilen, och vinkade åt oss medan spåret fortsatte in i skogen mot sjön Svärdlången. Små rostiga kilometerskyltar längs vägen gjorde det lätt att hålla reda på hur långt vi åkt, och en broschyr vi fått på uthyrningen visade var det fanns sevärdheter och annat längs spåret.

Kanadensare i Edsviken

Nästa vecka har jag och min flickvän en veckas semester tillsammans, och den ska vi tillbringa i hennes hemtrakter, i Dalsland. Förutom att hälsa på släkten så ska vi ta en liten tur på några dagar i vildmarken med kanotpaddling och dressincykling på De Vackra Vyernas Järnväg. I helgen passade vi därför på att hyra en kanot och ta en liten övningstur.

Kanoten hyrde vi på Brunnsvikens Kanotklubb, där vi också hyrde kanot förra sommaren. Målet den här gången var inte Stora Värtan utan Edsviken, dels för att det är kul att paddla på nya ställen och dels för att det blåste lite för mycket för öppnare vatten. Utrustade med matsäck och badkläder styrde vi ut från bryggan. Det blåste ganska friskt redan inne i brunnsviken, men vi hade vinden i ryggen och fick upp ganska god fart, och kursen blev efterhand rakare när paddelvanan återvände. Vi tog oss igenom Ålkistan utan problem och smet under bron till Bockholmen och in i Stocksundet.

Trots att vi bytt riktning hade vi fortfarande vinden i ryggen och pilade vidare under de tre broarna över sundet och vidare bortåt. Fotot här ovanför är taget under motorvägsbron. Jag har åkt över den hur många gånger som helst, men det är faktiskt första gången jag åker under den.

Vi mötte en hel del båtar och fick styra undan en del för svallvågorna, men annars gick färden utan problem. Solsken hade vi också. Vi passerade Danderyds Sjukhus och Ulriksdals slott, som syns på bilden här nedanför, och sedan stannade vi för lunch och bad på Kaninholmen, en liten obebodd holme mitt emot Nora bryggor. Fotot längst upp i det här inlägget är taget på stranden där vi drog upp kanoten.

Efter lunch och bad började tyvärr vädret se sämre ut, och eftersom vi skulle få ganska kraftig motvind på vägen tillbaka beslöt vi oss för att vända, även om vi tänkt fortsätta längre in i viken. Under paddelturen förra sommaren överraskades vi av ett rejält skyfall på hemvägen och det ville vi gärna slippa den här gången.

Hemfärden följde samma rutt som vägen ut, och den blev också betydligt tyngre. Paddlingen ut tog en timme, och tillbaka en och en halv. Det kanske inte låter som så stor skillnad, men det är ändå en ökning med 50 procent. Hade utresan tagit sex timmar så hade det tagit nio tillbaka. Nu kom det faktiskt aldrig något regn, men det är ju bättre att vara på den säkra sidan. Det var ju ändå bara en liten övningstur. Nästa vecka blir det förhoppningsvis längre dagsetapper på de dalsländska sjöarna.

Fyra dagar, fem öar.

Sommaren fortsätter, och det gör äventyret också. Förra veckan var jag och min flickvän ute på några dagars båtluff i skärgården. Utrustade med fullpackade hajkryggsäckar och varsitt båtluffarkort från Waxholmsbolaget tog vi oss till Nynäshamn och Klev på Utö Express som tog oss över Mysingen mot vårt första mål, Nåttarö.

Vädret var varmt och soligt, men fjärden var insvept i dimma, eller soldis. Ovanligt tjockt, jag har faktiskt aldrig sett något liknande tidigare. Diset låg tätt vi vattenytan men lättade efter bara några meter upp i luften, och ovanför oss var himlen klarblå, nästan helt utan moln. Sikten omkring oss var mycket begränsad, land syntes inte alls och båten tutade regelbundet i mistluren. På bilden ser ni en segelbåt som avtecknar sig i dimman, men kameran gör inte riktigt verkligheten rättvisa. Strax innan jag tol bilden syntes inte ens båtens skrov, bara ett par spöklika segel som avtecknade sig över vattenytan.

Närmare land lättade diset snabbt och vi steg iland på Nåttarö i samma strålande sol som vi hade när vi lämnade Nynäshamn en dryg halvtimme tidigare.

Nästan hela ön, som saknar permanent befolkning. ägs av Skärgårdsstiftelsen. Där finns en campingplats och en del stugor att hyra, affär, resturang och en gästhamn på öns norra sida. Vi begav oss till campingplatsen och slog upp vårt tält, innan vi begav oss ut på en liten upptäcktsfärd. Vi började med att gå tvärs över ön och passerade den så kallade Drottninggrottan, där det sägs att drottning Maria Eleonora gömt sig när hon flydde från Sverige 1640. Själva grottan var ganska liten, och måste varit ett något bristfälligt skydd mot väder och vind, men läget var fint inne i skogen.

Eftersom nästan hela ön bestå av sand så är sandstränderna väldigt fina. Här ser ni en av stränderna på öns östra sida, men fri sikt mot horisonten. Långt därborta ligger Finland.
Efter att ha korsat ön tog vi av norrut, mot gästhamnen. Där stannade vi och tog en glass, och jag tog ett dopp. Det var kallt, och kallt badvatten var något som skulle följa oss resten av resan.
Från gästhamnen gick vi tillbaka till campingen och köpte lite middagsmat i affären. Det blev grillning vid stranden och en tidig kväll i säng, för nästa morgon var det dags för nästa ö.

Den tidiga morgonbåten tog oss till Rånö där vi tillbringade några timmar i väntan på nästa båt. Rånö är mindre än Nåttarö, men även här finns camping och stugor i Skärgårdsstiftelsens regi, samt affär och resturang. Vi köpte lite frukt i affären och hörde oss för om vägen till öns gamla ödekyrkogård vid Kapelludden.
Kyrkogården hittade vi också, efter en promenad på några kilometer. Muren och några gravstenar var det som återstod. På bilden ser ni mig undersöka den enda stående gravstenen, som tillhörde en löjtnant, begravd 1804. Namnet syntes knappt.

Nästa båt tog oss över till grannön Ålö. Bilden är tagen från Rånö brygga, och ön som syns i bakrunden är Ålö, så det var ingen lång tur. Ålö har en fast broförbindelse med Utö, och båda öarna besökte vi förra sommaren, något jag skrivit ganska utförligt om i ett tidigare inlägg. Vi anlände lagom till lunch, som vi intog på fiskekrogen Båtshaket som vi besökt redan förra året. Deras låda med lax, ål, räkor, skagenröra och potatissallad var lika god som sist, och vi hittade också vår gamla anteckning i gästboken. Sedan hyrde vi oss varsin cykel och gav oss av upp mot Utö och gruvbyn. På vägen tänkte vi stanna till vid samma strand som förra året, efter att ha missat en liten avtagsväg så hamnade vi på en helt annan strand. Eftersom vi var ganska trötta, och det var tyngra än vi tänkt att cykla med packningen, så bestämde oss för att den här stranden fick duga. Återigen var vattnet kallt.
Efter det snabba doppet trampade vi upp till Gruvbyn där vi lämnade cyklarna och tog in på campingen. Tältresning, vi börjar bli riktigt snabba med att få upp vårt (scoutkårens) lilla tält nu, och en stunds avkoppling med ett glas vin på stranden innan vi kilade ner till gruvbyn och åt middag på Dannekrogen, bredvid Utö Bageri. Tyvärr hade vädret försämrats hela dagen, solen gick i moln och mot kvällen blåste det upp ganska ordentligt, och på uteserveringen där vi åt vår middag var folk rejält påpälsade med vindjackor och ylletröjor. Sommarkänslan försvann litegrann, men en pianist och några gasvärmare bättrade på stämningen.
Nästa dag, som var en lördag, ägnade vi förmiddagen åt att strosa runt i gruvbyn, titta i några affärer och äta en lunch på strömming och potatismos. Vi tänkte besöka det lilla gruvmuseét, men det öppnade inte förrän klockan ett så vi missade det även detta år. Klockan ett gick nämligen båten som skulle ta oss till Fjärdlång, nästa stopp på resan.
Fjärdlång ligger utanför Ornö, där mina föräldrar har sommarstuga, och vi besökte ofta ön på somrarna när jag var barn, men mitt senaste besök där var säkert minst femton år sedan. På ön driver skärgårdsstiftelsen ett vandrarhem, och den besöks ofta av klassresor och ungdomar på olika läger. Här finns ingen affär, men däremot ett café med litet kiosksortiment. Där stannade vi och lämnade av våra packningar innan vi gav oss ut på ännu en promenad.
Vårt mål var att ta oss till en utsiktsplats vid norra änden om ön, men efter att ha gått fel en gång bestämde vi oss för att gå tillbaka till caféét och äta våfflor i stället. Vädret var inte så roligt heller. På vägen mötte vi i alla fall några skockar betande får i en hage.

Efter fikat kom nästa båt som tog oss till vårt sista stopp på vägen, Ornö. Vädret var vid det här laget ganska ruggigt och den grå Fjärdlångfjärden var nästan helt tom på båtar. En föraning om hösten, trots att det ännu var juli. Det var skönt att komma iland vid Ornö Kyrka, varifrån vi gav oss av till fots på dagens sita, korta etapp. Sommarstugan var målet, och där sammanstrålade vi med mina föläldrar och ett par av mina systrar. Där tog också upptäcktsfärden slut, vi har besökt ön tidigare (som jag skrivit om här) och var lite trötta på turistande. I stället blev det bad - fortfarande kallt i vattnet, allt uppvärmt vatten måste blåst iväg, middag och ett besök på en logdans i grannskapet där det lokala coverbandet spelade. På söndagen klev vi slutligen på båten för att ta oss in till stan, en fin tur på ungefär tre timmar via Jungfrufjärden, Tyresö, Saltsjöbaden, Baggenstäket och Skurusundet in till stan. Avstigning vid strömkajen, några minuter från tunnelbanan. Mycket praktiskt. Allt som allt en trevligt helg, men vädret kunde varit bättre och vattnet kunde varit varmare. Det är kul att se nya platser, även om de ligger precis i närheten av ens gamla invanda miljöer.

Sol, segling och brännboll.

För nån vecka sedan, när min semester börjat, bestämde sig jag och min flickvän för att pröva på lite segling. Vi hörde förstås av oss till vår huvudsakliga leverantör av friluftstjänster, Djursholms Scoutkår, och frågade om vi kunde låna en båt. Kåren har två segelbåtar, ett par gamla J-17 byggda 1974 vid namn Östan och Västan. Båtarna är gamla, men välskötta, och bra för lite lugnare segling eftersom båten är ganska tung i förhållande till segelytan. Det gör dem inte särskilt snabba, men stabila.
Båtarna ligger vid båtklubben precis bredvid scoutstugan, vid Stora Värtan, och där mötte vi min syster som också skulle med på turen. Efter lite meck med att rigga de nya seglen gav vi oss ut. Som tur var hade båtarna nya motorer så vi kunde lungt tuffa ut från bryggan och sätta segel. När segeln vär var satta upptäckte vi att någon ersatt motorns stoppsprint med ett bundband, som satt ganska fast, så det enda sättet att slå av motorn var att stänga av bränsletillförseln och vänta på att soppan i slangen tog slut. Inte det mest effektiva, och det ledde till lite förvirring när seglen var satta. Som tur var befann vi oss en bit från land utan båtar i närheten, så vi kunde irra runt bäst vi ville tills vi fick ordning på allt, och sedan blev det segla av. Vinden var lagom och solen sken, på land var det tydligen varmt och kvavt men det svalkade skönt på sjön. Jag har skrivit om Stora Värtan tidigare, till exempel här, men det är värt att nämna det igen: Området kring Stora Värtan är riktigt fint. Från sjön ser man både de pampiga strandvillorna i Djursholm, höghusen i Täby, de obebyggda stränderna på norra Lidingö och Bogesundslandet, och alla de vackra holmarna. Storholmen, Tranholmen och Bastuholmen är bebyggda med småhus, men de flesta av öarna är obebyggda och relativt orörda. Vi tog oss rakt över värtan mot Bogesund, och sedan girade vi söderut och kryssade ner mot Storholmen. När vi seglat förbi ön vände vi för att kunna segla med vinden tillbaka mot Djursholmsstranden och scoutstugan. Allt som allt tog det ett par timmar.

När vi kom tillbaka började vi ställa i ordning båtarna, och folk började samlas nere i scoutstugan eftersom kåren bjudit in gamla och nya ledare på grillkväll. Vi var förberedda med mat i kylen, och folk höll på att göra i ordning sallader och såser. Innan grillen tändes tog vi som var hågade ett dopp i sjön, från båtbryggan. Jag är upväxt et stankast från scoutsugan och började i kåren för tjugo år sedan, men har faktiskt aldrig badat nere vid båtklubben tidigare. Det finns ingen ordentlig strand i närheten och vattnet är ganska grumligt, men vi lät det inte hindra oss. Bryggan var bra att hoppa ifrån, vattnet var varmt och bojarna vid bryggan var roliga att leka med.
Efter maten satt några vuxet kvar vid bordet och pratade, medan vi som var mer äventyrligt, eller barnsligt, lagda bestämde oss för att klättra upp på scoutstugans ganska nylagda tak. Vi tog oss också in på stugans vind, där vi hittade en massa damm och gamla reliker som den heliga graalen från gamla scoutäventyr i min ungdom, fanor från bortglömda patruller och avdelningar och rekvisita från studenthämtningar på 90-talet. Men det mesta däruppe var ändå damm.

Som ni ser på bilden ovan valde inte alla att klättra in på vinden med hjälp av den bekväma stegen. Man kan också ta sig ner från taknocken, men jag rekommenderar det inte.
Efter äventyren på taket var det dags att i god svensk tradition spela brännboll. Ängen utanför stugan var oklippt, men vi placerade ut konerna på stolar så att de skulle synas och började spela. Som tur var tog vi också med några extra bollar, eftersom det var svårt att hitta borttappade bollar i det höga gräset. Som tur var förlorade vi bara två. Det var svårt att springa också, men efter ett tag blev banan rejält uppsprungen och det blev nästan löjligt enkelt att göra ett frivarv, bara man träffade bollen.
På bilden ovan tror jag dessvärre att jag just missat.

Vi spelade tills vi rört upp nog med gräspollen för att ge domaren hösnuva. och när poängen räknades visade det sig att resultatet var ganska jämnt. Helt jämt till och med. Glada i hågen plockade vi ihop sakerna och städade till stugan innan vi åkte hem. En fin dag, och ett bra initiativ av kårledningen att arrangera en grillkväll mitt i sommaren.

Saker att göra på Fårö - rapport från GK2

I dag är det en månad sedan jag åkte iväg på GK2, på försvarsutbildarnas kursgårt på Fårö, och nu har jag äntligen fått ro att avlägga rapport.

Redan på Cityterminalen stötte jag på de första bekanta ansikterna sedan GK1, och på färjan över till Visby anslöt fler, både GK2:are som jag själv och ett gäng gruppchefselever som hade kurs samtidigt som vi.

Fårö ligger nordväst om Gotland och är känt bland annat för att Ingmar Bergman hade sommarställe där, och sin speciella natur, inklusive flera områden med raukar. Ön var tidigare ett militärt skyddsområde, men det enda som återstår av militär närvaro på ön numera är Försvarsutbildarnas kursgård. Till skillnad från Villingsberg, där jag gick GK1, så drivs kursgården helt av frivilligförsvaret, och den används också till andra arrangemang, och som vandrarhem. (Vi fick till exempel dela anläggningen med en bridgeklubb.) Hela anläggningen påminde mest om ett sommarläger. Det fanns också en hel del saker att ägna tiden åt, bland annat:
1: Bo på logement. Dubbelrum med våningssäng, garderob och byrå. Dusch och toalett i korridor. TV och kylskåp i sällskapsrum. Gångavstånd till lektionssalar, matsal och bastu.

2: Öva sjukvård. Efter repetition av flödesschemat L-ABCDE (Livsfarligt läge, Airways, Breathing, Cirkulation, Disability, Exposure) som vi lärt oss på GK2 byggde vi på våra sjukvårdskunskaper med arm- och benskador, bukskador, bröstkorgsskador, fälthygien, stukningar m.m På bilden ser ni ett armbrott som fixerats med hjälp av en pappskena och en större mängd elastiska lindor.

3: Se Fårö En av kvällarna bjöds vi på en rundtur av öns busschaufför som visade sevärdheter och berättade anekdoter från öns historia, bland annat om prästen som anmälde öborna för sjöröveri och flydde ön sedan han beskjutits av öborna, mitt under en gudstjänst. Eller om den missinär som kom till ön innan kristnandet för att omvända öborna. Han togs väl emot till en början, men när han blev för påstridig med missionerandet så tröttnade öborna och slog ihjäl honom. Vi stannade också vid ett par raukområden, och vid Engelska kyrkogården där ett gäng engelska sjömän som dött i tyfus ligger begravda. I närheten av kyrkogården ligger också det lambgifte som syns på bilden ovan. Ett lambgifte är en bod för vinterförvaring av foder åt får, eller lamb som det heter på gotländska. Taket är gjort av ag, ett slags gräs som växer i sjöarna på ön.
4: Låna cyklar. På kursgården fanns det gott om gamla kroncyklar som vi lånade några kvällar för att åka och bada eller titta på raukar.
5: Bada bastu Precis som på GK1 var vi ett gäng bastuentusiaster som passade på så gott som varje kväll utan allför sen kvällstjänst. Bastun ligger centralt på kursgården, tyvärr finns inga badmöjligheter i närheten.

6: Åka på slutövning. Kursen avslutades med ett par dagar i fält, där vi delades in i grupper under ledning av några gruppchefselever. Inför övningen utbildades vi, förutom sjukvården, på radio 145 (som syns på bilden ovan), signalering, karta och kompass mm, och nu var det dags att tillämpa våra nyförvärvade kunskaper. Övningen inleddes med en morgonuppställning i hällregn och genomgång av förutsättningarna för övningen, och sedan skulle det bära iväg. Dock inte så långt, eftersom övningen höllls på och omkring kursgården. Hälften av grupperna skulle börja i "bebyggelse" med samlingsplatser i lektionssalarna och förläggningen i ett av förråden, och de andra två grupperna skulle förflytta sig några hundra meter ut på heden och slå upp tält. Som vanligt började vi med att vänta, eftersom den utrustning som skulle tilldelats grupperna inte var organiserad på lämpligt sätt, eller på något sätt alls för den delen. Vi som hade turen (eller oturen, men med tanke på vädret så tror jag nog att vi hade tur) att börja i bebyggelse fick alltså vänta på att grupperna som skulle ut i fält fått tag på sina saker och gett sig iväg. När vi äntligen kom igång gick det däremot ganska snabbt att förvandla en lektionssal till samlingsplats för skadade, och sen dröjde det inte länge förrän det var dags att rycka ut. En grupp soldater från Gotlands Hemvärn och ett gäng frivilliga i olika åldrar hade ställt upp som markörer, och vi var snart i full gång med att ta hand om brännskador, knivhuggningar, stokefall och annat. Första dagen var skadorna lite enklare och av mer "civil" karaktär, som bilolyckor, knivbråk och vidbrända grillare, och framåt eftermiddagen och kvällen började det dyka upp lite soldater med skavsår, vätskebrist och utmattning, men det skulle bli värre. Nästa morgon, efter en hård natts sömn på betonggolv, var det dags att byta plats med de två grupper som legat ute i fält. Vi lastade vår utrustning på ett släp och åkte ut för att slå upp tälten. Det var lättare sagt än gjort, en ihållande blåst i kombination med stenig mark gjorde det svårt att få fäste för tälten. Under natten hade också ett av sjukvårdstälten blåst omkull. Vi fick upp ett tält, och det stod betydligt stadigare när vi parkerade släpet bredvid som vindskydd. Sedan började det komma skadade igen, och nu var det krig som gällde. Skott, spräng och splitterskador, flyktingar och kidnappningsoffer i bagageutrymmen. Hur kul som helst. Tyvärr tog det roliga slut framåt kvällen när vi plötsligt blev beordrade att plocka ihop och åka tillbaka till inomhusförläggningarna. Övningsledningen hade nämligen bedömt att det var "för farligt" att ha tälten uppe i blåsten, så vi fick flytta in igen. Stor förvirring rådde när två extra grupper dök upp vid inomhusförläggningarna utan att ha något vettigt att göra, och dessutom sover man betydligt bättre på marken utomhus än på ett hårt golv. Kvällen blev därför något av en besvikelse.
Men natten gick och så kom morgonen, och alla grupper beordrades att bryta sina samligsplatser inför la grande finale. Två massiva skadescenarion följde där samtliga markörer deltog.
Här upplevde också jag övningens höjdpunkt när vi omhändertog en skadad med både en öppen buk, konstfullt tillverkad av gristarmar, och ett kraftigt blödande öppen benbrott. Det gick åt fyra sjukvårdare och massor med första förband, kompresser och lindor för att stabiliera skadorna nog för att klara en transport. Mycket stimulerande. På bilden ser ni mig, med namnbricka på hjälmen, i full färd med att lägga förband på bukskadan. Observera den lilla pumpen som markören har i handen för att kunna simulera att blodet sprutar ur en pulsåder.

Efter dessa två masskadesituationer var övningen slut och det var dags för materialvård, ihoppackning av grupputrustningarna och efterfest. Två dagar fullmatade med bra sjukvårdsövningar, bortsett från sista kvällen. Dessvärre höll övningen inte lika hög standard när det gällde fältvanebiten, det hade varit bra att öva på det grundläggande, att sova, äta och skita ute, samtidigt som sjukvården. Tyvärr tror jag att övningsledningen underskattade kursdeltagarnas kapacitet och vilja att öva. Hoppas att de tar till sig de synpukter som framfördes under utvärderingen.

Ja, det är nog allt jag hann med att pröva på under nio dagar på Fårö i början av juni. Nio dagar av roliga och spännande aktiviteter, och framför allt nio dagars intensivt umgänge med trevliga bekantskaper, både gamla och nya. Det känns lite tråkigt att det inte finns någon "nästa kurs" att se fram emot, men jag hoppas att jag träffar många av dem (eller er, om någon av er läser det här) igen, civilt eller under kommande övningar. Vem vet, det kanske blir gruppchefskurs om några år.

Midsommarpromenad på Halleberg

I helgen har det varit midsommar, och jag har firat den hos flickvännens vänner och familj i Dalsland. En fin helg med numera så gott som traditionellt midsommarfirande i sommarstuga och ett par iskalla dopp i Vänern.

Men firandet i stort är mest en privatsak och hör inte riktigt hemma här på bloggen. Det gör däremot den lilla utflykten vi företog oss i går eftermiddag, en vandring upp på Halleberg vid Vargön, strax utanför Vänersborg.

Halleberg är ett 20 kvadratkilometer stort platåberg vid Vänern, men vi hade bara några timmar på oss och tog en kortare tur längs ena kanten av berget. Vi började med att bestiga Björkås trappor, en brant slingrande stig delvis belagd med trappstensliknande stenar.

Sluttningen upp mot bergsplatån är täckt med en vacker blandskog, och märkliga stenformationer, som den på bilden här ovan, gav landskapet ett sagoliknande utseende. Man väntade sig nästan att se troll eller alver smyga fram bland stenarna och träden.

Sigen var brant och ganska ansträngande, men efter ett tag kom vi upp på slälva platån. Stigen följde bergskanten en bit, och sedan kom vi fram till en öppning i träden där en storslagen utsikt bredde ut sig.

Det är svårt att göra panoramat rättvisa med en kamera, men det som syns här på bilden är Vargöns samhälle och lite längre bort Vänersborg. Vattnet som syns till höger är Vänern, och bort emot horisonten ligger slätten i södra Dalsland.
Vi stannade en bra stund och beundrade utsikten med medhavda kikare, innan vi fortsatte längs en markerad vandringsled, bort från bergskanten och in på bergsplatån. Blandskogen ersattes av granskog, och efter ett tag kom vi fram till Uggledalen, ett gammalt torp omgivet av öppna gärden. En grusad bilväg ledda vidare förbi fler gärden och en del gamla ekar.
Efter en bit vek vi av för att komma fram till det vackra Skäktefallet, som fallet 40 meter nedför bergskanten. Jag tror att fallet skulle sett bättre ut om det inte varit så torrt, det var mest en liten rännil när vi passerade. Men utsikten nedför den nästan lodräta bergväggen var också vacker, mycket sagokänsla även här.
Stigen fortsatte mot bergskanten, och sedan började det plötsligt gå nedåt. Brant nedåt.
Stigen gick nämligen längs små skrevor i bergväggen där stegar var utplacerade. Det här var den första, och längsta av dem, men vi fick klättra nedför ett par till innan branten övergick i sluttning och stigen slingrade sig nedåt. Marken blev allt planare och snart kom vi ut på en gata i en helt vanligt svenskt villaområde som kontrasterade starkt mot sagomiljön och den storslagna utsikten uppe på berget. En stunds promenad sedare var vi tillbaka vid utgångspunkten.

Här ser ni en karta över Halleberg. En bättre karta med information om olika servärdheter finns här. Om ni nån gång har vägarna förbi Vargön kan jag rekommendera ett besök upp på berget, eller grannberget Hunneberg (och åker ni tåg mellan Vänersborg och Herrljunga så kan ni passa på att titta ut genom fönstren när ni passerar dalgången mellan bergen, strax innan Vargöns station).

Kronprinsessbröllopet

Nu har jag varit hemma en hel vecka sedan GK2, och jag har fortfarande inte kommit med något rapport. Men det är på gång, blir förmodligen av efter midsommar. Men jag kan i alla fall säga så mycket som att Fårö är vackert och annorlunda, och att jag har finslipat mina sjukvårdskunskaper och nu kan titlulera mig Hemvänrssjukvårdare.

Ingen har väl ungått att media de senaste veckorna, eller månaderna, har dominerats av kronprinssesbröllopet. Alla kan ju få en liten släng av rojalistisk yra då och då, så även jag, och när Försvarsutbildarna (som jag gick med i i våras, när jag samtidigt som jag började sjukvårdsutbildningen) sökte folk till kortegevakten så anmälde jag mig direkt. Efter ett tag fick jag ett brev med uppmaning att hämta ut en uniform m/87 (den "kontorsuniform" som högre militärer använder till vardags) på förrådet i Kungsängen, och i lördags samlades ett löst sammansatt gäng av allt från ungdomar till pensionärer vid Östermalms IP. Vi utgjorde alltså Försvarsutbildarnas bidrag till kortegevakten, men på idrottsplatsen flockades också musikkårer, hemvärn och värnpliktiga (ur den sista kullen) från nästan hela försvarmakten. Jag måste erkänna att vi förmodligen var den minst drillade enheten av allihop, både exercisvanan och samträningen saknades hos de flesta.
Efter en platsförpackad lunch och en del militärsnack med bekanta från mitt kompani, och en massa väntande, var det så dags att marschera iväg. Vi gick sist, eftersom vi skulle stå närmast vär utgångspunkt (vid Stureplan), så vi fick vänta extra länge. Marschen dit gick ungefär lika bra som de första stapplande exercisstegen i lumpen, men så länge någon ropade ut takten så gick det ganska bra, och snart var vi utplacerade på bägge sidor om gatan i korsningen Kungsgatan/Birger Jarlsgatan. Kortegen beräkandes passera vid femtiden, och vi var på plats ungefär en timme tidigare, så sen blev det förstås mer väntan. Med två meters lucka mellan varje person så hade man inte så många att prata med heller, med det gick att utväecka kommentarer i något förhöjd samtalston. Jag fick tillfälle att betrakta folklivet också, efterhand tätnade folkmassan ganska rejält. Så mycket vaktade behövde vi inte engagera oss i eftersom vid hade både poliser och staket mellan oss och publiken, men vår uppgift var ju också mer att se snygga ut.
Späningen steg allteftersom timmen rann iväg, och när folk började synas i fönster på på balkonger förstod man att det var på gång. Jublet längs kortegevägen har beskrivits av de flesta, och hörs ganska bra i TV också, men det var en lite mäktigare känsta att ha det i ryggen medan vagn och ryttare passerade bara något meter framför näsan på mig. Vickan och Danne vinkade förstås och såg mycket glada ut, men jag blev faktiskt lite mer imponerad av de omkrig sjuttio ryttarna från Livgardets Dragoner och de tjusiga uniformerna.
Sedan var det klart, efter ungefär en halv minut, och vagnen försvann bortåt nybroplan och Strandvägen, där bland annat scouter och röda korsare stod. Efter ytterligare en stunds väntan ställde vi upp på fyra täter, redo att marschera tillbaka, men eftersom vi kommit på plats sist skulle vi också avmarchera sist. Men medan vi väntade på vår tur fick vi se alla de andra förbanden marschera förbi, det var en ganska pampig syn. Vi hörde coskå salutskotten och fick en liten skymt av de överflygande jasplanen.
Det var också lite speciellt att, när vi väl kom iväg, få marschera rakt över gatorna medan poliser stoppade trafiken. En del åskådare tog bilder på oss också, trots att vi inte såg lika pampiga ut som de andra förbanden.
Tillbaka på idrottsplatsen så upplöstes gruppen snabbt och jag gick iväg för att möta upp min flickvän och fira bröllopet på egen hand med ett resturangbesök på ett ganska folktomt Östermalm. En liten minnesplakett fick jag med mig också, till minne av min lilla insats under denna lilla historiska händelse. Hoppas alla hade det trevligt, även de mest principfasta republikanska surkarten.

Nya äventyr

Det har inte blivit så många inlägg sista månaden, men det händer fortfarande saker. Om någon timme tar jag min ryggsäck och åker in till stan för vidare transport till Nynäshamn, Visby och slutligen Fårö. Det är nämligen dags för grundkurs två i utbildningen till hemvärnssjukvårdare. Sista rycket innan jag är färdig att ta plats i en sjukvårdsgrupp. Rapport kommer om ett par veckor.

Jag har hunnit med några aktiviteter också. För ett par veckor sedan var jag, min flickvän och ett par vänner till oss ute på en dagstur på sörmlandsleden. Etapp ett, från Björkhagen till Skogshyddan. Starten ligger bekvämt nog precis vid tunnelbanan, men efter bara några hundra meter är man på väg ut i Nackareservatet, och naturen är riktigt fin.
Några bilder får räcka som reseberättelse för den här gången. Ovan ett bro över ett litet sund, nedan utsikten från ett berg. Vädret var omväxlande med några solglimtar och ett rejält skyfall sista biten innan bussen hem.
Förra lördagen firade Hemvärnet sitt sjuttioårsjubielum, och det var stort jippo i Kungsträdgården. Förevisningar, musikkårer, fältartister och en massa soldater som patrullerade på stan. Skademarkörsgruppen var förstås engagerad för att sätta lite fart på sjukvårdsmomenten. Efter det så gott som obligatoriska väntemomentet så blev det också lite fart, jag hann både bli påkörd av en bil, få en överdos heroin och en knivskada i låret. Under knivskadan blev omhändertagandet också kommenterat från stora scenen i kungsträdgården, och sjukvårdarna fick svara på en del nyfykna frågor medan de arbetade.
Överdosomhändertagandet skedde i ett gathörn mitt i city, och jag vet inte hur många gånger jag hörde någon säga "det är bara en övning". Det känns faktiskt bra att folk reagerar när en grupp soldater står böjda kring en medvetslös person på bår. Nedan ser ni sjukvårdarna i arbete vid samlingsplatsen.

Skademarkör på uppdrag

Förra helgen var jag ute på äventyr igen, med Skademarkörsgruppen på Attundalands hemvärns KFÖ (KrigsFörbandsÖvning). Kul med riktiga sjukvårdsmoment som tog lång tid att genomföra, men mindre kul med dötid och bristande samordning.

Övningen drog igång redan på torsdagens morgon, men eftersom jag har ett jobb så fick jag snällt vänta tills fredag eftermiddag med att åka ut och vara med. En snabb tågresa till Kungsängen, en bit med bussen, och sedan var jag framme vid Livgardet lagom till att fredagens övningsmoment var klara. Det första jag möttes av var ett gäng trötta och hungriga markörer, vissa med sminket kvar, som snopna stod utanför en stängd matsal. Militären tycker tydligen att det är fullt normalt att äta middag mellan halv fyra och fem, och vid sextiden kan man se sig om i helvete efter något ätbart inne på regementet. Det var tydligen en liten missräkning eftersom kokgrupperna ute i fält misslyckats med att få fram mat till markörgruppen i två dagar. Efter en del ringade efter både befäl och övningsledning lyckades koket dock, från två olika håll, få fram köttbullar, sås och potatis som intogs ute vid ett barackläger på övningsområdet. Jag som just kommit ut från civilisationens bekvämligheter klarade mig ganska bra, trots att köttbullar och sås var pissljumna och potatisen smakade vidbränt, men mina lite mer slutkörda kamrater var lite missnöjda. Men övningarna verkade ha varit roliga och rullat på i ett högt tempo.

Efter maten kördes vi tillbaka till kasernområdet och det logement där vi var inhysta. Den utrustning som använts under dagen skulle sorteras upp inför mogondagen, och så fick vi vänta ett bra tag också, på att våra övningsledare skulle komma förbi med lite instruktioner för morgondagen. Det gjorde det, men ganska sent. Planen gick ut på att dela upp oss i två grupper, som skulle åka runt i varsin minibuss och kolla var vi kunda lägga in lite skademoment. Det varnades för att viss dötid skulle förekomma, men det var jag ju beredd på. All militär erfarenhet säger att det blir mycket dötid på övningar. Skynda er att vänta. Vänta snabbbare. Jag är van.

Morgonen kom och frukost åts, och när vi lärt oss matsalens öppettider så gick utspisningen smidigt. Min grupp hade inget planerat moment förrän vid tiotiden, så vi kunde ta det ganska lungt. Uppdraget var att genomföra ett skademoment vid bataljonsstaben. Momentet skulle engagera ganska mycket folk, sju eller åtta personer. Vår övningsledare tyckta att en lagom skada skulle vara två kockar som skadats av het ånga, och en tredje oskadd person som uppträdde förvirrat (alla övningsledares favorit, om det är något det övas på så är det att känna igen den som inte är skadad och få honom eller henne ur vägen).
Tyvärr misslyckades vi med att engagera själva staben, men några vakter fick ge första hjälpen och ropa på sjukvårdsgruppen som var förlagd vägg i vägg med staben. Vi som inte deltog i momentet fick se på från lagom avstånd och omhändertagandet var stundtals rent komiskt, som när en soldat försökte svalka brännskadorna genom att skvätta vatten ut en dunk (man ska kyla skadan i ungefär tjugo minuter, kan man inte skölja under vattenkran eller använda en hink eller balja så ska man lägga ett fuktigt omslag på skadan), eller när ett befäl började anklaga vår förvirrade person för ordervägran. Ganska lärorikt att se, det är faktiskt inte så lätt att göra alla rätt när skademoment oväntat dyker upp, men ju fler gånger man sett det desto mer förberedd är man, och jag kommer definitivt att ta med mig erfarenheten som sjukvårdare.

Efter att ha åsett spektaklet med brännskadorna började vi förbereda att nytt moment, jag skulle göra helgens första insats i en föreställning där vakterna vid stabsplatsens infart skulle få ta hand om en fumlig soldat med en kniv genom handen. Tyvärr visade det sig att vakterna just tagit hand om en annan knivskada, så vårt moment ströks och vi fick åka tillbaka til matsalen för lunch. Ganska dålig utdelning med ett skademoment på hela förmiddagen.

Under eftermiddagen åkte vi ner till ett övnignsområde för SiB (Strid i Bebyggelse) i Barkaby, och här fick jag äntligen göra det jag åkt ut för att göra. Ett par soldater hade ramlat ner för en betongtrappa i en utrymd fabrikslokal, en hade ett öppet benbrott på underarmen (jag) och en hade en förmodad skallskada. Jag lät mest, men skallskadan hade givetvis högre prioritet, och soldaterna och sjukvårdarna som gjorde omhändertagandet var märkbart besvärade av gråt och skrik som ekade ganska spöklikt i det tomma betonghuset.

Omhändertagandet gick faktiskt bra och en ganska kul grej var att en av sjukvårdarna var en kompis från GK1 på Villingsberg som nu gått GK2 och är färdig sjukvårdare. Tyvärr hann vi inte växla många ord efter att övningen avbrutits och sjukvårdarna hastade vidare. Momentet hade tagit nästan två timmar och det var dags för oss att åka tillbaka till matsalen för middag.

På kvällen var det dags för någon sorts grand finale, men tyvärr verkade det ingen som riktigt visste vad den skulle gå ut på. Vi lastade in oss i bussarna och åkte iväg med vårt smink, och det första uppdraget vi fick var att fylla en buss med skadade och köra fram till en vägspärr. Tyvärr var jag inte med där, men det såg kul ut när vi såg på från den andra bussen. Det märktes att sjukvårdarna var rejält trötta, sa de som övat med samma sjukvårdsgrupp tidigare under övningen.

Sen var det dags för nästa moment, vilket senare visade sig vara den stora finalen. Sex stycken civilister på flykt hade råkat springa rakt över ett minfält. Alla var svårt skadade, och hjälpen dröjde eftersom soldater och sjukvårdare inte kunde rusa fram till oss hur som helst. Det regnade, folk skrek, förvirring rådde och det var ont om patienttäcken (vilket gjorde att det blev ganska kallt att ligga skadad efter ett tag). För att spä på oredan utsattses truppen som hjälpte oss för beskjutning och någon sorts explosioner som jag inte riktigt uppfattade vad de skulle föreställa. Efter en hisnande färd på bårmatta utan säkerhetsbälte, en stund på samlingsplatsen och en kort tur på bår i baksätet på en gammal volvo var momentet klart för min del och det visade sig att det även denna gång tagit ett par timmar, och även denna gång var en av sjukvårdarna en bekant från Villingsberg. Kul.

Genomgången för vår del hölls i en av våra minibussar medan vi försökte byta våra genomblöta kläder och få upp lite värme. Sedan var det dags att åka tillbaka till logementet dit vi återvände runt midnatt. De flesta sov kvar en natt till medan jag valde att åka hem.

Sammantaget så var det riktigt kul att vara skademarkör på en övning under fältförhållanden, men bristande samordning och logistik från övningsledningens sida gjorde att onödigt mycket tid gick till spillo. Femton markörer var beställda, vi fick ihop tolv och de hade svårt att sysselsätta oss alllihop. Det fanns andra markörer, statister och B-styrkor på plats, men någon samordning med dem existerade inte överhuvudtaget. Och det handlar inte bara om att vi som markörer vill leka mera, sjukvårdare behöver övningstid och de får de inte om inte markörerna får arbeta. Men det är en ganska ny grej att hemvärnet genomför krigsförbandsövningar, och tydligen fungerade det långt mycket bättre än det gjorde förra året. Håller trenden i sig blir det kanon om några år.

En kompis i tidningen.

En av mina gamla scoutkompisar, numera kårchef för Djursholm Scoutkår, har blivit intervjuad om scouting och pryder förstasidan i senaste numret av lokalmagasinet. Kåren får lite medieuppmärksamhet ändå. Läs artikeln här.

Djursholms Scoutkår 100 år!

I helgen firade min gamla scoutkår 100 år med ett Öppet Hus för allmänheten, och givetvis tog jag chansen att vara där för att titta till verksamheten och träffa gamla scoutkompisar. Dessutom var jag en smula involverad i förberedelserna, till exempel beställde jag vårt jubileumsmärke, som ni ser här ovanför. Tyvärr ledde de vulkanskrelaterade flygproblemen till att märket inte hann fram i tid, först i går kunde jag hämta ut det på posten och nu ligger hela märkeshögen på mitt köksbord. Men de kan ju alltid delas ut senare, kåren fyller ju hundra hela året.
Att en scoutkår fyller hundra år är än så länge ganska unikt, Djursholms Scoutkår startade som den tredje i landet och jag har faktiskt inte hört talas att de två andra kårerna skulle ha haft något firande överhuvudtaget (de borde haft det förra året i så fall). Det kan ju vara så att de inte finns kvar, och då är faktiskt min gamla kår den äldsta i Sverige. Ganska häftigt faktiskt, och vi har också försökt uppmärksamma media (mest lokalpresen och scouttidningarna) på att det är ett jubileum värt att bevaka, men tyvärr har responsen varit dålig. Fy på er!
Firandet ägde rum i söndags eftermiddag i och omkring kårens stuga vid Ranängen i Djursholm. Uppslutningen var god både från de nu aktiva i kåren och de gamla rävarna från min tid, och vi lockande också en del nyfikna och intresserade från allmänheten. En del folk kom också över från båtklubben bredvid när serveringen öppnade, och många förbipasserande stannade till och tittade (stugan ligger vid en populär promenadväg, som särskilt många hundrastare använder). Däremot hade det varit trevligt om till exempel kommunen eller media hade uppmärksammat firandet lite mer.
Vid stugan bjöds det både på bildspel, fotoalbum och en utställning om kårens historia (inlånad från Djusholms bibliotek, vill ni se den finns den kvar där till och med den 7:e maj), servering av kaffe, korv och hamburgare, och så förstås aktiviteter. Ponnyridning och ansiktsmålning var stora dragplåster för yngre barn, men de fick också pröva på livlinekastning, vedhuggning, att bära ryggsäck, gå över en surrad bro, med mera. Ett ståtligt torn hade också rests dagen till ära, mycket populärt bland de yngre besökarna. Som tur var fanns en ledare på plats som kunde hjälpa de alla minsta både upp och ner, och vissa som kunde ta sig upp själva kunde också behöva lite stöd och goda råd på nedvägen.

På bilden syns utsikten från tornet mot planen framför stugan. Bakom det blå tältet döljer sig serveringen och vid elden sitter några hungriga barn och väntar på att glöden ska bli varm nog att grilla korv och marscmallows över, sådana såldes nämligen tillsammans med en grillpinne för egen tillagning.
Min uppgift under dagen var att se till att grillelden hölls igång ordentligt, och att rycka in och hjälpa till där det kunde behövas, men jag hann förstås också med att prata med en del gamla bekantskaper från förr. Tiden går fort, det är snart åtta år sedan jag slutade som ledare, men när jag träffade så mycket folk från min tid som aktiv så kändes det som alldeles nyss.

Kårens fana vajar stolt från tornet. Jag vet inte hur gammal den är, men den har varit med ett bra tag och är en smula blekt och luggsliten, men den har mycket karaktär. Den gula liljan är en av de äldre scoutsymbolerna och vapnet med tre rosor är Djursholms gamla stadsvapen. Fanan är nog inte hundra år gammal, men jag hoppas att både den ock kåren hänger med i minst hundra år till.
Mer om info Djursholms Scoutkår finns på kårens hemsida. På Wikipedia kan ni läsa mer om Scouting och Scouting i Sverige.

En bra frukost!

Jag prövade en ny frukost häromdagen, och jag blev så nöjd att jag måste lägga ut ett litet frukosttips. Frebaccos ekologiska havre & quinoagröt. Lika enkelt att laga som vanlig havregrynsgröt, men med en mycket fylligare smak. En näve russin som rörs i precis när gröten kokat klart tillför en lagom sötma, om man vill ha det. Fungerar bra med sylt och banan också. Gott & nyttigt.
Visserligen kostar en påse ungefär en tjuga, lite mer än de billigaste havregrynen av butikens eget märke, men gröt är ändå en av de billigaste frukostarna man kan äta. Ett paket borde räcka till ungefär 12 portioner (och då räknar jag med 1,5 dl gryn per portion, inte den deciliter som brukar anges på havregrynspåsar), och då blir kostnaden ungefär 1.70 per portion. Klart överkomligt.

Villingsberg del 2

På måndagen började alltså sjukvårdsutbildningen på allvar. Efter morgonuppställning och exercis fick vi stifta bekantskap med våra vänner dockorna, ett par av dem syns på bilden ovan. Dockorna används för att öva konstgjord andning och hjärt-lungräddning, och det lösa huvudet används för att sätta näs- och svalgtuber. Mellan dockorna ligger en "Ruben", en gummiblåsa med tillhörande ansiktsmask som används för att ge andningshjälp. Andningsorganen och andningsproblem var nämligen i fokus för de första lektionerna. Sedan följde cirkulationssystemet och blödningar och snart hade vi lärt oss en bra bit av alfabetet, ABCDE.
ABCDE är nämligen det flödesschema vi arbetar efter vid omhändertagande av skadade på skadeplats och samlingsplats. Airways, Breathing, Circulation, Disability, Exposure. Framåt middagen hade vi också lärt oss syrgasapparaterna, förebyggande av skadechock, framstupa och stabilt sidoläge, tryckförband, tamponader och en del annat, och det var dags att börja öva på hela omhändertagandet. Efter middagen var det alltså kvällstjänst i övnings- och vårdhallen, en stor garageliknande byggnad där vi skulle komma att tillbringa mycket tid under veckan.
På bilden syns ett gäng av oss sysselsatta med olika övningar. Vi övade både på dockorna och turades om att vara markörer. Första kvällen blev sen, men nästa morgon var det uppstigning vid sex igen för morgonrutiner, frukost och uppställning klockan åtta. Lektionerna fortsatte de närmaste dagarna med nackkragar, transportskenor medvetandekontroll, kroppsundersökningar, förbandsläggning och en massa övande på omhändertaganden. Emellanåt fick vi också se lite motivationshöjande filmklipp som arrangörerna satt ihop från bland annat Band of Brothers och Saving Private Ryan. Lite utomhusarbete hann vid med också, både att släpa skadade på bårmattor, bårbärning och tältresning. Efter de första dagarna fick vi kvällarna ledigt och hann med lite träning och bastubad. Vi som hade lust alltså, många valde att ta de lugnare på kvällarna.

Mot slutet av veckan började vi knyta ihop säcken under två dagarns intensiva utomhusövningar. Lördagen ägnades åt omhändertagande på skadeplats och iordningställande av samlingsplats för skadade, och på söndagen blev de omhändertagande på de förberedda samlingsplatserna. Även om det mesta fungerat smärtfritt under inomhusövningarna blev det genast svårare att göra samma saker utomhus, i stridsutrustning under snöblandat regn. Vi turades fortfarande om att vara sjukvårdare och skademarkörer och tiden gick fort medan vi kämpade med patienttäcken och tryckförband, blödningar och skrik och gråt (det finns en hel del dolda skådespelartalanger bland sjukvårdarna). Helt plötsligt var det söndag eftermiddag och dags för materialvård och inventering innan kvällens avslutningsmiddag.

Många dröjde sig uppe länge efter middagen, trots att vi bara känt varandra en dryg vecka var separationsångesten påtaglig. På måndagen fick vi en timmes sovmorgon, och dagen fram till avresan ägnades åt städning, packning, lite information och en massa avsked. Det självklara samtalsämnet var när man skulle gå nästa kurs, och de flesta verkade vara inställda på vecka 23, på Fårö. Jag hade tänkt vänta lite, men utsikten att träffa så många som möjligt av mina nya sjukvårdsbekantskaper fick mig att följa strömmen och lämna in en anmälan innan vi klev på bussen mot Örebro och tåget hem. Jag håller tummarna för att det ska fungera med semester då och ser fram emot att återigen dra på mig uniformen och packa den gröna ryggsäcken för nio intensiva dagar till.

Villingsberg del 1

Så har jag varit hemma en hel vecka efter nio intensiva dagar på Villingsbergs skjutfält. Det krävdes några dagar för att landa i vardagen igen, men nu har jag samlat mig tillräckligt för att försöka få ner någon sorts redogörelse för kursen.

Jag gick alltså den första kursen av två för att bli sjukvårdare i hemvärnet. Sjukvårdarna rekryteras och utbildas av Röda Korset på uppdrag av försvarsmakten, och samtliga utbildare var sjukvårdare eller sjukvårdsbefäl i hemvärnsförband runtom i landet. De flesta arbetade dessutom civilt inom sjukvården, och en del hade också utbildat Röda Korset civila första-hjälpen-grupper. Bland deltagarna fanns också en hel del kunskap och erfarenhet att ta av, bland annat fanns det sjuksköterskor, undersköterskor och brandmän i grupperna, men också en hel del noviser och sådana som jag, som lärt mig grundläggande sjukvård som scout och i lumpen. Den militära erfarenheten varierade också, allt från gamla hemvärnsrävar som ville byta från skyttesoldater till sjukvårdare till folk som gjorde sin första dag någonsin i gröna kläder. Åldrarna varierade mellan 20- och 50+ och könsfördelningen var så jämn den kunde bli, 12 killar och 13 tjejer. Sammantaget så var vi ett rejält blandat gäng som under lördagskvällen dök upp vid skjutfältet. Jag hade träffat ett gäng redan på stationen i Örebro (folk på väg till kursen var lätta att känna igen eftersom de flesta hade packat i de gröna väskor som försvarsmakten tillhandahåller) och vi anlände förmodligen med den sista bussen för kvällen. Vi skjutsades till vår barack efter att matsal och lektionshus pekats ut för oss, och sedan var det bara att hitta sitt rum, packa upp och bädda sängen. Standarden var ganska enkel, men vi fick ändå egna rum. På bilden nedan ser ni mitt rum när jag kommit i ordning. Det orangemönstrade överkastet var ett kärt återseende.

Bäddningen är inte direkt exemplarisk, men det visade sig snart att den militära delen av kursen låg på en lite mer avslappnad nivå än i lumpen. Ganska skönt tyckte nog de flesta. Vi hade visserligen en stunds exercis varje morgon, men stundtals var nog instruktörerna nästan lika ovana som vi vid kommandon och manövrar. Men övning ger färdighet och de två madamer som utbildade sig till utbildare gjorde bättre ifrån sig mot slutet av veckan. Vi lärde oss också att gå hyfsat i takt, och uniformerna fick vi snabbt ganska bra stil på när vi som hade lite vana sedan innan hjälpte de som var nya. Inspektioner av rummen var det inte heller särskilt ofta, en gång i mitten av veckan och eventuella omvisitationer behövde inte åtgärdas förrän nästa dag. Men ändå blev det städning och bäddning varje morgon, både av rummen och de gemensamma utrymmena i baracken. Kanske tyckte vi som varit med lite förr att de hörde till militärlivet och lät vår entusiasm för städning och skoputsning smitta av oss på de andra. Kanske sitter det också lite i kläderna att göra på ett visst sätt. Så fort uniformen kommer på så blir det lite mer puts och studs, men de flesta tog det ändå med glimten i ögat.

Åter till rummen, de var enkla men funktionella. Det räckte också precis till att hela kursen fick enkelrum, så med två skåp per person så var det gott om plats för packningen. Dusch och toalett fanns i korridoren och närmaste TV fanns i ett litet dagrum i baracken. Baracken hade också ett torkrum, ett vårdrum som utnyttjades som gymnastiksal några kvällar och en bänk för skoputsning. Vi hade också tillgång till ett större dagrum i ett angränsande hus, och en bastu som blev flitigt använd efter några dagar då vi fick ledigt på kvällarna. Måltiderna intogs i en närbelägen matsal och serverades punktligt morgon, middag och kväll, förutom dagen då det bjöds på raggmunk med fläsk och lingonsylten tog slut.
Själva kursen började på söndag morgon med att vi delades in i tre grupper, Alpha, Bravo och Charlie (eftersom försvarsmakten numera använder sig av engelsk signalering, annars hade vi väl hetat Adam, Bertil och Cesar). Bravo var den bästa gruppen, det hörs ju på namnet, och så var jag med i den förstås. Tyvärr förlorade vi de flesta tävlingar vi var med i, men roligt hade vi.

Efter gruppindelningen matades vi med information under resten av förmiddagen, utbildarna presenterade sig, förväntingar och farhågor inför kursen skrevs upp på en lista och ventilerades, och en dagelev utsågs. Dageleven är en slags ordningsman för alla deltagare, och jag fick (tyvärr) den stora äran att vara först ut. De flesta uppgifterna gick ut på att hämta nycklar och materiel som inte ordnats än, att få ytterligare information om vad dageleven skulle göra och försöka få någon slags rutin på hur uppgifterna skulle lösas. Dessutom fick jag lämna av truppen till utbildarna/befälen på morgonuppställningen. Precis när jag fått kläm på jobbet så var dagen slut och jag lämnade över till nästa dagelev, och jag tror ärligt talat att de fick ett lättare jobb när jag redan banat vägen och pekat ut några misstag och fallgropar.

Eftermiddagen började med att vi fick se den första av veckans många målbilder. En målbild är helt enkelt ett kort litet rollspel eller annat framförande som visar hur det ska se ut när vi tillgodogjort oss ett moment av kursen, och den första målbilden visade ett par hemvärnssjukvårdare som tog hand om en skadad på en samlingsplats, vilket var målet med hela veckan. Vi fick därefter gruppvis lista de kunskaper vi skulle behöva för att uppfylla målet (det blev många listor skrivna den dagen), listorna diskuterades och lades undan till senare. Vi fick också bekanta oss med lite av det material vi skulle arbeta med under kursen, till exempel:
Grupputrustningen, som syns på bilden. Patienttäcken (de sovsäcksliknande påsarna), bårmattor (det som ser ut som ett liggunderlag), de personliga sjukvårdsväskorna (som ligger i en hög ovanpå bårmattan), den stora sjukvårdsväskan och syrgasapparaten (de två gröna ryggsäckarna). Väskornas innehåll gicks igenom och vi som hade använt lite av sakerna tidigare gjorde vårt bästa för att förklara för de andra.
Efter middagen var det dags för lite teambuilding, och efter en tävling, bland annat bestående av tipspromenad, bårbygge och prickkastning med första förband, samlades grupperna med de utbildare som fungerade som våra metoder för presentationer och allmänt socialt snack. Bravo knep en ärofull bronsmedalj i tävlingen, men vi hade riktigt trevligt under resten av kvällen.
Nästa dag började utbildningen på allvar...

Nu åker jag.

Bärsäcken är packad med militärprylar, ryggsäcken är fylld med personliga småsaker, uniformen fick inte plats så den åker jag i. Från och med i kväll och nio dagar framöver är jag på sjukvårdskurs på Villingsbergs skjutfält, utanför Örebro.
Kameran är med så förhoppningsvis ska jag hinna ta några bilder som jag lägger upp här när jag är hemma. Hejdå tills dess!

Pårustad och klar!

Förra veckan var det dags att bege sig ut till Svea Livgarde i Kungsängen för att hämta ut min utrustning inför sjukvårdskursen. Jag hade fått rådet att ordna med bil eftersom det skulle vara en del att bära, och det stämde faktiskt. Den utrustning jag fick ut efter lite väntan vid förrådet (det är bara kvällsöppet en gång i månaden och hela Stockholms hemvärn håller just nu på och byter ut gammal utrustning) var jobbig nog bara att bära ut till bilen. Trots att den inte var lika omfattande som i lumpen, jag slapp till exempel den smurfblåa träningsoverallen, "grötstället", motoroverallen och lågskorna, så hade jag både ryggen och händerna fulla när jag gick ut därifrån.
De flesta av prylarna kände jag igen sedan tidigare. Uniform, kängor, regnkläder, hjälm, kroppsskydd mm. En del saker hade välbehövligen uppgraderats, till exempel så var den klassiska "snuskburken" ersatt av ett modernare så kallat jägarkök, bärsystemet var uppgraderat med ny ryggsäck och Stridsväst 2000 (som inte är någon sorts "skottsäker väst) utan en väst och ett bälte som man kan fästa bärfickor och utrustning i) och den enorma säck vi fick ut allting i var ersatt av en med behändig väska.
Tyvärr saknade jag en del grejer också, tilldelningen till Hemvärnet är inte hur generös som helst. Jag fick till exempel bara två par strumpor och kalsonger (hur ska det räcka under en kurs på nio dagar) och den gamla fältskjortan delas inte ut längre. I stället är den ersatt av en underställströja, men sommartid och inomhus är det betydligt bekvämare med de luftiga fältskjortan i bomull än ett tajt underställ. Den är dessutom snyggare. Skjortproblemet löste jag dock snabbt med en beställning hos Mike & Nike där jag också försedde mig med extra rödspritsflaska, yllehalsdukar, extra byxbälte och lite andra småprylar som kan vara bra att ha, och igår levererades prylarna. Snabbt och enkelt!
En del grejer kommer jag också att komplettera med bättre alternativ ur min civila friluftsutrustning, till exempel tallrikslåda, friluftskudde, ficklampa och kniv, men det får vänta tills det är dags att ligga i fält. Omvänt kommer jag också att använda delar av utrustningen under vanligt friluftsliv, som vattenflaskan (jag har inte hittat en enda civil vattenflaska med vettig bältesupphängning), "rånarluvan" (fungerar både som mössa och halsduk), värmetröjan och kängorna (mina egna sjunger verkligen på sista versen).

Under veckan har jag provat alla grejer ordentligt, och i går tog jag en extra tur till förrådet för att byta storlek på några plagg, men nu är allt nedstuvat i väskan i väntan på användning. En vecka kvar innan jag åker på kurs.

För mer information om prylarna och folks åsikter om dem kan ni kolla på länkarna, som jag hämtat från SoldF.com, en väldigt bra sida för nästan allt militärrelaterat. Vad man än undrar så har någon redan frågat det på forumet!