I morgon bär det iväg!

Ryggsäcken är packad, matsäcken är klar och nya märken är påsydda. Väckarklockan ringer 04.00. I morgon bär det av, dags för World Scout Jamboree 2011!

Besök hos jätten Bore!

Över påskhelgen besökte jag och min flickvän hennes hemtrakter i Dalsland, och tog bland annat en liten promenad upp på Borekulle, med vacker utsikt över Dalboslätten.

Nytt försök till årets första löprunda.

Jag blev ju lite avskräckt när jag försökte mig på motionsspåren vid Alby Friluftsgård för ett par veckor sedan då snö och is blockerade vägen i skogen. Men nu har solen värmt på ordentligt, och tidigare idag hittade jag inspirationen att ge mig ut igen. Strålande sol och lite vind, men inte i närheten av snålblisten jag mötte sist. Och inte ett spår av snö längs spåret.

Jag tog en kort runda på ett par kilometer för att kolla formen efter en vinter av sporadisk inomhusträning. Det gick att ta sig runt, men det borde vara mycket bättre. Jag har verkligen legat av mig, till och med cykelturen ner till spåren kändes jobbig. För ett halvår sedan klarade jag ju tio kilometer hård terräng, och nu tappar jag sugen redan efter två ynka kilometer. Dags för mer träning!

Årets första löprunda.

Ett nytt jobb har tagit tid och energi, så både äventyrande och bloggande har legat nere ett tag, men nu när våren är här är det inte utan att man börjar längt bort och ut. I helgen kom cykeln fram ur vinterförrådet, och i dag var det dags att pröva löpspåret för första gången i år.

Spåren jag brukar använda ligger ungefär tio minuters cykelväg bort, och med glatt humör och löparskorna på susade jag iväg. Solen sken och cykeln rullade på i medvinden. Den väldigt kraftiga medvinden, som jag inte märkte så mycket av förrän jag plötsligt fick vinden emot mig. Det gick genast trögare, men det var ju inte så långt kvar till spåret så det var inget stort problem.

Spåret såg bra ut, lite blött efter snösmältningen men till större delen isfritt. Jag parkerade cykeln och joggade iväg, men redan efter den första kurvan tog det stopp. Isen täckte hela spåret, och kanterna bestod av mycket oinbjudande lera och slask. Men eftersom jag precis börjat springa så ville jag ju fortsätta. Jag saktade ner och tog mig försiktigt vidare i hopp om att isläggningen enbart var lokal. Tyvärr var den inte det, men isen skiftade i alla fall. Blankis, mjuk is och snö om vartannat. Roligare underlag kan man ju springa på. Eller gå, som jag fick göra.

Min löprunda är fyra kilometer lång, med ett par ställen man kan gena på för att korta av den. Första genvägen passerade jag, den rundan är bara en kilometer och mer än så ska jag väl klara.
Vid den andra däremot så gav jag upp, efter nästan en kilometer av istäckt underlag. Resten av rundan, från genvägen och framåt, var isfri och jag fick lite sprunget i alla fall. Men tyvärr blev rundan inte längre än ett par kilometer, och då räknar jag in blalanserandet över isen.

När jag kom tillbaka till starten hade min cykel blåst omkull i en vindby som inte hade märkts nämnvärt inne bland träden. Men på vägen tillbaka visade sig vinden verkligen från sin sämsta sida. Den långa raksträcka där jag nyss hade rullat på i god fart blev i åt andra hållet rena vindtunneln. En spinninginstruktör hade blivit till sig av glädje, motstånd var bara förnamnet. Den korta cykelturen var betydligt jobbigare än löpningen, och det tog en god stund innan jag kom hem, genomsvettig och darrig i benen.

Dessutom upptäckte jag att mina gamla löparskor förmodligen inte håller en säsong till. Dags att skaffa nya innan utomhusträningen börjar på riktigt.

Riktig ispromenad på Stora Värtan

I helgen gjorde jag tillsammans med mins syskon ett försök att upprepa förra årets ispromenad, men med bättre resultat. Vi lyckades över förväntan.

Vinterhelg i skärgården

Jul och nyår är avklarat och köldrekorden har efterträtts av den vanliga svenska vintern med omväxlande slask och köldknäppar. Vardagen släpar sig fram i väntan på våren, men det finns ju förstås saker att göra så länge.

Om ni läser mina tidigare inlägg så märker ni säkert att jag är väldigt förtjust i Stockholms skärgård. En omväxlande miljö som har mycket att bjuda på. Särskilt om somrarna, men tack vare mina föräldrars stuga på Ornö har jag fått uppleva skärgården året runt. Därför blev jag smått inspirerad när jag strax innan jul läste en artikel om vinteröppna vandrarhem i skärgården, och steget var inte långt till att boka ett rum på Finnhamns vandrarhem för mig och min flickvän sista helgen i januari.

Finnhamn ligger i mellanskärgården, inte lågt från Husarö. På ön finns, förutom vandrarhemmet, krog, affär och stugor att hyra, men vandrarhemmet är det enda som är öppet vintertid. Dessutom finns det en ekologisk gård. Utbudet av aktiviteter är ganska begränsat så här års, men nu var det inte nöjeslivet vi var ute efter, utan en helg av lugn och stillhet.

Till Finnhamn tar man sig med skärgårdsbåt från Vaxholm eller från Strömkajen. När isen ligger tjock ersätts den vanliga snabbbåten av ett större, robustare och långsammare fartyg, och det var med ett sådant vi lämnade stan i lördags morse vid halv niotiden, efter att ha fotograferat ett gäng glada fåglar vid Strömmen.

Ut till Vaxholm gick resan ungefär som vanligt, med den vanliga utsikten över Stockholms inlopp. Sedan blev det genast mer spännande när vi lämnade den stora farleden och mötte de istäckta fjärdarna. Det var ganska fascinerande att se på medan båten kämpade sig fram, ibland genom issörja och ibland genom fast is. Jag vet inte hur mycket en vaxholmsbåt ska klara av, men ofta var isen vi bröt igenom åtminstone ett par decimeter tjock. Jag fotade rejält och lyckades få några bilder som fångar upplevelsen någorlunda.

Efter många stopp vid små bryggor här och var kom vi så fram till Finnhamn. Vandrarhemmet, som byggdes som sommarnöje och tidigare varit pensionat, ligger en kort promenad från bryggan och bagaget hämtades upp av en fyrhjuling. Vårt program var ganska enkelt, först en promenad, sedan bastubad och till slut en god middag, tillagad i vandrarhemmets gästkök. Vi hade lånat några spel i receptionen också.

Ute på promenaden märktes verkligen hur stilla det är i skärgården utanför turistsäsongen. På båten hördes ständigt rasslandet av is mot skrovet, och på väg upp från bryggan åkte några skotrar förbi, men nu var det helt tyst, förutom vindens sus och någon enstaka fågel. Vi gick förbi igenbommade uthyrningsstugor och frusna vikar, och snart var det dags för vårt bastubad.
Bastun ligger fint belägen på en brygga. Duschar saknas, men det finns en dörr som leder rakt ut i sjön. Det fanns en liten isvak också, men om man inte känner för att bada kan man tömma en hink vatten över huvudet i stället.

Kvällen tillbringade vi med middag och kortspel i vandrarhemmets matsal. Förutom oss fanns en barnfamilj och två mindre sällskap bland gästerna, men de flesta försvann med morgonbåten på söndagen. Vi stannade till eftermiddagsbåten gick vid fyratiden, och fick efter frukosten uppleva det verkliga lugnet när huset var så gott som folktomt. Efter att ha huggit upp en korg med ved tillbringade vi våra sista timmar på ön framför öppna spisen med att läsa och spela sällskapspel. Solnedgång och skymning avnjöt vi från båten hem innan vi steg av vid Boda på Värmdö för att ta bussen tillbaka mot stan.

En perfekt helg om man inte är ute efter att göra något särskilt. Då är ett vandrarhem ute i vinterskärgården verkligen den perfekta platsen att göra det på.

Den smygande statisten.

Nyss hemkommen efter en dag av smygande i skogen, krypande på grus och blöt asfalt, tryckande under granar, bakom husknutar, i containrar och under en husvagn. Jag har nämligen varit figurant på en av hemvärnets krigsförbandsövningar (KFÖ) under dagen. Mitt uppdrag var att smyga runt ett bevakat skyddsobjekt med kamera och kikare och se allmänt skum ut, och försöka hålla mig undan när personalen som bevakade objektet fick syn på mig. Med viss framgång faktiskt. Hemvärnssoldater tröttnar efter ett tag. Hundar är det lite värre med. Jaag blev infångad gång på gång, men skam den som ger sig. Totalt blev jag infångad fem gånger under dagen.
Att bli fångad är visserligen roligt, men det var faktiskt ännu roligare att smyga runt utan att bli upptäckt. Att återigen få använda sig av de knep man lärde sig som liten scout, som att sticka fram huvudet vid sidan av saker i stället för ovanför och att sätta vikten på hälen innan tårna för att gå tystare. Och det är riktigt kul när man blivit upptäckt och satsar allt på en snabb rush för att hitta ett nytt gömställe. Särskilt många bilder på skyddsobjektet hann det inte bli, men jag lägger upp några av dem här under nästa vecka.