En present i brevlådan.

Förra veckan damp ett tjockt kuvert från Röda Korset ner i brevlådan, och dessutom kom det en liten avi som meddelande att en ännu tjockare försändelse väntade på uthämtning. Brevet innehöll besked om att jag blivit antagen till grundkurs ett för hemvärnssjukvårdare (GK1), och på posten väntade ett paket med kurspärmen ni ser på bilden här ovanför. Diger läsning om försvaret, hemvärnet, folkrätt, hygien, förbandsläggning, förebyggande sjukvård och skador på alla tänkbara kroppsdelar. Den 13:e mars bär det iväg till Villingsberg för nio dagars intensiv utbildning, som förhoppningsvis kommer att bli riktigt kul. Nästa vecka ska jag besöka regementet i Kungsängen för uthämtning av utrustning.
Hur kommer det sig då att jag, tio år efter muck, återigen kommer att dra på mig gröna kläder och börja härja i Försvarsmakten? Jo, det ena leder ju vanligtvis till det andra, och jag har som jag skrivit om tidigare deltagit i Röda Korsets skademarkörsgrupp sedan i höstas. Röda Korset ansvarar också för att utbilda sjukvårdare till hemvärnet, och flera andra skademarkörer är också sjukvårdare. Det har alltså pratats en del sjukvård under höstens möten, och eftersom jag länge tänkt på att utveckla mina gamla sjukvårdskunskaper så var jag inte svårövertalad när frågan dök upp. Särskilt inte när jag fick reda på hur enkelt det är att utbilda sig. Fri utbildning, fri utrustning, till och med ersättning för inkomstbortfall under kurserna.
Själva utbildningen är 160 timmar lång, fördelat på två kurstillfällen (GK1 och GK2) om vardera nio dagar (nästan tio timmar om dagen alltså - intensivt). Om man inte gjort lumpen tillkommer en veckas totalförsvarsutbildning (TFU), även kallat minilumpen. Efter utbildningen skriver man avtal med hemvärnet om tjänstgöring i fyra år, minst fyra dagar om året. Den intresserade kan hitta mer information på Röda Korsets sida om hemvärnssjukvård.
Så nu är biljetter beställda, nästa vecka hämtas utrustningen, pärmen är läst och om några veckor bär det iväg.

Ispromenad på Stora Värtan

För ett par veckor sedan gav jag och min flickvän oss ut på en liten tur på isen på Stora Värtan. Stora Värtan är en fjärd i innerskärgården, strax norr om Stockholm, och omges av Djursholm, Täby, Bogesundslandet och Lidingö. Eftersom den ligger ganska skyddat brukar isen lägga sig de flesta vintrar, och eftersom det varit riktigt kallt ett bra tag nu så tyckte vi att isen borde ligga ordentligt. Israpporten sade också att vår tänkta färdväg var säker, men givetvis utrustade vi oss ändå med både ispik och isdubbar.
Färden började vid Ranängen, där ett gäng isjaktsseglare verkade ha samlats för att grilla korv utanför scoutstugan. Det var också mycket folk och isjakter utanför bryggorna vid båtklubben, isen verkade väl trafikerad och vädret var fint. Vi hade tänkt passera Svalnäsholmen på väg ut mot Råholmen, och därifrån gå söderut till Limpholmarna (som vi besökte med kanot i somras) och tillbaka in till land. Tyvärr mulnade det på redan efter en liten stund, och när vi kommit ut en bit från land visade den orörda snön att ingen gett sig ut så här långt från land än. Men isen verkade säker och vi fortsatte glatt, tills vi började närma oss vad vi trodde var en plogad bana i höjd med Svalnäsholmen. Det visade sig vara ett blötområde där vatten trängt upp ur isen, så vi ändrade kurs och försökte ta oss runt området för att ta oss iland på holmen. Isen verkade dock inte riktigt pålitilig någonstans i närheten av stranden, så tio meter från land fick vi ge upp och satte kurs mot en annan ö, Stora Skraggen. Det gick bra en bit, trots att det var jobbigt att gå i den djupa snön som här och var blåst ihop till drivor, men innan vi kommit fram till ön stötte vi på ännu ett blötområde, och sedan ännu ett, och på några platser högg jag också igenom isen med ispiken.
Ibland är ett bra att erkänna sig besegrad, och eftersom isen inte kändes riktigt säker så bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till land. Det gick utan några större problem, och vi stannade till vid en udde utanför scoutstugan för att äta vår matsäck. Det är därifrån bilden här ovanför är tagen. Som ni ser är vädret inte det roligaste, och det är tomt på isen. Men matsäcken var mycket god.
Slutsats: Lita inte helt på israpporten, hacka i isen själv också.