Midsommarpromenad på Halleberg

I helgen har det varit midsommar, och jag har firat den hos flickvännens vänner och familj i Dalsland. En fin helg med numera så gott som traditionellt midsommarfirande i sommarstuga och ett par iskalla dopp i Vänern.

Men firandet i stort är mest en privatsak och hör inte riktigt hemma här på bloggen. Det gör däremot den lilla utflykten vi företog oss i går eftermiddag, en vandring upp på Halleberg vid Vargön, strax utanför Vänersborg.

Halleberg är ett 20 kvadratkilometer stort platåberg vid Vänern, men vi hade bara några timmar på oss och tog en kortare tur längs ena kanten av berget. Vi började med att bestiga Björkås trappor, en brant slingrande stig delvis belagd med trappstensliknande stenar.

Sluttningen upp mot bergsplatån är täckt med en vacker blandskog, och märkliga stenformationer, som den på bilden här ovan, gav landskapet ett sagoliknande utseende. Man väntade sig nästan att se troll eller alver smyga fram bland stenarna och träden.

Sigen var brant och ganska ansträngande, men efter ett tag kom vi upp på slälva platån. Stigen följde bergskanten en bit, och sedan kom vi fram till en öppning i träden där en storslagen utsikt bredde ut sig.

Det är svårt att göra panoramat rättvisa med en kamera, men det som syns här på bilden är Vargöns samhälle och lite längre bort Vänersborg. Vattnet som syns till höger är Vänern, och bort emot horisonten ligger slätten i södra Dalsland.
Vi stannade en bra stund och beundrade utsikten med medhavda kikare, innan vi fortsatte längs en markerad vandringsled, bort från bergskanten och in på bergsplatån. Blandskogen ersattes av granskog, och efter ett tag kom vi fram till Uggledalen, ett gammalt torp omgivet av öppna gärden. En grusad bilväg ledda vidare förbi fler gärden och en del gamla ekar.
Efter en bit vek vi av för att komma fram till det vackra Skäktefallet, som fallet 40 meter nedför bergskanten. Jag tror att fallet skulle sett bättre ut om det inte varit så torrt, det var mest en liten rännil när vi passerade. Men utsikten nedför den nästan lodräta bergväggen var också vacker, mycket sagokänsla även här.
Stigen fortsatte mot bergskanten, och sedan började det plötsligt gå nedåt. Brant nedåt.
Stigen gick nämligen längs små skrevor i bergväggen där stegar var utplacerade. Det här var den första, och längsta av dem, men vi fick klättra nedför ett par till innan branten övergick i sluttning och stigen slingrade sig nedåt. Marken blev allt planare och snart kom vi ut på en gata i en helt vanligt svenskt villaområde som kontrasterade starkt mot sagomiljön och den storslagna utsikten uppe på berget. En stunds promenad sedare var vi tillbaka vid utgångspunkten.

Här ser ni en karta över Halleberg. En bättre karta med information om olika servärdheter finns här. Om ni nån gång har vägarna förbi Vargön kan jag rekommendera ett besök upp på berget, eller grannberget Hunneberg (och åker ni tåg mellan Vänersborg och Herrljunga så kan ni passa på att titta ut genom fönstren när ni passerar dalgången mellan bergen, strax innan Vargöns station).

Kronprinsessbröllopet

Nu har jag varit hemma en hel vecka sedan GK2, och jag har fortfarande inte kommit med något rapport. Men det är på gång, blir förmodligen av efter midsommar. Men jag kan i alla fall säga så mycket som att Fårö är vackert och annorlunda, och att jag har finslipat mina sjukvårdskunskaper och nu kan titlulera mig Hemvänrssjukvårdare.

Ingen har väl ungått att media de senaste veckorna, eller månaderna, har dominerats av kronprinssesbröllopet. Alla kan ju få en liten släng av rojalistisk yra då och då, så även jag, och när Försvarsutbildarna (som jag gick med i i våras, när jag samtidigt som jag började sjukvårdsutbildningen) sökte folk till kortegevakten så anmälde jag mig direkt. Efter ett tag fick jag ett brev med uppmaning att hämta ut en uniform m/87 (den "kontorsuniform" som högre militärer använder till vardags) på förrådet i Kungsängen, och i lördags samlades ett löst sammansatt gäng av allt från ungdomar till pensionärer vid Östermalms IP. Vi utgjorde alltså Försvarsutbildarnas bidrag till kortegevakten, men på idrottsplatsen flockades också musikkårer, hemvärn och värnpliktiga (ur den sista kullen) från nästan hela försvarmakten. Jag måste erkänna att vi förmodligen var den minst drillade enheten av allihop, både exercisvanan och samträningen saknades hos de flesta.
Efter en platsförpackad lunch och en del militärsnack med bekanta från mitt kompani, och en massa väntande, var det så dags att marschera iväg. Vi gick sist, eftersom vi skulle stå närmast vär utgångspunkt (vid Stureplan), så vi fick vänta extra länge. Marschen dit gick ungefär lika bra som de första stapplande exercisstegen i lumpen, men så länge någon ropade ut takten så gick det ganska bra, och snart var vi utplacerade på bägge sidor om gatan i korsningen Kungsgatan/Birger Jarlsgatan. Kortegen beräkandes passera vid femtiden, och vi var på plats ungefär en timme tidigare, så sen blev det förstås mer väntan. Med två meters lucka mellan varje person så hade man inte så många att prata med heller, med det gick att utväecka kommentarer i något förhöjd samtalston. Jag fick tillfälle att betrakta folklivet också, efterhand tätnade folkmassan ganska rejält. Så mycket vaktade behövde vi inte engagera oss i eftersom vid hade både poliser och staket mellan oss och publiken, men vår uppgift var ju också mer att se snygga ut.
Späningen steg allteftersom timmen rann iväg, och när folk började synas i fönster på på balkonger förstod man att det var på gång. Jublet längs kortegevägen har beskrivits av de flesta, och hörs ganska bra i TV också, men det var en lite mäktigare känsta att ha det i ryggen medan vagn och ryttare passerade bara något meter framför näsan på mig. Vickan och Danne vinkade förstås och såg mycket glada ut, men jag blev faktiskt lite mer imponerad av de omkrig sjuttio ryttarna från Livgardets Dragoner och de tjusiga uniformerna.
Sedan var det klart, efter ungefär en halv minut, och vagnen försvann bortåt nybroplan och Strandvägen, där bland annat scouter och röda korsare stod. Efter ytterligare en stunds väntan ställde vi upp på fyra täter, redo att marschera tillbaka, men eftersom vi kommit på plats sist skulle vi också avmarchera sist. Men medan vi väntade på vår tur fick vi se alla de andra förbanden marschera förbi, det var en ganska pampig syn. Vi hörde coskå salutskotten och fick en liten skymt av de överflygande jasplanen.
Det var också lite speciellt att, när vi väl kom iväg, få marschera rakt över gatorna medan poliser stoppade trafiken. En del åskådare tog bilder på oss också, trots att vi inte såg lika pampiga ut som de andra förbanden.
Tillbaka på idrottsplatsen så upplöstes gruppen snabbt och jag gick iväg för att möta upp min flickvän och fira bröllopet på egen hand med ett resturangbesök på ett ganska folktomt Östermalm. En liten minnesplakett fick jag med mig också, till minne av min lilla insats under denna lilla historiska händelse. Hoppas alla hade det trevligt, även de mest principfasta republikanska surkarten.

Nya äventyr

Det har inte blivit så många inlägg sista månaden, men det händer fortfarande saker. Om någon timme tar jag min ryggsäck och åker in till stan för vidare transport till Nynäshamn, Visby och slutligen Fårö. Det är nämligen dags för grundkurs två i utbildningen till hemvärnssjukvårdare. Sista rycket innan jag är färdig att ta plats i en sjukvårdsgrupp. Rapport kommer om ett par veckor.

Jag har hunnit med några aktiviteter också. För ett par veckor sedan var jag, min flickvän och ett par vänner till oss ute på en dagstur på sörmlandsleden. Etapp ett, från Björkhagen till Skogshyddan. Starten ligger bekvämt nog precis vid tunnelbanan, men efter bara några hundra meter är man på väg ut i Nackareservatet, och naturen är riktigt fin.
Några bilder får räcka som reseberättelse för den här gången. Ovan ett bro över ett litet sund, nedan utsikten från ett berg. Vädret var omväxlande med några solglimtar och ett rejält skyfall sista biten innan bussen hem.
Förra lördagen firade Hemvärnet sitt sjuttioårsjubielum, och det var stort jippo i Kungsträdgården. Förevisningar, musikkårer, fältartister och en massa soldater som patrullerade på stan. Skademarkörsgruppen var förstås engagerad för att sätta lite fart på sjukvårdsmomenten. Efter det så gott som obligatoriska väntemomentet så blev det också lite fart, jag hann både bli påkörd av en bil, få en överdos heroin och en knivskada i låret. Under knivskadan blev omhändertagandet också kommenterat från stora scenen i kungsträdgården, och sjukvårdarna fick svara på en del nyfykna frågor medan de arbetade.
Överdosomhändertagandet skedde i ett gathörn mitt i city, och jag vet inte hur många gånger jag hörde någon säga "det är bara en övning". Det känns faktiskt bra att folk reagerar när en grupp soldater står böjda kring en medvetslös person på bår. Nedan ser ni sjukvårdarna i arbete vid samlingsplatsen.