Skademarkör på uppdrag

Förra helgen var jag ute på äventyr igen, med Skademarkörsgruppen på Attundalands hemvärns KFÖ (KrigsFörbandsÖvning). Kul med riktiga sjukvårdsmoment som tog lång tid att genomföra, men mindre kul med dötid och bristande samordning.

Övningen drog igång redan på torsdagens morgon, men eftersom jag har ett jobb så fick jag snällt vänta tills fredag eftermiddag med att åka ut och vara med. En snabb tågresa till Kungsängen, en bit med bussen, och sedan var jag framme vid Livgardet lagom till att fredagens övningsmoment var klara. Det första jag möttes av var ett gäng trötta och hungriga markörer, vissa med sminket kvar, som snopna stod utanför en stängd matsal. Militären tycker tydligen att det är fullt normalt att äta middag mellan halv fyra och fem, och vid sextiden kan man se sig om i helvete efter något ätbart inne på regementet. Det var tydligen en liten missräkning eftersom kokgrupperna ute i fält misslyckats med att få fram mat till markörgruppen i två dagar. Efter en del ringade efter både befäl och övningsledning lyckades koket dock, från två olika håll, få fram köttbullar, sås och potatis som intogs ute vid ett barackläger på övningsområdet. Jag som just kommit ut från civilisationens bekvämligheter klarade mig ganska bra, trots att köttbullar och sås var pissljumna och potatisen smakade vidbränt, men mina lite mer slutkörda kamrater var lite missnöjda. Men övningarna verkade ha varit roliga och rullat på i ett högt tempo.

Efter maten kördes vi tillbaka till kasernområdet och det logement där vi var inhysta. Den utrustning som använts under dagen skulle sorteras upp inför mogondagen, och så fick vi vänta ett bra tag också, på att våra övningsledare skulle komma förbi med lite instruktioner för morgondagen. Det gjorde det, men ganska sent. Planen gick ut på att dela upp oss i två grupper, som skulle åka runt i varsin minibuss och kolla var vi kunda lägga in lite skademoment. Det varnades för att viss dötid skulle förekomma, men det var jag ju beredd på. All militär erfarenhet säger att det blir mycket dötid på övningar. Skynda er att vänta. Vänta snabbbare. Jag är van.

Morgonen kom och frukost åts, och när vi lärt oss matsalens öppettider så gick utspisningen smidigt. Min grupp hade inget planerat moment förrän vid tiotiden, så vi kunde ta det ganska lungt. Uppdraget var att genomföra ett skademoment vid bataljonsstaben. Momentet skulle engagera ganska mycket folk, sju eller åtta personer. Vår övningsledare tyckta att en lagom skada skulle vara två kockar som skadats av het ånga, och en tredje oskadd person som uppträdde förvirrat (alla övningsledares favorit, om det är något det övas på så är det att känna igen den som inte är skadad och få honom eller henne ur vägen).
Tyvärr misslyckades vi med att engagera själva staben, men några vakter fick ge första hjälpen och ropa på sjukvårdsgruppen som var förlagd vägg i vägg med staben. Vi som inte deltog i momentet fick se på från lagom avstånd och omhändertagandet var stundtals rent komiskt, som när en soldat försökte svalka brännskadorna genom att skvätta vatten ut en dunk (man ska kyla skadan i ungefär tjugo minuter, kan man inte skölja under vattenkran eller använda en hink eller balja så ska man lägga ett fuktigt omslag på skadan), eller när ett befäl började anklaga vår förvirrade person för ordervägran. Ganska lärorikt att se, det är faktiskt inte så lätt att göra alla rätt när skademoment oväntat dyker upp, men ju fler gånger man sett det desto mer förberedd är man, och jag kommer definitivt att ta med mig erfarenheten som sjukvårdare.

Efter att ha åsett spektaklet med brännskadorna började vi förbereda att nytt moment, jag skulle göra helgens första insats i en föreställning där vakterna vid stabsplatsens infart skulle få ta hand om en fumlig soldat med en kniv genom handen. Tyvärr visade det sig att vakterna just tagit hand om en annan knivskada, så vårt moment ströks och vi fick åka tillbaka til matsalen för lunch. Ganska dålig utdelning med ett skademoment på hela förmiddagen.

Under eftermiddagen åkte vi ner till ett övnignsområde för SiB (Strid i Bebyggelse) i Barkaby, och här fick jag äntligen göra det jag åkt ut för att göra. Ett par soldater hade ramlat ner för en betongtrappa i en utrymd fabrikslokal, en hade ett öppet benbrott på underarmen (jag) och en hade en förmodad skallskada. Jag lät mest, men skallskadan hade givetvis högre prioritet, och soldaterna och sjukvårdarna som gjorde omhändertagandet var märkbart besvärade av gråt och skrik som ekade ganska spöklikt i det tomma betonghuset.

Omhändertagandet gick faktiskt bra och en ganska kul grej var att en av sjukvårdarna var en kompis från GK1 på Villingsberg som nu gått GK2 och är färdig sjukvårdare. Tyvärr hann vi inte växla många ord efter att övningen avbrutits och sjukvårdarna hastade vidare. Momentet hade tagit nästan två timmar och det var dags för oss att åka tillbaka till matsalen för middag.

På kvällen var det dags för någon sorts grand finale, men tyvärr verkade det ingen som riktigt visste vad den skulle gå ut på. Vi lastade in oss i bussarna och åkte iväg med vårt smink, och det första uppdraget vi fick var att fylla en buss med skadade och köra fram till en vägspärr. Tyvärr var jag inte med där, men det såg kul ut när vi såg på från den andra bussen. Det märktes att sjukvårdarna var rejält trötta, sa de som övat med samma sjukvårdsgrupp tidigare under övningen.

Sen var det dags för nästa moment, vilket senare visade sig vara den stora finalen. Sex stycken civilister på flykt hade råkat springa rakt över ett minfält. Alla var svårt skadade, och hjälpen dröjde eftersom soldater och sjukvårdare inte kunde rusa fram till oss hur som helst. Det regnade, folk skrek, förvirring rådde och det var ont om patienttäcken (vilket gjorde att det blev ganska kallt att ligga skadad efter ett tag). För att spä på oredan utsattses truppen som hjälpte oss för beskjutning och någon sorts explosioner som jag inte riktigt uppfattade vad de skulle föreställa. Efter en hisnande färd på bårmatta utan säkerhetsbälte, en stund på samlingsplatsen och en kort tur på bår i baksätet på en gammal volvo var momentet klart för min del och det visade sig att det även denna gång tagit ett par timmar, och även denna gång var en av sjukvårdarna en bekant från Villingsberg. Kul.

Genomgången för vår del hölls i en av våra minibussar medan vi försökte byta våra genomblöta kläder och få upp lite värme. Sedan var det dags att åka tillbaka till logementet dit vi återvände runt midnatt. De flesta sov kvar en natt till medan jag valde att åka hem.

Sammantaget så var det riktigt kul att vara skademarkör på en övning under fältförhållanden, men bristande samordning och logistik från övningsledningens sida gjorde att onödigt mycket tid gick till spillo. Femton markörer var beställda, vi fick ihop tolv och de hade svårt att sysselsätta oss alllihop. Det fanns andra markörer, statister och B-styrkor på plats, men någon samordning med dem existerade inte överhuvudtaget. Och det handlar inte bara om att vi som markörer vill leka mera, sjukvårdare behöver övningstid och de får de inte om inte markörerna får arbeta. Men det är en ganska ny grej att hemvärnet genomför krigsförbandsövningar, och tydligen fungerade det långt mycket bättre än det gjorde förra året. Håller trenden i sig blir det kanon om några år.

En kompis i tidningen.

En av mina gamla scoutkompisar, numera kårchef för Djursholm Scoutkår, har blivit intervjuad om scouting och pryder förstasidan i senaste numret av lokalmagasinet. Kåren får lite medieuppmärksamhet ändå. Läs artikeln här.