Om hemresor och bortlängtan.

När jag var på väg hem med ångbåten från förra helgens vandring, efter middagen och ölen, när söderförorterna började dyka upp längs stränderna och Essingebron syntes långt där framme, påmindes jag om en välbekant känsla från förr: den känsla av tomhet som uppstår på väg hem efter en riktigt lyckad utfärd. Känslan av att just ha varit med om något helt unikt som jag aldrig kommer att kunna uppleva igen. Känslan av att gruppen snart kommer att splittras när vi delar upp oss och tar bussar åt olika håll, skyndar iväg till skjutsande föräldrar tills man till sist är ensam på väg åt sitt håll. Känslan av att äventyrets mystik är på väg bort och att vardagen återvänder, och känslan av att längta tillbaka. Men varje äventyr är unikt, och även om man skulle göra samma sak med samma människor igen så kan det aldrig bli samma sak. En bit av livet är färdig. Ett steg är taget på vägen mot målet.

Den här en känslan är något som jag starkt förknippar med flera av de bästa läger och resor jag upplevde som ung, men sedan dess har den tonat bort, för att ersättas av en längtan efter en varm dusch, en skön soffa och mat som någon annan lagat. Man har blivit lite mer bekväm helt enkelt, och det är väl något som kommit med åren. Dessutom minns jag att att gruppen var minst lika viktig som själva upplevelsen, och grupperna brukade snabbt delas upp och försvinna när alla försvann åt varsitt håll efter hemkomsten. När man träffades nästa gång, om man gjorde det, var det i andra konstellationer under andra förhålladen, och grupprocessen måste börja om på nytt. Men de senaste åren har jag mest varit ute, i den mån jag har varit ute, med gamla kompisar som jag kanske inte träffar så ofta, men som jag vet var jag har. Gruppen är etablerad och upplevelserna blir ganska lika, och smälter efter ett tag in i varandra. En tvådagars vandring kan kännas mer som ett träningspass än ett äventyr.

Men på ångbåten kände jag, trots att vi bara var jag och min flickvän på vandringen, att vi skulle åka hem tillsammans och att vi har träffat varandra varje dag sedan dess, att jag just varit med om ännu ett av dessa unika upplevelser som utgör de mest minnesvärda stegen under Tusenmilafärden. Jag längtar redan till nästa.

En välplanerad vandring.

Som jag skrev i mitt förra hastiga inlägg så var jag på väg ut på äventyr när jag gick från jobbet i fredags. Ett helgäventyr som jag och min flickvän planerat länge och noga. Men planering måste för att ha någon mening övergå i en genomförandefas, och den började när jag vid tretiden på eftermiddagen drog på mig kängor och ryggsäck och stegade iväg till pendeltåget.
Vår plan var att ta tåget ner till Gnesta och därefter ta oss längs Sörmlandsleden till Mariefred, en sträcka på cirka 38 km. Vid hade två dagar på oss, men planerade att avverka större delen av vägen under lördagen för att få lite tid över att turista i Mariefred innan vi tog ångbåten hem. Vi hade kontrollerat utrustningen, planerat maten noga, lagat det lånade tältet, prickat in färdvägen på kartan, kollat var källor för vattenhämtning fanns och kollat upp sedvärdheter på vägen. Vi hade en plan.

Och hur gick det då? Jo tack, det gick alldeles utmärkt. Vi avverkade utan probelm tre mil på en dag, fötter och ryggar höll, vatten fanns längs vägen i källor på bekvämt avstånd. Tältet restes på under tio minuter och maten blev klar i tid. Smärre problem, som ostadigt väder och klent markerad vandringsled, tacklade vi galant och större problem råkade vi inte ut för. Vi njöt av utsikten från bergstoppar, passerade torpruiner och gamla kolmilor, vandrade genom både vacker naturskog och kalhyggen, lummiga små landsvägar och smala skogsstigar, hela tiden med humöret på topp. Några större vilda djur stötte vi inte på, men vi såg tydliga spår av både bäver och vildsvin. Allt låter ju för bra för att vara sant, men det är det ändå. En mycket lyckad helg helt enkelt.

Jag vill inte använda alla uppslag jag fick under färden i ett enda inlägg. I stället visar jag några bilder som togs under helgen. Tyvärr är de inte så många, och de visar inte heller höjdpunkterna under turen. Det skulle väl vara helgens enda missöde då, att kameran inte kom fram oftare och dessutom hade ganska klent batteri. Men ändå, håll till godo.

Pressbyrån i Gnesta, omsjungen av Galenskaparna och After Shave, gav oss inspiration till de första kilometrarnas sånger och samtalsämnen.


Efter en bit mötte vi några getter i en hage som vänskapligt hälsade och åt gräs ur handen på mig.

En av de vackra utsikterna under färden, här uppifrån Lövviksberget.

På söndagens morgon kom vi fram till Läggesta, där vi inväntade museitåget som tog oss de sista kilometrarna fram till Mariefred. Här syns tåget på väg in till stationen.

Efter att vi anlänt till Mariefreds station med ångtåget ägnade vi en stund åt att strosa runt kring den lilla stationen och bangården, som verkligen får en att känna sig som om man är i lilleputtlandet. Spåren är bara 600 mm breda, mindre än hälften av vanligt normalspår, och både tågen och den omgivande miljön är dimensionerade därefter.
Efter stationen åt vi en välförtjänt hamburgare vid närmaste gatukök, tog en sväng runt Gripsholms slott och besökte järnvägscaféet och järnvägsutställningen i godsmagasinet. Tonerna av en blåsorkester lockade oss sedan bort till ångbåtsbryggan.


Ångbåten Mariefred gjorde tydligen sin första tur för säsongen och möttes både av den lilla blåsorkestern och en intresserad folkhop vid angöringen.

Det var också Mariefred som tog oss hem till stan igen, tre och en halv timmes tuffande genom Mälarens skärgård. Vi fördrev resan med att ta oss en öl, äta middag i matsalen (lax och ångbåtsbiff) och beundra utsikten.

Till slut var vi tillbaka i stan och begav oss mot tunnelbanan för hemfärd. Trötta med mycket nöjda.
Stort tack till de som gjort en sådan helg möjlig för oss.

Föreningen Sörmlandsleden

Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB

Östra Södermalands Järnväg

I väntan på avfärd.

Fredag. Arbetar på klämdagen. Lugn dag, 22 minuter kvar. Packningen står redo bredvid skrivbordet, vandrarbyxorna är på. Vildmarken väntar.

Gårdagen ägnade jag och min flickvän åt minutiösa förberedelser, jag kommer inte ihåg när det tod så lång tid att få ihop en hajkpackning sist. Tältet lagades, köket rengjordes och vi provlagade till och med vår lunch ute. Färdvägen prickades in på kartan, och sevärdeter och vattenhål kollades upp på internet, liksom tidtabeller. Allt är tajmat och klart, in i minsta detalj. Helgen får visa om det är ett bra sätt att bedriva friluftsliv.

Dags för avfärd!

...och tusentals till!

Efter det första stora steget som jag tog häromdagen när jag startade bloggen och skrev mitt första inlägg var det i går kväll dags för fler steg på vägen. Många fler. Vid sjutiden gick starten för Milspåret, det första motionslopp jag någonsin deltagit i, och den första milen jag sprungit sedan lumpen. Smått nervöst alltså. Trots att jag tränat hyfsat ambitiöst den senaste tiden, både nere i idrottshallen i vintras och ute i löpspåret den senaste månaden, så kändes det som om jag inte var riktigt redo för att pröva mina vingar, eller fötter, i verkligheten. Men, man måste ju alltid ta ett första steg förr eller senare, ju förr desto bättre, och vid sextiden i går kväll befann jag mig på buss 69 på väg ut mot starten vid Sjöhistoriska. Bussen var fullpackad och jag kände mig lite malplacerad bland alla tajta shorts och löparskor då jag kommit direkt från jobbet, iklädd kavaj och skjorta. Det avhjälptes dock snabbt när jag kommit fram, hämtat nummerlapp, fått min sponsrade gratiströja och bytt om. Tyvärr hade jag tagit fel skor när jag slängde ihop träningsväskan kvällen innan, i stället för mina väl insprungna löparskor hittade jag mina inomhusdojor i väskan. Skor som inte använts till mer än att springa runt gympasalen under uppvärmningen till boxningspassen. Med mentala bilder av blåsor, skavsår och värkande fotleder lämnade jag in min väska på förvaringsområdet och deltog med liv och lust i uppvärmningen som sköttes av ett gäng av SSIF's gympainstruktörer, och innan jag visste ordet av stod jag och trängdes i en välfylld startfålla.
Ganska långt bak visade det sig, när starten gick tog det en bra stund att komma förbi startlinjen och ännu längre tid innan jag kunde börja spinga ordentligt. Den första biten gick åt till att omväxlande springa i slalom runt långsammare löpare för att komma framåt och väja åt sidan för snabbare löpare som ville förbi, men efter några hundra meter tunnades klungan ut och jag hittade ett behagligt tempo att hålla, eller så behagligt ett tempo nu kan bli när man funderar på om man springer för snabbt för att orka hela vägen i mål eller för långsamt för att...ja nånting. Vad skulle egentligen kunna hända om jag sprang för långsamt? Visserligen var mitt mål att springa under timmen, men det målet hade jag inte direkt satt upp på blodigt allvar. Men ett tempo blev det iallafall, och loppet fortsatte i naturskön miljö runt Djurgårdsbrunnsviken. Här och var stor små klungor och hejade på. De flesta var funktionärer som var utplacerade runt banan, men vid Djurgårdsbron stod en del folk och hejade på sina kompisar. Tyvärr hade jag inte dragit ihop några supporters, men jag snodde lite energi av de glada tillrop som var ämnade för andra och var snart framme vid varvningen där vatten och sportdryck delades ut. Strax efter varvningen låg vätskan i pölar och platsmuggar i drivor, ty det är lättare sagt än gjort att dricka ur en mugg när man är på språng. Jag fick nog i mig hälften av det jag försökte dricka innan jag gav upp, kastade muggen och spang vidare med ansiktet kladdigt av sportdryck.
Andra varvet kändes segare än det första och mellan sjätte och sjunde kilometern började konditionen göra sig påmind. Pustande och frustande som en solvarm valross kämpade jag mig uppför banans enda backe (det andra varvet gick lite annorlunda än det första). Benen kändes däremot fortfarande bra, och jag gjorde mitt bästa för att inte bli omsprungen av alltför många. En tatuerad herre som sköt en barnvagn framför sig lyckades jag dock inte hålla jämna steg med, han försvann bakom en krök medan jag försökte blinka bort en ström av svett som sved i ögonen.
När jag passerat Djurgårdsbron för andra gången var det väl egentligen dags för slutsprurten, men jag hade inte ork nog att öka tempot utan nöjde mig med att hålla någon sorts fart framåt. Sista kilometer väntade jag mig att målet skulle dyka upp bakom varje träddunge, men det lät vänta på sig. Ni vet, den som väntar på nåt gott... Det goda i det här fallet var en flaska sportdryck skänkt av välvilliga sponsorer, och när jag såg ett gigantiskt stoppur vid vägkanten så trodde jag att sportdryckens tid var inne. Jag spurtade på rejält i säkert tio meter innan det visade sig att jag bedrog mig, målet låg ytterligare några hundra meter bort. Med de sista krafter jag hade just då försökte jag hålla tempot hela vägen. Jag vet inte hur väl jag lyckades, men benen skakade när jag väl stannat i målfållan. Genomsvettig, och med sportdrycken i näven, vacklade jag bort mot gräsmattan för att pusta ut.

Tio kilometer avklarade. Tusentals steg på vägen. En gratis T-shirt och en flaska sportdryck. (T-shirten kom faktiskt som en skänk från ovan, det var skönt att kunna åka hem i något torrt på överkroppen i stället för den genomvåta trasa jag sprungit i). Och en insikt rikare. Jag måste lära mig att dricka sportdryck i farten till nästa lopp.

För det blir fler.

Det första steget...

Ett kinesiskt ordspråk, som ofta återfinns i studentkalendrar, veckobrev, på överfulla anslagstavlor vid offentliga arbetsplatser och liknande sammanhang, säger att "Även en tusenmilafärd börjar med ett steg".

En självklarhet som trots det behöver poängteras. Hur långt du än ska, och hur litet det första steget än är, så kommer du ingenstans utan att ta det. Jag kallar min blgg för Tusenmilafärden av flera anledningar.
För det första så är ett av mina mål att färdas, långt, i ren fysisk bemärkelse. Friluftslivet har alltid varit ett av mina största intressen, och här i bloggen ska jag dokumentera mina färder, korta som långa. Förr eller senare så måste jag ha färdats de där tusen milen.
För det andra så vill jag inte glömma bort att ta det första steget. Ta ett första steg, och avlägsna mål känns redan närmare.
För det tredje vill jag påminna mig själv om hur långt jag har kvar, hur avlägset ett mål kan vara, och att vi aldrig kan slå oss till ro utan att sträva vidare.

Fysiska och intelektuella prestationer, som att förbättra mina löptider, läsa en tjock bok eller lära mig en ny färdighet, kan vara nog så svåra att uppnå, med hur svettigt det än kan bli är det ändå bara små steg på vägen i den verkliga tusenmilafärden - min väg genom livet. En väg där de verkliga målen inte är prestationer, utan insikter. En väg utan karta där jag aldrig kan veta hur långt jag har kvar. En väg jag inte kan avverka fortare genom att skynda mig. Vägen där man bara tar sig fram genom att ständigt fortsätta.

När jag tänker på tusenmilafärden så tänker jag på den med glädje. Glädje över hur långt jag har kommit, glädje över hur långt jag har kvar. För att återigen ta hjälp av ett citat, denna gång av Kain Boye:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
den bästa dagen, är en dag av törst

Visst finns det mål och mening i vår färd
med det är vägen som är mödan värd

Stroferna är tagna ur dikten I rörelse, och de har följt mig i många år på min färd, ända sedan jag hörde de första gången vid en samling en klar augustimorgon under ett scoutläger. Det finns mål och mening i vår färd - och jag strävar vidare på tusenmilafärden för dess egen skull, för att livet och dess mysterier är underbart att upptäcka. Vissa mål hägrar i fjärran, men tusenmilafärdens mål bara finns där. Jag kan inte skynda mig dit, jag kan inte heller stanna eller vända om, men jag kan förbereda mig väl för att få ut det mesta av färden och nå målet som en bättre människa än vad jag var när jag tog det första steget.

Det här inlägget är inte det första steget under min tusenmilafärd, jag har redan varit på väg länge. Med det är det första steget för den här bloggen, som jag hoppas ska kunna följa mig en bit på vägen.