Slutet närmar sig.

Just det, säsongen för träning och aktiviteter utomhus börjar verkligen ta slut nu. Sedan Tjurruset har jag hunnit med en runda i löpspåret, med det känns mindre och mindre lockande att ge sig ut på kvällarna. Blött, mörkt och kallt. Snart är det nog dags att helt gå över till gymmet och gruppträning på idrottshallen, jag har aldrig varit något fan av vinterlöpning. Men jag lyckades ändå pressa tiden igen. Sedan jag började springa två varv i spåret, 6.2 km, för ett par månader sedan så har jag lyckats förbättra tiden varje gång, med allt från en sekund till en minut. Senaste tiden var 30.47, men nu känns det som om gränsen snart är nådd.

Jag har hunnit med ett pass nere på gymmet i veckan också, men där har jag varit så sällan på sistone att jag knappt minns hur mycket vikt jag ska lägga på skivstängerna. För det mesta blir det nog för lätt, och resultaten blir väl därefter.

I helgen blir det ingen träning, då ska jag i stället ut för att krama ur den sista droppen av säsongen på lajvet Sorgträsk Garnision, en del av Granlandskampanjen. Lajvet äger rum på Moriaberg i Tumba och spelet pågår ungefär ett dygn. Så här års passar det bra med kortare lajv, då vet man att man kan köra på och klara sig på några timmars sömn, en mindre mängd mat och några ombyten torra strumpor. Det kommer att bli kallt och blött, och jag kommer att bli trött och hungrig, men eftersom jag är hemma igen på lördag kväll och har hela söndagen på sig att ta igen mig kan jag stå ut med det. Dessutom sover vi i fasta hus på området, så några tält behövs inte heller. Allt jag kommer att ta med mig är mina kläder och annat jag har på mig, ett par filtar, matskål och sked. Instant lajv.

Den tyngsta milen på Tusenmilafärden.

I lördags var det så äntligen dags för Tjurruset, mitt andra försök som deltagare i löptävlingar. Milspåret som jag sprang i våras gav ju mersmak. och tittar man på mina gamla inlägg så kan man följa hur jag planerat mitt deltagande Tjurruset ganska länge. Tyvärr har det blivit mer planerande än riktig träning, men den sista månaden har jag iallafall skärpt till mig och gett mig ut i löpspåret regelbundet. Med en lung träningsvecka bakom mig och en rejäl frukost i magen satte jag mig alltså i lördags på pendeltåget mot Västerhaninge. Med mig hade jag min hejarklack, min fotograf och min hålla-reda-på sakerna-ansvarige, tre viktiga jobb som alla sköttes av min kära flickvän. Utan henne hade jag förmodligen fortfarande irrat runt på målområdet och letat efter min tröja och väskan med mina extrakläder. Tack för all hjälp.

Efter att ha sett bilder från förra året så förväntade jag mig en riktigt jobbig mil med mycket vatten och lera, och jag blev verkligen inte besviken. Snarare tvärtom. En bild säger mer än tusen ord, men jag tror inte att några bilder i världen hade kunnat förbereda mig på hur banan skulle se ut (särsklit inte som loppet byter område varje år). En liten banguide och några goda råd som lades upp på loppets hemsida var däremot till stor hjälp, iallafall rådet att ta det lungt i början. Resten var lätt att glömma, men när jag kom till startet och fick syn på den här...
...lilla backen, det första hindret efter startfållan, så slog jag bort alla tankar på att ta det annat än lungt, iallafall tills jag var uppe på krönet.

Stämningen var något tryckt i startfållan, och det var svårt att hänga med i uppvärmningsgympan på grund av trängseln. Det var svårt att se instruktörerna också, så det blev med lite halvhjärtat vevande i takt med personen framför för att undvika att armbåga någon i sidan. Ett lätt regn och en rejäl lervälling som den första startgruppen trampat upp gjorde också sitt till för att slå an en olycksbådande ton, och nervositeten och den tillkämpade tuffheten hos grabbarna omkring mig var påtaglig. Kanske var det många som sprang för första gången just omkring mig, kanske var det den sandiga backen som gjorde även erfarna terränglöpare lite oroliga, men de sista minutrarna segade sig fram och startskottet kändes som en befrielse. Äntligen skulle åttahundra personers uppdämda energi släppas lös mot varje hinder naturen och arrangörerna hade ställt i vår väg.


Ändå togs det lungt i början. Det första biten på grund av trängseln, det var nästan kö för att ta sig igenom startbågarna. Sedan på grund av backen. Och sanden. Och sedan nästa backe, precis efter krönet men inte synlig nerifrån starten. En sen mera sand. Och när det väl blev mer lättsprunget så smalnande banan av och nya köer bildades. Säkert jobbigt för vissa. Skönt för mig som fick några tillfällen att pusta lite, jag skulle komma att behöva flåset längre fram. Snart dök det första vattenhindret upp, ett dike av ganska försvarlig bredd. Många rusade rakt igenom, precis som tjuren på tävligens logga, men jag lyckades ta mig över så gott som torrskodd genom att avsätta några sekunder till att hitta ett något smalare ställe och ta rejäl sats. Riktigt nöjd med mig själv sprang jag vidare och tänkte på vilken fördel det var att inte vara dyngsur upp till midjan.
Den lyckan varade dock inte hur länge som helst. Några lätta kilometer längs stigar och vanliga löpspår var inga problem, men strax efter femkilometersmärket ledde plötsligt banan rakt ut i ett kärr, redan omskrivet som Helveteskärret i den här artikeln. Efter bara något steg så var båda skorna genomblöta, och sedan sjönk glädjen över att ha lyckats hoppa över det första diket nästan lika fort som mina fötter sjönk ner i gyttjan. Varje försök att ta sig mot fastare områden var förgäves, det upptäckte snabbt både jag och löparna omkrig mig. Det fanns bara en sak att göra, och det var att fortsätta framåt.
Framåt mot ett egendomligt plaskade ljud, ungefär som vatten som rinner nerför en stenig fors. Var det nästa hinder? Men vattnet kan ju inte forsa någonstans ute på den platta myren.
Nej, det kan det inte, och snart fann jag förklaringen till ljudet. Efter nästa kurva övergick gyttjan vi sprang i plötsligt till öppet vatten, och plaskandet var ljudet av en strid ström av fötter. Bara att bita ihop och springa vidare, men när jag efter ett snedsteg gått från knädjupt till midjedjupt vatten slutade jag springa och koncentrerade mig på att överhuvudtaget ta mig framåt, mot torra land.
Väl uppe ur det torra vattnet var det däremot bara att springa vidare, för att få upp lite värme efter det iskalla doppet. De nya Smartwoolstrumporna visade sig vara en mycket bra investering, det hade varit jobbigt att fortsätta med genomsura bommulsstrumpor.
En annan bra investering var löparhandskarna, det märkte jag när spåret fortsatte genom så gott som obanad skogsterräng. Båda handskarna har numera rejäla hål efter att ha fastnat i träd och skrapats upp mot stenar, men mina händer klarade sig utan skråmor. Stigen var ordentligt hal och lerig då nästan tvåtusen löpare redan passerat och folk halkade till höger och vänster, men kom på benen igen. Jag for också i backen ett par gånger, men inte värre än att jag var uppe i nästa steg. Vad som däremot var värre var nästa vattenhinder. Ett dike som helt enkelt var för brett för att hoppa över, och sidorna var både branta och hala. Jag låg och kravlade på mage ett bra tag innan jag fick fotfäste och lyckades ta mig upp, och därmed var jag blöt ända upp till armhålorna. Det gick helt enkelt inte att komma undan.
Men slutet närmade sig, och efter en backe eller två var det var dags för den Red Bull-sponsrade kilometern med de utlovade "uppbyggda hindren". Lyckligtvis var det ingenting jämfört med de hinder naturen redan ställt i vår väg. Några bildäck, som jag sprang rakt över, och en kryptunnel, hög nog för mig att ta mig igenom på händer och knän. Dessutom i mjuk lera. Det hade varit värre med sand, efter kärret och dikena gjorde lite mer lera på kläderna varken från eller till. Jag hade förväntat mig lite mer, men ärligt talat vet jag inte om jag orkat med det.
Sista kilometern blev däremot ett riktigt kraftprov. Den förhatliga sanden från första kilometern var tillbaka, och dessutom några riktigt branta backar, men till slut syntes målet från den sista backens krön. Lite mer sand och en sista sport och sedan var det över. På en ganska dryg timme hade jag avverkat den jobbigaste, men också en av de roligaste, milen under min tusenmilafärd. För det var riktigt roligt. Tittar ni noga på bildspelet här så ser ni betyligt fler glada miner än sura. Många ser trötta ut, och en del tar sig igenom vatten och lera med plågade ansiktsuttryck, men glädjen lyser igenom. Det är kul att anstränga sig, det är kul att känna att man lever och det är riktigt kul att smutsa ner sig. Till nästa år borde tävlingen kolla upp om Via är intresserade av att sponsra, för en bättre "Smuts är bra"-reklam än Tjurrusets glada deltagare kan jag inte tänka mig.



Och hur gick det med sportdrycken då? Jag hade ju inte tränat på att dricka i farten, men det löste sig ganska bra ändå. Det blev ju så många stopp för att forcera hinder, vada i kärr, ta sig upp på fötter och vänta vid riktigt trånga passager, så vid de två vätskekontrollerna saktade jag helt enkelt ner och gick medan jag fick i mig drycken. Det tog några sekunder extra, men det var nog värt det. Men till nästa lopp ska jag dricka i farten. Undrar när det blir?

Uppladdning.

I går körde jag mitt sista träningspass innan Tjurruset, ett ganska lätt gympapass nere i idrottshallen. Annars har kortet inte använts alltför flitigt hittils, det har mest blivit löpning. Men det blir väl ändring på det nu när kylan kommit.
Men nu är det vila och uppladdning som gäller. Jag har också skaffat mig ett par nya strumpor i smartwool, för att hålla fötterna hjälpligt varma med dyblöta skor på, och löparmössa och handskar. Väderprognosen ser dyster ut, risken finns att det blir regn. Utskicket och nummerlappen kom med posten häromdagen, och arrangörerna lovar branta backar, kärr och en Red Bull-sponsrad kilometer av banan med uppbyggda hinder. Betyder det att resten av banan inte är tuff nog?
På lördag för vi se om mina förberedelser varit tillräckliga. Jag startar kvart över ett, i klassen Män som spinger 10 km på 50-60 min. Jag är inte förkyld och har de prylar jag behöver, och flåset känns helt ok. Men jag har inte sprungit en mil sedan Milspåret i våras, jag har inte tränat särsklit mycket i obanad terräng och framför allt jag har helt glömt bort att lära mig dricka sportsryck i farten. Målet är framför allt att ta mig i mål, eftersom jag inte sprunget något likande tidigare har jag inga resultat att jämföra mig med. Men kul ska det bli. Och skönt när det är över.

Branta backar på riktigt.

Nu har jag äntligen lyckats hitta en bättre metod för backträningen inför Tjurruset, något för sent förstås. I stället för att försöka lista ut vilken av backarna på löpspåret som är brantast så tar jag helt enkelt ett varv och stannar vid alla tre backarna för att köra några rusher uppför. Fem gånger på varje backe ger femton rusher, och så blir det ungefär tre kilometers vanlig löpning runt spåret. Sen är man ganska slut.
I dag sprang jag däremot bara två varv som vanligt, och tiden fortsätter statigt nedåt. Jag har nog en bra chans att att ta mig ur Tjurruset med äran i behåll. Dessutom passsade jag på att testa min senaste pryl, en liten pannlampa jag hittade för en femtiolapp när Outside hade utförsäljning, bara ett stenkast från min lägenhet. Tydligen har de haft sitt lager i en ganska oanselig lada jag gått förbi säkert hundratals gånger, men då har de ju inte haft någon försäljning där. Med rabatter på femtio procent och bara en kort omväg hem efter jobbet så var det förstås inget man kunde missa, även om det givetvis var ganska stökigt och utplockat när jag kom dit (då hade utförsljningen redan pågått i nästan två dagar, tur att man slapp trängseln). Men pannlampan hittade jag iallafall, och en lättviktshandduk, en sovsäckskudde till min flickvän och några reservdelar till ryggsäckarna. Hittils motsvarar pannalmpan mina förväntnigar, den lyser, sitter stadigt på huvudet och väger nästan ingenting. Skaver gör den inte heller. En bra investering i höstmörkret när eljusen på mitt löpspår inte är helt pålitliga.

Vikingaäventyr på Roslagsleden

I lördags arrangerade Djursholms Scoutkår ett liten äventyrshajk för sina äventyrarscouter (i åldern 12-14 år). Två patruller skulle rädda människosläktet från de onda jättarnas lömska planer med hjälp av list, mod och inte minst...

några lustiga figurer de mötte på vägen. På bilden syns några av dem, från vänster trollkarlen Ulf, spelaren "Ormen", framför honom runristarmästaren Olof (jag), och hans lärling (min flickvän). Med svädet i högsta högg längst bak står gudarnas budbärare, framför honom luringen Loke och längst till höger en spåkvinna med en flugsvamp i handen.
Äventyret var mycket ambitiöst och välplanerat och pågick under hela lördagen. Vi var nästan fler ledare än scouter och många av oss var helt nya ansikten för de nuvarande scouterna, vilket alltid förhöjer äventyrskänslan litegrann. Det är ju inte lika lätt att leva sig in i äventyret om man träffar på sina gamla vanliga ledare utklädda i skogen. Upplägget var den klassiska spårvagnsmodellen, scouterna vandrade längs en led och träffade med jämna mellanrum på olika karaktärer som de skulle hjälpa eller överlista på något sätt och sedan få en ledtråd. Ledtrådarna utgjordes av olika texter, skrivna med runor, och när de sedan med runmästarens, alltså min, hjälp lyckats läsa textena hade de en trollformel som skulle ta dem in i jättarnas boning. De fick också olika tips på hur de skulle bete sig för att lyckas lura jättarna. Deras uppdrag var att ta reda på jättarnas planer för att anfalla människornas ätter, vilket de också lyckades med efter att ha vunnit jättarnas tillit. Tyvärr åkte jag och min fickvän hem efter att ha spelar runmästare under dagen, när de flesta andra bytte om och spelade jättar under upplösningen senare på kvällen.

Men det var kul att komma ut och träffa lite scouter, vädret var fint och min lajvgarderob kom till användning, jag bidrog med kläder till åtminstone tre personer till. Jag hoppas också att scouterna fått en bra upplevelse. det verkade så när de besökte runrustarlägret iallafall. Det enda missödet var kanske att det tog ganska lång tid innan de dök upp, men det är alltid svårt att beräkna hur fort en patrull scouter rör sig när de inte har ledare med sig, och det är ju bättre att sitta och vänta någon timme extra än att scouterna kommer för tidigt och träffar ett par ledare som inte hunnit byta om än och som inte vet vad de ska göra.
Och så glömde vi att ta med oss tändstickor, så vi kunde inte tända någon eld. Visserligen behövdes den inte, men det var synd på den fina eldstaden vi byggt upp. Dessutom väldigt pinsamt att missa en sådan sak. Tändstickorna packades faktiskt ner, men de glömdes kvar i bilen när vi bytte om till äventyrskläderna.
En hajkberättelse från scouternas perspektiv finns att läsa på Djursholms Scoutkårs hemsida.

I söndags blev det en del träning, först en ordentlig löprunda och sedan, efter en stadig brunch, några timmars vedhuggning ute hos mina föräldrar. Ett bra sätt att ladda upp inför ännu en arbetsvecka.