Efter att ha sett bilder från förra året så förväntade jag mig en riktigt jobbig mil med mycket vatten och lera, och jag blev verkligen inte besviken. Snarare tvärtom. En bild säger mer än tusen ord, men jag tror inte att några bilder i världen hade kunnat förbereda mig på hur banan skulle se ut (särsklit inte som loppet byter område varje år). En liten banguide och några goda råd som lades upp på loppets hemsida var däremot till stor hjälp, iallafall rådet att ta det lungt i början. Resten var lätt att glömma, men när jag kom till startet och fick syn på den här...
...lilla backen, det första hindret efter startfållan, så slog jag bort alla tankar på att ta det annat än lungt, iallafall tills jag var uppe på krönet.Stämningen var något tryckt i startfållan, och det var svårt att hänga med i uppvärmningsgympan på grund av trängseln. Det var svårt att se instruktörerna också, så det blev med lite halvhjärtat vevande i takt med personen framför för att undvika att armbåga någon i sidan. Ett lätt regn och en rejäl lervälling som den första startgruppen trampat upp gjorde också sitt till för att slå an en olycksbådande ton, och nervositeten och den tillkämpade tuffheten hos grabbarna omkring mig var påtaglig. Kanske var det många som sprang för första gången just omkring mig, kanske var det den sandiga backen som gjorde även erfarna terränglöpare lite oroliga, men de sista minutrarna segade sig fram och startskottet kändes som en befrielse. Äntligen skulle åttahundra personers uppdämda energi släppas lös mot varje hinder naturen och arrangörerna hade ställt i vår väg.
Ändå togs det lungt i början. Det första biten på grund av trängseln, det var nästan kö för att ta sig igenom startbågarna. Sedan på grund av backen. Och sanden. Och sedan nästa backe, precis efter krönet men inte synlig nerifrån starten. En sen mera sand. Och när det väl blev mer lättsprunget så smalnande banan av och nya köer bildades. Säkert jobbigt för vissa. Skönt för mig som fick några tillfällen att pusta lite, jag skulle komma att behöva flåset längre fram. Snart dök det första vattenhindret upp, ett dike av ganska försvarlig bredd. Många rusade rakt igenom, precis som tjuren på tävligens logga, men jag lyckades ta mig över så gott som torrskodd genom att avsätta några sekunder till att hitta ett något smalare ställe och ta rejäl sats. Riktigt nöjd med mig själv sprang jag vidare och tänkte på vilken fördel det var att inte vara dyngsur upp till midjan.
Den lyckan varade dock inte hur länge som helst. Några lätta kilometer längs stigar och vanliga löpspår var inga problem, men strax efter femkilometersmärket ledde plötsligt banan rakt ut i ett kärr, redan omskrivet som Helveteskärret i den här artikeln. Efter bara något steg så var båda skorna genomblöta, och sedan sjönk glädjen över att ha lyckats hoppa över det första diket nästan lika fort som mina fötter sjönk ner i gyttjan. Varje försök att ta sig mot fastare områden var förgäves, det upptäckte snabbt både jag och löparna omkrig mig. Det fanns bara en sak att göra, och det var att fortsätta framåt.
Framåt mot ett egendomligt plaskade ljud, ungefär som vatten som rinner nerför en stenig fors. Var det nästa hinder? Men vattnet kan ju inte forsa någonstans ute på den platta myren.
Nej, det kan det inte, och snart fann jag förklaringen till ljudet. Efter nästa kurva övergick gyttjan vi sprang i plötsligt till öppet vatten, och plaskandet var ljudet av en strid ström av fötter. Bara att bita ihop och springa vidare, men när jag efter ett snedsteg gått från knädjupt till midjedjupt vatten slutade jag springa och koncentrerade mig på att överhuvudtaget ta mig framåt, mot torra land.
Väl uppe ur det torra vattnet var det däremot bara att springa vidare, för att få upp lite värme efter det iskalla doppet. De nya Smartwoolstrumporna visade sig vara en mycket bra investering, det hade varit jobbigt att fortsätta med genomsura bommulsstrumpor.
En annan bra investering var löparhandskarna, det märkte jag när spåret fortsatte genom så gott som obanad skogsterräng. Båda handskarna har numera rejäla hål efter att ha fastnat i träd och skrapats upp mot stenar, men mina händer klarade sig utan skråmor. Stigen var ordentligt hal och lerig då nästan tvåtusen löpare redan passerat och folk halkade till höger och vänster, men kom på benen igen. Jag for också i backen ett par gånger, men inte värre än att jag var uppe i nästa steg. Vad som däremot var värre var nästa vattenhinder. Ett dike som helt enkelt var för brett för att hoppa över, och sidorna var både branta och hala. Jag låg och kravlade på mage ett bra tag innan jag fick fotfäste och lyckades ta mig upp, och därmed var jag blöt ända upp till armhålorna. Det gick helt enkelt inte att komma undan.
Men slutet närmade sig, och efter en backe eller två var det var dags för den Red Bull-sponsrade kilometern med de utlovade "uppbyggda hindren". Lyckligtvis var det ingenting jämfört med de hinder naturen redan ställt i vår väg. Några bildäck, som jag sprang rakt över, och en kryptunnel, hög nog för mig att ta mig igenom på händer och knän. Dessutom i mjuk lera. Det hade varit värre med sand, efter kärret och dikena gjorde lite mer lera på kläderna varken från eller till. Jag hade förväntat mig lite mer, men ärligt talat vet jag inte om jag orkat med det.
Sista kilometern blev däremot ett riktigt kraftprov. Den förhatliga sanden från första kilometern var tillbaka, och dessutom några riktigt branta backar, men till slut syntes målet från den sista backens krön. Lite mer sand och en sista sport och sedan var det över. På en ganska dryg timme hade jag avverkat den jobbigaste, men också en av de roligaste, milen under min tusenmilafärd. För det var riktigt roligt. Tittar ni noga på bildspelet här så ser ni betyligt fler glada miner än sura. Många ser trötta ut, och en del tar sig igenom vatten och lera med plågade ansiktsuttryck, men glädjen lyser igenom. Det är kul att anstränga sig, det är kul att känna att man lever och det är riktigt kul att smutsa ner sig. Till nästa år borde tävlingen kolla upp om Via är intresserade av att sponsra, för en bättre "Smuts är bra"-reklam än Tjurrusets glada deltagare kan jag inte tänka mig.
Och hur gick det med sportdrycken då? Jag hade ju inte tränat på att dricka i farten, men det löste sig ganska bra ändå. Det blev ju så många stopp för att forcera hinder, vada i kärr, ta sig upp på fötter och vänta vid riktigt trånga passager, så vid de två vätskekontrollerna saktade jag helt enkelt ner och gick medan jag fick i mig drycken. Det tog några sekunder extra, men det var nog värt det. Men till nästa lopp ska jag dricka i farten. Undrar när det blir?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar