Dressincykling och kanotpaddling.

En hastigt påkommen flytt med tillhörande bestyr har tagit mycket tid de senaste veckona, både från äventyrandet och från rapporterandet här på bloggen. Synd, för sensommaren är en fin tid att njuta av naturen och årstidernas växlingar. De sista baden på nästan folktomma stränder, den allt tidigare skymningen och de kyliga mornarna... Och det bästa är att allt man hinner med efter semesterveckorna känns som en bonus.

Men nu har jag äntligen tagit mig tid att sitta ner och skriva om vårt planerade äventyr i Dalsland, när vi redan varit hemma i över två veckor. Som jag skrev sist så planerade vi att cykla dressin och paddla kanot, och det gjorde vi också. Men tyvärr inte lika långt som vi hade tänkt. Men vi börjar från början.

Vi åkte från stan till Mellerud via Göteborg på söndagen, och på måndagsmorgonen fick vi skjuts från upp till Bengtsfors, där dressinbanan börjar. Vädret var tyvärr inte med oss, dagen började med regn och prognosen visade fortsatta regnskurar under dagen. Visserligen var det uppehåll när vi lastade vår lilla kärra, men vi förberedde oss ändå med regnkläder.


På bilden ska vi precis trampa iväg längs spåret. Bengtsfors station syns i bakgrunden.

Dressinbanan är den del av gamla DVVJ (Dal-Västra Värmlands järnväg) som gick mellan Mellerud och Arvika. Den går mellan Bengtsfors och Årjäng och är Sveriges längsta järnväg för dressincykling, cirka 50 km. För mer information om järnvägen kan ni kolla på den här sidan på Järnväg.net (Är det inte fantastiskt vad folk lägger upp på nätet.) För en beskrivning av sträckan vi cyklade kan ni kolla här. Första biten gick det ganska brant uppför, brant för att vara en järnväg alltså. En dressin är lite tyngre att trampa än en vanlig cykel, och med packning och två passagerare vägde den säkert en bra dit över tvåhundra kilo. Hjulen kan slira ganska rejält på rälsen också, särskilt när det är blött. Men uppåt kom vi, och järnvägen klängde sig fast längs en bergssida med vacker utsikt över bengtsfors och sjön Lelången. Några kilometer längre fram stod min flickväns far, som kört i förväg med bilen, och vinkade åt oss medan spåret fortsatte in i skogen mot sjön Svärdlången. Små rostiga kilometerskyltar längs vägen gjorde det lätt att hålla reda på hur långt vi åkt, och en broschyr vi fått på uthyrningen visade var det fanns sevärdheter och annat längs spåret.

Kanadensare i Edsviken

Nästa vecka har jag och min flickvän en veckas semester tillsammans, och den ska vi tillbringa i hennes hemtrakter, i Dalsland. Förutom att hälsa på släkten så ska vi ta en liten tur på några dagar i vildmarken med kanotpaddling och dressincykling på De Vackra Vyernas Järnväg. I helgen passade vi därför på att hyra en kanot och ta en liten övningstur.

Kanoten hyrde vi på Brunnsvikens Kanotklubb, där vi också hyrde kanot förra sommaren. Målet den här gången var inte Stora Värtan utan Edsviken, dels för att det är kul att paddla på nya ställen och dels för att det blåste lite för mycket för öppnare vatten. Utrustade med matsäck och badkläder styrde vi ut från bryggan. Det blåste ganska friskt redan inne i brunnsviken, men vi hade vinden i ryggen och fick upp ganska god fart, och kursen blev efterhand rakare när paddelvanan återvände. Vi tog oss igenom Ålkistan utan problem och smet under bron till Bockholmen och in i Stocksundet.

Trots att vi bytt riktning hade vi fortfarande vinden i ryggen och pilade vidare under de tre broarna över sundet och vidare bortåt. Fotot här ovanför är taget under motorvägsbron. Jag har åkt över den hur många gånger som helst, men det är faktiskt första gången jag åker under den.

Vi mötte en hel del båtar och fick styra undan en del för svallvågorna, men annars gick färden utan problem. Solsken hade vi också. Vi passerade Danderyds Sjukhus och Ulriksdals slott, som syns på bilden här nedanför, och sedan stannade vi för lunch och bad på Kaninholmen, en liten obebodd holme mitt emot Nora bryggor. Fotot längst upp i det här inlägget är taget på stranden där vi drog upp kanoten.

Efter lunch och bad började tyvärr vädret se sämre ut, och eftersom vi skulle få ganska kraftig motvind på vägen tillbaka beslöt vi oss för att vända, även om vi tänkt fortsätta längre in i viken. Under paddelturen förra sommaren överraskades vi av ett rejält skyfall på hemvägen och det ville vi gärna slippa den här gången.

Hemfärden följde samma rutt som vägen ut, och den blev också betydligt tyngre. Paddlingen ut tog en timme, och tillbaka en och en halv. Det kanske inte låter som så stor skillnad, men det är ändå en ökning med 50 procent. Hade utresan tagit sex timmar så hade det tagit nio tillbaka. Nu kom det faktiskt aldrig något regn, men det är ju bättre att vara på den säkra sidan. Det var ju ändå bara en liten övningstur. Nästa vecka blir det förhoppningsvis längre dagsetapper på de dalsländska sjöarna.