Dressincykling och kanotpaddling.

En hastigt påkommen flytt med tillhörande bestyr har tagit mycket tid de senaste veckona, både från äventyrandet och från rapporterandet här på bloggen. Synd, för sensommaren är en fin tid att njuta av naturen och årstidernas växlingar. De sista baden på nästan folktomma stränder, den allt tidigare skymningen och de kyliga mornarna... Och det bästa är att allt man hinner med efter semesterveckorna känns som en bonus.

Men nu har jag äntligen tagit mig tid att sitta ner och skriva om vårt planerade äventyr i Dalsland, när vi redan varit hemma i över två veckor. Som jag skrev sist så planerade vi att cykla dressin och paddla kanot, och det gjorde vi också. Men tyvärr inte lika långt som vi hade tänkt. Men vi börjar från början.

Vi åkte från stan till Mellerud via Göteborg på söndagen, och på måndagsmorgonen fick vi skjuts från upp till Bengtsfors, där dressinbanan börjar. Vädret var tyvärr inte med oss, dagen började med regn och prognosen visade fortsatta regnskurar under dagen. Visserligen var det uppehåll när vi lastade vår lilla kärra, men vi förberedde oss ändå med regnkläder.


På bilden ska vi precis trampa iväg längs spåret. Bengtsfors station syns i bakgrunden.

Dressinbanan är den del av gamla DVVJ (Dal-Västra Värmlands järnväg) som gick mellan Mellerud och Arvika. Den går mellan Bengtsfors och Årjäng och är Sveriges längsta järnväg för dressincykling, cirka 50 km. För mer information om järnvägen kan ni kolla på den här sidan på Järnväg.net (Är det inte fantastiskt vad folk lägger upp på nätet.) För en beskrivning av sträckan vi cyklade kan ni kolla här. Första biten gick det ganska brant uppför, brant för att vara en järnväg alltså. En dressin är lite tyngre att trampa än en vanlig cykel, och med packning och två passagerare vägde den säkert en bra dit över tvåhundra kilo. Hjulen kan slira ganska rejält på rälsen också, särskilt när det är blött. Men uppåt kom vi, och järnvägen klängde sig fast längs en bergssida med vacker utsikt över bengtsfors och sjön Lelången. Några kilometer längre fram stod min flickväns far, som kört i förväg med bilen, och vinkade åt oss medan spåret fortsatte in i skogen mot sjön Svärdlången. Små rostiga kilometerskyltar längs vägen gjorde det lätt att hålla reda på hur långt vi åkt, och en broschyr vi fått på uthyrningen visade var det fanns sevärdheter och annat längs spåret.