Djursholms Scoutkår 100 år!

I helgen firade min gamla scoutkår 100 år med ett Öppet Hus för allmänheten, och givetvis tog jag chansen att vara där för att titta till verksamheten och träffa gamla scoutkompisar. Dessutom var jag en smula involverad i förberedelserna, till exempel beställde jag vårt jubileumsmärke, som ni ser här ovanför. Tyvärr ledde de vulkanskrelaterade flygproblemen till att märket inte hann fram i tid, först i går kunde jag hämta ut det på posten och nu ligger hela märkeshögen på mitt köksbord. Men de kan ju alltid delas ut senare, kåren fyller ju hundra hela året.
Att en scoutkår fyller hundra år är än så länge ganska unikt, Djursholms Scoutkår startade som den tredje i landet och jag har faktiskt inte hört talas att de två andra kårerna skulle ha haft något firande överhuvudtaget (de borde haft det förra året i så fall). Det kan ju vara så att de inte finns kvar, och då är faktiskt min gamla kår den äldsta i Sverige. Ganska häftigt faktiskt, och vi har också försökt uppmärksamma media (mest lokalpresen och scouttidningarna) på att det är ett jubileum värt att bevaka, men tyvärr har responsen varit dålig. Fy på er!
Firandet ägde rum i söndags eftermiddag i och omkring kårens stuga vid Ranängen i Djursholm. Uppslutningen var god både från de nu aktiva i kåren och de gamla rävarna från min tid, och vi lockande också en del nyfikna och intresserade från allmänheten. En del folk kom också över från båtklubben bredvid när serveringen öppnade, och många förbipasserande stannade till och tittade (stugan ligger vid en populär promenadväg, som särskilt många hundrastare använder). Däremot hade det varit trevligt om till exempel kommunen eller media hade uppmärksammat firandet lite mer.
Vid stugan bjöds det både på bildspel, fotoalbum och en utställning om kårens historia (inlånad från Djusholms bibliotek, vill ni se den finns den kvar där till och med den 7:e maj), servering av kaffe, korv och hamburgare, och så förstås aktiviteter. Ponnyridning och ansiktsmålning var stora dragplåster för yngre barn, men de fick också pröva på livlinekastning, vedhuggning, att bära ryggsäck, gå över en surrad bro, med mera. Ett ståtligt torn hade också rests dagen till ära, mycket populärt bland de yngre besökarna. Som tur var fanns en ledare på plats som kunde hjälpa de alla minsta både upp och ner, och vissa som kunde ta sig upp själva kunde också behöva lite stöd och goda råd på nedvägen.

På bilden syns utsikten från tornet mot planen framför stugan. Bakom det blå tältet döljer sig serveringen och vid elden sitter några hungriga barn och väntar på att glöden ska bli varm nog att grilla korv och marscmallows över, sådana såldes nämligen tillsammans med en grillpinne för egen tillagning.
Min uppgift under dagen var att se till att grillelden hölls igång ordentligt, och att rycka in och hjälpa till där det kunde behövas, men jag hann förstås också med att prata med en del gamla bekantskaper från förr. Tiden går fort, det är snart åtta år sedan jag slutade som ledare, men när jag träffade så mycket folk från min tid som aktiv så kändes det som alldeles nyss.

Kårens fana vajar stolt från tornet. Jag vet inte hur gammal den är, men den har varit med ett bra tag och är en smula blekt och luggsliten, men den har mycket karaktär. Den gula liljan är en av de äldre scoutsymbolerna och vapnet med tre rosor är Djursholms gamla stadsvapen. Fanan är nog inte hundra år gammal, men jag hoppas att både den ock kåren hänger med i minst hundra år till.
Mer om info Djursholms Scoutkår finns på kårens hemsida. På Wikipedia kan ni läsa mer om Scouting och Scouting i Sverige.

En bra frukost!

Jag prövade en ny frukost häromdagen, och jag blev så nöjd att jag måste lägga ut ett litet frukosttips. Frebaccos ekologiska havre & quinoagröt. Lika enkelt att laga som vanlig havregrynsgröt, men med en mycket fylligare smak. En näve russin som rörs i precis när gröten kokat klart tillför en lagom sötma, om man vill ha det. Fungerar bra med sylt och banan också. Gott & nyttigt.
Visserligen kostar en påse ungefär en tjuga, lite mer än de billigaste havregrynen av butikens eget märke, men gröt är ändå en av de billigaste frukostarna man kan äta. Ett paket borde räcka till ungefär 12 portioner (och då räknar jag med 1,5 dl gryn per portion, inte den deciliter som brukar anges på havregrynspåsar), och då blir kostnaden ungefär 1.70 per portion. Klart överkomligt.

Villingsberg del 2

På måndagen började alltså sjukvårdsutbildningen på allvar. Efter morgonuppställning och exercis fick vi stifta bekantskap med våra vänner dockorna, ett par av dem syns på bilden ovan. Dockorna används för att öva konstgjord andning och hjärt-lungräddning, och det lösa huvudet används för att sätta näs- och svalgtuber. Mellan dockorna ligger en "Ruben", en gummiblåsa med tillhörande ansiktsmask som används för att ge andningshjälp. Andningsorganen och andningsproblem var nämligen i fokus för de första lektionerna. Sedan följde cirkulationssystemet och blödningar och snart hade vi lärt oss en bra bit av alfabetet, ABCDE.
ABCDE är nämligen det flödesschema vi arbetar efter vid omhändertagande av skadade på skadeplats och samlingsplats. Airways, Breathing, Circulation, Disability, Exposure. Framåt middagen hade vi också lärt oss syrgasapparaterna, förebyggande av skadechock, framstupa och stabilt sidoläge, tryckförband, tamponader och en del annat, och det var dags att börja öva på hela omhändertagandet. Efter middagen var det alltså kvällstjänst i övnings- och vårdhallen, en stor garageliknande byggnad där vi skulle komma att tillbringa mycket tid under veckan.
På bilden syns ett gäng av oss sysselsatta med olika övningar. Vi övade både på dockorna och turades om att vara markörer. Första kvällen blev sen, men nästa morgon var det uppstigning vid sex igen för morgonrutiner, frukost och uppställning klockan åtta. Lektionerna fortsatte de närmaste dagarna med nackkragar, transportskenor medvetandekontroll, kroppsundersökningar, förbandsläggning och en massa övande på omhändertaganden. Emellanåt fick vi också se lite motivationshöjande filmklipp som arrangörerna satt ihop från bland annat Band of Brothers och Saving Private Ryan. Lite utomhusarbete hann vid med också, både att släpa skadade på bårmattor, bårbärning och tältresning. Efter de första dagarna fick vi kvällarna ledigt och hann med lite träning och bastubad. Vi som hade lust alltså, många valde att ta de lugnare på kvällarna.

Mot slutet av veckan började vi knyta ihop säcken under två dagarns intensiva utomhusövningar. Lördagen ägnades åt omhändertagande på skadeplats och iordningställande av samlingsplats för skadade, och på söndagen blev de omhändertagande på de förberedda samlingsplatserna. Även om det mesta fungerat smärtfritt under inomhusövningarna blev det genast svårare att göra samma saker utomhus, i stridsutrustning under snöblandat regn. Vi turades fortfarande om att vara sjukvårdare och skademarkörer och tiden gick fort medan vi kämpade med patienttäcken och tryckförband, blödningar och skrik och gråt (det finns en hel del dolda skådespelartalanger bland sjukvårdarna). Helt plötsligt var det söndag eftermiddag och dags för materialvård och inventering innan kvällens avslutningsmiddag.

Många dröjde sig uppe länge efter middagen, trots att vi bara känt varandra en dryg vecka var separationsångesten påtaglig. På måndagen fick vi en timmes sovmorgon, och dagen fram till avresan ägnades åt städning, packning, lite information och en massa avsked. Det självklara samtalsämnet var när man skulle gå nästa kurs, och de flesta verkade vara inställda på vecka 23, på Fårö. Jag hade tänkt vänta lite, men utsikten att träffa så många som möjligt av mina nya sjukvårdsbekantskaper fick mig att följa strömmen och lämna in en anmälan innan vi klev på bussen mot Örebro och tåget hem. Jag håller tummarna för att det ska fungera med semester då och ser fram emot att återigen dra på mig uniformen och packa den gröna ryggsäcken för nio intensiva dagar till.