God Jul!

Snön har fallit, temperaturen verkar hålla sig under nollan och julfriden infinner sig snart, då "skriva på bloggen" är sista punkten på dagens att-göra-lista.

Både inom- och utomhusträningen har legat nere sista veckan. Inomhusträningen för att det är roligare att vara ute i snön, och utomhusträningen för att det är svårt med löpning när de är tre decimeter snö i spåret. Med det har blivit en hel del vinterpromenader, både i stan och här ute på Norra Djurgården (där jag bor). Inne i stan har flera julmarknader besökts, bland annat Stortorget, Kungsträdgården (som syns på bilden här ovanför) och Bondens Marknad. Både för att köpa julklappar, dricka glögg och för att åka skridskor på isbanan i Kungsan. Ganska långt från en naturupplevelse, men det var längesen jag stod på ett par skridskor och att åka runt runt på en konstfrusen bana kändes ganska lagom. Dessutom gav det en ganska kitshig känsla av romantisk komedi att vingla runt under lamporna till blandad julmusik.

Ute på Norra Djurgården däremot, bara fyra stationer bort med tunnelbanan, ligger snön djup och träden står vita och stelfrusna, och bara en kort stunds pulsande känns ganska rejält i kroppen. På bilden syns Lilla Värtan och Tranholmen. Ingen is har lagt sig här än, men det har börjat frysa till längre in i vikarna. Jag hoppas på ett ordentligt istäcke över hela Värtan i vinter. Vinterpromenader ut till holmarna kan vara riktigt fina, och ibland så plogar kommunen upp en slinga för skridskoåkning. Det dröjer nog ett tag än, men början på säsongen har ju iallafall varit lovande.
I juldagarna funderar jag på att leta upp ett par skidor ute hos mina föräldrar och ge mig ut i spåren. Hittar jag inga så är vinterpromenader träningsformen som gäller året ut, tills idrottshallen börjar med det ordinarie schemat igen. Jag kollade just vad de ejbjuder under juldagarna, och tyvärr har alla pass jag gillar plockats bort i det reducerade julschemat. Nya tag senare alltså.

God Jul och Gott Nytt År!

Blod på låtsas.

Häromdagen skrev jag lite om Skademarkörsgruppen, och jag skrev också att jag väntade på bilder från det senaste sminkmötet. Här är de, och jag tänkte att jag skulle skriva lite om mina skapelser. Här ovanför ser ni alltså min högra underarm försedd med ett öppet, infekterat sår. Grunden i såret är vanligt trälim som fått torka på såret för att ge en skrovlig "sårskorpa" Innan limmet torkat har jag penslat på teaterblod som torkat ihop med limmet.
Det gula "varet" består av någon sorts gegga med hemligt recept och bredvid syns lite färskt teaterblod. Rodnaden runt såret är gjord av rött fetsmink.
Eftersom mötets tema var att experimentera lite med sminkningarna så hittade jag på det mesta medan jag sminkade. Det hade förmodligen blivit bättre, och gått snabbare, om jag sminkat rodnaden först och sedan lagt på såret. Det hade också varit mindre smärtsamt att dra bort torkat trälim på huden om jag haft fetsmink eller vaselin under, nu fick jag offra några hårstrån för att få bort såret.

Här är min vänstra överarm med ett öppet benbrott. Grunden är lagd med hudfärgad sminklera, och "benflisorna" är bitar av ett stearinljus. Sedan är såret och flisorna målade med lite tjockare teaterblod och täckta av ett tunnare blod.
Försök er gärna på det här hemma. Sminket är ofarligt. Se till att inte skrämma upp folk bara. I SMG är vi noga med att tvätta av sminket innan vi lämnar lokalen.

En stilla månad på bloggfronten.

Det är nästan en månad sedan förra inlägget nu, men det är ju ganska väntat eftersom det inte händer så mycket att skriva om för tillfället. Träningen går vidare, nu tränar jag två pass i gymmet varje vecka, och två pass box nere på idrottshallen. 75 minuter blandad styrke- och konditionsträning, och så är det roligt också. Synd att det bara är två pass i veckan, det finns inget utrymme att lägga om schemat då. Missar jag ett pass får jag träna något annat, och spinning, gympa och aerobics känns inte särskilt lockande längre så det blir oftas ett extra pass i gymmet då. Men i kväll ska det boxas!

Någon friluftsaktivitet har det inte blivit, men jag har varit på några SMG-möten. SMG står för SkadeMarkörsGruppen och är en verksamhet som Röda Korset driver. Där lär vi oss att sminka och agera skador för att kunna ställa upp som skademarkörer vid sjukvårdsövningar. Gruppen har uppdrag bland annat åt militär, frivilligorganisationer och räddningstjänst. Jag har varit med sedan i höstas, men mest på tisdagsmöten. Det har ändå varit lärorikt, och kul, och i söndags hann jag äntligen med en övning också. Röda Korsets sjukvårdare hade behörighetsbedömningar och behövde markörer, så jag ägnade förmiddagen åt att få ett välsminkat knivhugg i låret omlagt. Sex gånger. En del positiva kommentarer om sminkningen fick jag också. Tyvärr missade jag att ta bilder. Från mötet i tisdags finns det däremot en del bilder på sminkningarna, som kommer upp här så fort jag fått dem. Till våren siktar jag på att kunna vara med på åtminstone en ordentlig övning.

Uppdatering på träningsfronten

Bara för att det är höst så ligger inte all verksamhet nere. Utomhusaktiviteterna är ju ganska sporadiska så här i höstmörkret, men om några månader är det vår och förberedelserna för nästa säsong pågår på högvarv, iallafall på en plats. Gymmet.

I somras gjorde jag ju ett försök att ta upp styrketräningen, varvat med löpträning inför Tjurruset. Det gick väl sådär, men nu när löpning varken är prioriterat eller särskilt roligt så kan jag ägna desto mer tid åt gymmet. De senaste veckorna har jag alltså följt mitt gamla program, men i stället för löpning lyfter jag skrot i gymmet varannad dag. Det går som det brukar göra i början av träningsperioderna, skitbra. Vikterna och energin ökar och aptiten likaså, jag lassar i mig vad som helst med gott samvete. Den som är lite inläst på styrketräning och muskelutveckling känner givetvis till att det egentligen inte är styrkan som ökar i början, det är bara kroppen som lär sig använda musklerna effektivare och mer koordinerat. Om några veckor kommer den effekten att vara maximerad och den upplevda styrkeökningen kommer att plana ut, och det är också då det verkliga muskelbyggandet ökar. Det gäller bara att hålla igång med träningen så länge.

I längden är det kanske lite väl intensivt med helkroppspass varannan dag, så jag ska försöka varva med lite konditionsträning. Jag vill ju inte tappa alltför mycket inför löpningen nästa år. Tyvärr har jag inte hittat någon lämplig träningsform än, jag är ganska trött på passen nere på idrottshallen och de roliga passen passar inte så bra in i mitt schema. Jag kanske till och med borde byta idrottshall?

I kväll ska jag förövrigt ut på ledarhajk med scoutkåren. Ingen riktig hajk visserligen, mest en kväll med övernattning i stuga, men det är kul att komma ut och träffa gammalt och nytt folk. De "riktiga" ledarna stannar kvar hela helgen med scouterna som kommer ut i morgon, men vi som bara är med på ett hörn smiter hem innan dess och tar resten av helgen utan scouting. Men en kväll är bättre än ingenting, och skjortan ska på iallafall.

En tillbakablick på utesäsongen 2009.

November är här, och jag slår mig ner framför datorn med en stor kopp te och en filt för att sammanfatta min första säsong som bloggande friluftsmänniska. Jag har faktiskt hunnit med mer i år än jag gjort på länge och jag tror att jag har bloggen att tacka för det. Eller så började jag med bloggen för att jag ville dokumentera mitt återuppväckta intresse för friluftsliv. Hur som helst jag jag hunnit skriva trettio inlägg här, och med hjälp av dem kan jag dra mig till minnes alla äventyr sedan jag skrev det första inlägget i mitten av maj.

- Två löptävlingar, Milspåret och Tjurruset.

- Två vandringshajker

- Tre stora lajv, Tounelas Port, Ödesväv och Krigshjärta, och ett mindre, Sorgträsk Garnision.

- Två besök på Ornö.

- Ett besök på Utö.

- En dags paddling.

- En dags råsegling.

Totalt 23 nätter i tält, vindskydd, lajvhus och liknande, en hel del svett och möda och några avverkade mil längs Tusenmilafärden.

De närmaste månaderna kommer antagligen uteverksamheten att inskränka sig till höst- och vinterpromenader och kanske en eller annan löprunda, men snart är det dags för nästa säsong. Lika bra att börja förbereda sig med en gång. På önskelistan står en längre kanotfärd och ett toppförsök på Kebnekajse, ett par lajv och åtminstone en löptävling. Att klara av milen under 50 minuter vore ju inte så dumt. Träning kommer att bedrivas, med ett program anpassat för inomhusträning, och planer kommer att göras upp.

Tusenmilafärden går vidare.

Slutet närmar sig.

Just det, säsongen för träning och aktiviteter utomhus börjar verkligen ta slut nu. Sedan Tjurruset har jag hunnit med en runda i löpspåret, med det känns mindre och mindre lockande att ge sig ut på kvällarna. Blött, mörkt och kallt. Snart är det nog dags att helt gå över till gymmet och gruppträning på idrottshallen, jag har aldrig varit något fan av vinterlöpning. Men jag lyckades ändå pressa tiden igen. Sedan jag började springa två varv i spåret, 6.2 km, för ett par månader sedan så har jag lyckats förbättra tiden varje gång, med allt från en sekund till en minut. Senaste tiden var 30.47, men nu känns det som om gränsen snart är nådd.

Jag har hunnit med ett pass nere på gymmet i veckan också, men där har jag varit så sällan på sistone att jag knappt minns hur mycket vikt jag ska lägga på skivstängerna. För det mesta blir det nog för lätt, och resultaten blir väl därefter.

I helgen blir det ingen träning, då ska jag i stället ut för att krama ur den sista droppen av säsongen på lajvet Sorgträsk Garnision, en del av Granlandskampanjen. Lajvet äger rum på Moriaberg i Tumba och spelet pågår ungefär ett dygn. Så här års passar det bra med kortare lajv, då vet man att man kan köra på och klara sig på några timmars sömn, en mindre mängd mat och några ombyten torra strumpor. Det kommer att bli kallt och blött, och jag kommer att bli trött och hungrig, men eftersom jag är hemma igen på lördag kväll och har hela söndagen på sig att ta igen mig kan jag stå ut med det. Dessutom sover vi i fasta hus på området, så några tält behövs inte heller. Allt jag kommer att ta med mig är mina kläder och annat jag har på mig, ett par filtar, matskål och sked. Instant lajv.

Den tyngsta milen på Tusenmilafärden.

I lördags var det så äntligen dags för Tjurruset, mitt andra försök som deltagare i löptävlingar. Milspåret som jag sprang i våras gav ju mersmak. och tittar man på mina gamla inlägg så kan man följa hur jag planerat mitt deltagande Tjurruset ganska länge. Tyvärr har det blivit mer planerande än riktig träning, men den sista månaden har jag iallafall skärpt till mig och gett mig ut i löpspåret regelbundet. Med en lung träningsvecka bakom mig och en rejäl frukost i magen satte jag mig alltså i lördags på pendeltåget mot Västerhaninge. Med mig hade jag min hejarklack, min fotograf och min hålla-reda-på sakerna-ansvarige, tre viktiga jobb som alla sköttes av min kära flickvän. Utan henne hade jag förmodligen fortfarande irrat runt på målområdet och letat efter min tröja och väskan med mina extrakläder. Tack för all hjälp.

Efter att ha sett bilder från förra året så förväntade jag mig en riktigt jobbig mil med mycket vatten och lera, och jag blev verkligen inte besviken. Snarare tvärtom. En bild säger mer än tusen ord, men jag tror inte att några bilder i världen hade kunnat förbereda mig på hur banan skulle se ut (särsklit inte som loppet byter område varje år). En liten banguide och några goda råd som lades upp på loppets hemsida var däremot till stor hjälp, iallafall rådet att ta det lungt i början. Resten var lätt att glömma, men när jag kom till startet och fick syn på den här...
...lilla backen, det första hindret efter startfållan, så slog jag bort alla tankar på att ta det annat än lungt, iallafall tills jag var uppe på krönet.

Stämningen var något tryckt i startfållan, och det var svårt att hänga med i uppvärmningsgympan på grund av trängseln. Det var svårt att se instruktörerna också, så det blev med lite halvhjärtat vevande i takt med personen framför för att undvika att armbåga någon i sidan. Ett lätt regn och en rejäl lervälling som den första startgruppen trampat upp gjorde också sitt till för att slå an en olycksbådande ton, och nervositeten och den tillkämpade tuffheten hos grabbarna omkring mig var påtaglig. Kanske var det många som sprang för första gången just omkring mig, kanske var det den sandiga backen som gjorde även erfarna terränglöpare lite oroliga, men de sista minutrarna segade sig fram och startskottet kändes som en befrielse. Äntligen skulle åttahundra personers uppdämda energi släppas lös mot varje hinder naturen och arrangörerna hade ställt i vår väg.


Ändå togs det lungt i början. Det första biten på grund av trängseln, det var nästan kö för att ta sig igenom startbågarna. Sedan på grund av backen. Och sanden. Och sedan nästa backe, precis efter krönet men inte synlig nerifrån starten. En sen mera sand. Och när det väl blev mer lättsprunget så smalnande banan av och nya köer bildades. Säkert jobbigt för vissa. Skönt för mig som fick några tillfällen att pusta lite, jag skulle komma att behöva flåset längre fram. Snart dök det första vattenhindret upp, ett dike av ganska försvarlig bredd. Många rusade rakt igenom, precis som tjuren på tävligens logga, men jag lyckades ta mig över så gott som torrskodd genom att avsätta några sekunder till att hitta ett något smalare ställe och ta rejäl sats. Riktigt nöjd med mig själv sprang jag vidare och tänkte på vilken fördel det var att inte vara dyngsur upp till midjan.
Den lyckan varade dock inte hur länge som helst. Några lätta kilometer längs stigar och vanliga löpspår var inga problem, men strax efter femkilometersmärket ledde plötsligt banan rakt ut i ett kärr, redan omskrivet som Helveteskärret i den här artikeln. Efter bara något steg så var båda skorna genomblöta, och sedan sjönk glädjen över att ha lyckats hoppa över det första diket nästan lika fort som mina fötter sjönk ner i gyttjan. Varje försök att ta sig mot fastare områden var förgäves, det upptäckte snabbt både jag och löparna omkrig mig. Det fanns bara en sak att göra, och det var att fortsätta framåt.
Framåt mot ett egendomligt plaskade ljud, ungefär som vatten som rinner nerför en stenig fors. Var det nästa hinder? Men vattnet kan ju inte forsa någonstans ute på den platta myren.
Nej, det kan det inte, och snart fann jag förklaringen till ljudet. Efter nästa kurva övergick gyttjan vi sprang i plötsligt till öppet vatten, och plaskandet var ljudet av en strid ström av fötter. Bara att bita ihop och springa vidare, men när jag efter ett snedsteg gått från knädjupt till midjedjupt vatten slutade jag springa och koncentrerade mig på att överhuvudtaget ta mig framåt, mot torra land.
Väl uppe ur det torra vattnet var det däremot bara att springa vidare, för att få upp lite värme efter det iskalla doppet. De nya Smartwoolstrumporna visade sig vara en mycket bra investering, det hade varit jobbigt att fortsätta med genomsura bommulsstrumpor.
En annan bra investering var löparhandskarna, det märkte jag när spåret fortsatte genom så gott som obanad skogsterräng. Båda handskarna har numera rejäla hål efter att ha fastnat i träd och skrapats upp mot stenar, men mina händer klarade sig utan skråmor. Stigen var ordentligt hal och lerig då nästan tvåtusen löpare redan passerat och folk halkade till höger och vänster, men kom på benen igen. Jag for också i backen ett par gånger, men inte värre än att jag var uppe i nästa steg. Vad som däremot var värre var nästa vattenhinder. Ett dike som helt enkelt var för brett för att hoppa över, och sidorna var både branta och hala. Jag låg och kravlade på mage ett bra tag innan jag fick fotfäste och lyckades ta mig upp, och därmed var jag blöt ända upp till armhålorna. Det gick helt enkelt inte att komma undan.
Men slutet närmade sig, och efter en backe eller två var det var dags för den Red Bull-sponsrade kilometern med de utlovade "uppbyggda hindren". Lyckligtvis var det ingenting jämfört med de hinder naturen redan ställt i vår väg. Några bildäck, som jag sprang rakt över, och en kryptunnel, hög nog för mig att ta mig igenom på händer och knän. Dessutom i mjuk lera. Det hade varit värre med sand, efter kärret och dikena gjorde lite mer lera på kläderna varken från eller till. Jag hade förväntat mig lite mer, men ärligt talat vet jag inte om jag orkat med det.
Sista kilometern blev däremot ett riktigt kraftprov. Den förhatliga sanden från första kilometern var tillbaka, och dessutom några riktigt branta backar, men till slut syntes målet från den sista backens krön. Lite mer sand och en sista sport och sedan var det över. På en ganska dryg timme hade jag avverkat den jobbigaste, men också en av de roligaste, milen under min tusenmilafärd. För det var riktigt roligt. Tittar ni noga på bildspelet här så ser ni betyligt fler glada miner än sura. Många ser trötta ut, och en del tar sig igenom vatten och lera med plågade ansiktsuttryck, men glädjen lyser igenom. Det är kul att anstränga sig, det är kul att känna att man lever och det är riktigt kul att smutsa ner sig. Till nästa år borde tävlingen kolla upp om Via är intresserade av att sponsra, för en bättre "Smuts är bra"-reklam än Tjurrusets glada deltagare kan jag inte tänka mig.



Och hur gick det med sportdrycken då? Jag hade ju inte tränat på att dricka i farten, men det löste sig ganska bra ändå. Det blev ju så många stopp för att forcera hinder, vada i kärr, ta sig upp på fötter och vänta vid riktigt trånga passager, så vid de två vätskekontrollerna saktade jag helt enkelt ner och gick medan jag fick i mig drycken. Det tog några sekunder extra, men det var nog värt det. Men till nästa lopp ska jag dricka i farten. Undrar när det blir?

Uppladdning.

I går körde jag mitt sista träningspass innan Tjurruset, ett ganska lätt gympapass nere i idrottshallen. Annars har kortet inte använts alltför flitigt hittils, det har mest blivit löpning. Men det blir väl ändring på det nu när kylan kommit.
Men nu är det vila och uppladdning som gäller. Jag har också skaffat mig ett par nya strumpor i smartwool, för att hålla fötterna hjälpligt varma med dyblöta skor på, och löparmössa och handskar. Väderprognosen ser dyster ut, risken finns att det blir regn. Utskicket och nummerlappen kom med posten häromdagen, och arrangörerna lovar branta backar, kärr och en Red Bull-sponsrad kilometer av banan med uppbyggda hinder. Betyder det att resten av banan inte är tuff nog?
På lördag för vi se om mina förberedelser varit tillräckliga. Jag startar kvart över ett, i klassen Män som spinger 10 km på 50-60 min. Jag är inte förkyld och har de prylar jag behöver, och flåset känns helt ok. Men jag har inte sprungit en mil sedan Milspåret i våras, jag har inte tränat särsklit mycket i obanad terräng och framför allt jag har helt glömt bort att lära mig dricka sportsryck i farten. Målet är framför allt att ta mig i mål, eftersom jag inte sprunget något likande tidigare har jag inga resultat att jämföra mig med. Men kul ska det bli. Och skönt när det är över.

Branta backar på riktigt.

Nu har jag äntligen lyckats hitta en bättre metod för backträningen inför Tjurruset, något för sent förstås. I stället för att försöka lista ut vilken av backarna på löpspåret som är brantast så tar jag helt enkelt ett varv och stannar vid alla tre backarna för att köra några rusher uppför. Fem gånger på varje backe ger femton rusher, och så blir det ungefär tre kilometers vanlig löpning runt spåret. Sen är man ganska slut.
I dag sprang jag däremot bara två varv som vanligt, och tiden fortsätter statigt nedåt. Jag har nog en bra chans att att ta mig ur Tjurruset med äran i behåll. Dessutom passsade jag på att testa min senaste pryl, en liten pannlampa jag hittade för en femtiolapp när Outside hade utförsäljning, bara ett stenkast från min lägenhet. Tydligen har de haft sitt lager i en ganska oanselig lada jag gått förbi säkert hundratals gånger, men då har de ju inte haft någon försäljning där. Med rabatter på femtio procent och bara en kort omväg hem efter jobbet så var det förstås inget man kunde missa, även om det givetvis var ganska stökigt och utplockat när jag kom dit (då hade utförsljningen redan pågått i nästan två dagar, tur att man slapp trängseln). Men pannlampan hittade jag iallafall, och en lättviktshandduk, en sovsäckskudde till min flickvän och några reservdelar till ryggsäckarna. Hittils motsvarar pannalmpan mina förväntnigar, den lyser, sitter stadigt på huvudet och väger nästan ingenting. Skaver gör den inte heller. En bra investering i höstmörkret när eljusen på mitt löpspår inte är helt pålitliga.

Vikingaäventyr på Roslagsleden

I lördags arrangerade Djursholms Scoutkår ett liten äventyrshajk för sina äventyrarscouter (i åldern 12-14 år). Två patruller skulle rädda människosläktet från de onda jättarnas lömska planer med hjälp av list, mod och inte minst...

några lustiga figurer de mötte på vägen. På bilden syns några av dem, från vänster trollkarlen Ulf, spelaren "Ormen", framför honom runristarmästaren Olof (jag), och hans lärling (min flickvän). Med svädet i högsta högg längst bak står gudarnas budbärare, framför honom luringen Loke och längst till höger en spåkvinna med en flugsvamp i handen.
Äventyret var mycket ambitiöst och välplanerat och pågick under hela lördagen. Vi var nästan fler ledare än scouter och många av oss var helt nya ansikten för de nuvarande scouterna, vilket alltid förhöjer äventyrskänslan litegrann. Det är ju inte lika lätt att leva sig in i äventyret om man träffar på sina gamla vanliga ledare utklädda i skogen. Upplägget var den klassiska spårvagnsmodellen, scouterna vandrade längs en led och träffade med jämna mellanrum på olika karaktärer som de skulle hjälpa eller överlista på något sätt och sedan få en ledtråd. Ledtrådarna utgjordes av olika texter, skrivna med runor, och när de sedan med runmästarens, alltså min, hjälp lyckats läsa textena hade de en trollformel som skulle ta dem in i jättarnas boning. De fick också olika tips på hur de skulle bete sig för att lyckas lura jättarna. Deras uppdrag var att ta reda på jättarnas planer för att anfalla människornas ätter, vilket de också lyckades med efter att ha vunnit jättarnas tillit. Tyvärr åkte jag och min fickvän hem efter att ha spelar runmästare under dagen, när de flesta andra bytte om och spelade jättar under upplösningen senare på kvällen.

Men det var kul att komma ut och träffa lite scouter, vädret var fint och min lajvgarderob kom till användning, jag bidrog med kläder till åtminstone tre personer till. Jag hoppas också att scouterna fått en bra upplevelse. det verkade så när de besökte runrustarlägret iallafall. Det enda missödet var kanske att det tog ganska lång tid innan de dök upp, men det är alltid svårt att beräkna hur fort en patrull scouter rör sig när de inte har ledare med sig, och det är ju bättre att sitta och vänta någon timme extra än att scouterna kommer för tidigt och träffar ett par ledare som inte hunnit byta om än och som inte vet vad de ska göra.
Och så glömde vi att ta med oss tändstickor, så vi kunde inte tända någon eld. Visserligen behövdes den inte, men det var synd på den fina eldstaden vi byggt upp. Dessutom väldigt pinsamt att missa en sådan sak. Tändstickorna packades faktiskt ner, men de glömdes kvar i bilen när vi bytte om till äventyrskläderna.
En hajkberättelse från scouternas perspektiv finns att läsa på Djursholms Scoutkårs hemsida.

I söndags blev det en del träning, först en ordentlig löprunda och sedan, efter en stadig brunch, några timmars vedhuggning ute hos mina föräldrar. Ett bra sätt att ladda upp inför ännu en arbetsvecka.

Branta backar?

Gårdagens löprunda: Uppvärmning i ganska lungt tempo nere i löpspåret, fram till den brantaste backen, därefter fem rusher upp (och jogg ner) för backen, och så den sista biten hem i ganska högt tempo. Så var planen iallafall. I själva verket visade det sig att den "brantaste" backen inte alls var så brant, den var mindre än de två jag tog mig uppför när jag värmde upp. Och jag har ändå sprungt den här slingan i flera år!
Efter att ha sprungit uppför backen första gången kände jag mig lite besviken. Var det inte jobbigare än så här? Men när alla fem ruscher var avklarade var jag ändå lagom andfådd när jag fortsatte hem igen. Om några dagar kär jag programmet igen, men då ska jag se till att verkligen vara vid den brantaste backen.

Nytt träningskort!

I dag slog jag till och skaffade ett träningskort för nio månader framåt i min lokala idrottshall, och började träningen direkt med ett pass box. Att slå och sparka på vadderade kuddar i en dryg timme är både roligt och bra träning, men eftersom jag var lite ringrostig så fokuserade jag mer på att få teknikerna at funka än att ge järnet, och helt plötsligt var passet slut utan att jag verklingen ansträngt mig. Synd, men det kommer ju fler pass.
Annars är det mest löpning som gäller just nu, inomhusträningen får vänta till efter Tjurruset. I går var det bara en månad kvar och jag har fortfarande inte kommit längre än att jag springer min vanliga löprunda. Jag behöver träna mer i branta backar, och så behöver jag springa mer på stigar och i obanad terräng. Det börjar jag med nästa vecka.

Höstvandring i Roslagen

Som jag skrev i förra inlägget så bar det ut på hajk i helgen. En vandring i Roslagen under begynnande höst, och ett bevis på att både jag och min flickvän slöat till oss rejält under sommaren. Träningsvärken i måndags var inte att leka med. Men det var värt det.
Planen var att gå från Kårsta längs Roslagsbanans gamla banvall upp till Rimbo, och därefter ta oss fram på småvägar och skogsstigar till Almunge, där museitåget Lennakatten skulle ta oss in till Uppsala.
Jag har funderat länge på att göra en sådan här hajk och egentligen hade jag och min flickvän tänkt gå den redan i juli, men då blev det en kanotutflykt i stället, som jag skrev om i början av juli. Och det var lika bra, vi hade nog knappt klarat av att gå den här vägen i högsommarvärme. I stället fick vi en fin höstvandring med lagom dagstemperaturer, inte alltför kalla nätter och ett ösregn som vi precis hann undan.

Färden började på fredag eftermiddag, då vi tog Roslagsbanan norrut rakt ut på landet, mot Kårsta. En bit norr om Vallentuna blir landskapet faktiskt riktigt obebott, och den sista biten njöt vi av dunket från några av de sista skenskarvarna i stockholmstrakten. I Kårsta steg vi av och blickade bortåt längs rälsen som ni kan se på bilden. Den bortre kontaktledningsstolpen är den sista, sen slutar spåret och ersätts av en överväxt banvall och en trång gångstig. Den första biten var tung att gå med kraftiga buskage och gammalt järnvägsskrot och vi började undra vad vi gett oss in på. Hade vägen varit likadan i fjorton kilometer upp till Rimbo hade bara den sträckan varit ett projekt för hela helgen.

Men efter en liten bit blev det bättre när buskarna ersattes av en uppröjd ridväg och vi var strax frammet vid målet för kvällen, sjön Sparren. Jag hade hört att det skulle finnas någon form av bad- och grillplats vid sjöns södra ände och vi planerade att slå läger någonstans däromkring. Det visade sig att vi inte behövde leta länge, vi hittade snabbt både en färdig eldstad, en plan yta för tältet och en fin utsikt över sjön, som ni kan se på bilden. I lägereldens sken åt vi en god middag med vin och fick se hur månen steg över trädtopparna.

Nästa dag fortsatte vi längs banvallen som fortsatte uppåt längs Sparrens strand. Banan var tydlig och lätt att följa och här och var fanns spår av att den en gång i tiden (fram till 1982) varit en järnväg, till exempel rostiga skyltar eller små viadukter där bäckar och diken rann fram under oss. Efter en bit vek vi av från skogen vid sjöstanden och fortsatte genom öppna ängsmarker. Här och var syntes höstfärgerna redan tydligt, till exempel i björkdungen på bilden här ovanför.

När vi passerat Rö rätade banan ut sig och gick nästan spikrakt längs väg 280 mot Rimbo. Sista biten bytte vi till vägen då banan inte längre syntes på vår kartan. Det är inte lika pittoreskt att gå längs en trafikerad landsväg, men det är lättare att hitta.
I Rimbo hade vi planerat att stanna för att proviantera, men när vi räknade på hur mycket mat vi hade med oss kom vi fram till att den enda vi behövde var lite frukt, och varsin hamburgare som intogs på den lokala serveringen Rimbobiten, framför den föredetta järnvägsstationen. Ett par herrar som stod utanför konsum och sålde lotter till förmån för Rimbo Orienteringsklubb tipsade oss om att vi kunde fortsätta norrut längs banvallen till Rånäs och berättade hur vi skulle hitta ut på banan igen. Vi följde deras råd, och efter en liten bit visade det sig att det var precis den väg vi tänkt gå, men banvallen var utsatt som gångväg på vår karta.

På vår fortsatta färd passerade vi genom fler hagar, vissa av dem bebodda som ni kan se på bilden. Det fanns också en hel del informationsskyltar om de nedlagda delarna av Roslagsbanan, och min flickvän började bli lite irriterad på min vana att stanna och läsa på alla skyltar jag ser. Strax innan Rånäs vek vi av från banan och började gå längs landsvägar och små skogsvägar. En viss trötthet i ben och ryggar började göra sig påmind, och vi märkte att formen var betydligt sämre än i våras, då vi gick både längre och i mer krävande terräng längs Sörmlandsleden.

Vi hade inte riktigt klart för oss var vi skulle slå läger för kvällen, eller hur långt vi skulle hinna gå innan mörkret föll. Visseligen hade vi pekat ut en plats på kartan, en liten damm intill en avstickarväg, som vi tänkte att vi kunde stanna vid och börja leta lägerplats. Ett tag kändes det som om vägen dit var alldeles för lång och att vi tagit oss vatten över huvudet, men allteftersom vi närmade oss kändes det mer och mer överkomligt, och det hade ju känts fånigt att stanna bara några meter därifrån. Till sist var vi framme, innan mörkret föll, och det visade sig vara värt den extra biten. Precis vid dammen fanns en plan gräsyta, perfekt för tält, och dessutom stor parkbänkar utställda längs vattnet. Vi reste tältet och lagade middag, och tänkte just börja äta sittades på en bänk i stället för på marken (skönt för ben och särskilt ryggar efter ett par mil längs vägen) när regndroppar började falla. Efter någon minuts önsketänkade, "det slutar nog snart", kapitulerade vi och flydde in i tältet med mat och spritkök.Nedkrupna i sovsäckarna åt vi vår middag och somnade till ljudet av regnsmatter mot tältduken. Eftersom vi både fått upp tältet och lagat maten så blev vi inte alltför berörda av regnet, men hade det kommit någon timme tidigare hade det verkligen gjort tillvaron sur för oss. Det var inget litet regn heller, stort tack till alla utvecklare av moderna, vattentäta tältdukar.

Under natten slutade det regna och morgonen blev riktigt skaplig. Vi gick upp i gryningen och kom iväg tidigt. Till en början följde vi en större landsväg med efter ett tag stötte vi på med markerade Upplandsleden, som ledde oss på mindre stigar genom terrängen. En lite längre väg att gå, men mycket finare än att gå raka vägen fram. Efter någon timme i skogen hörde vi en ångvissla på avstånd, och snart var vi i utkanterna av det lilla samhället Almunge. Sista biten gick vi rakt över ett par fält efter att av misstag vikit av från leden för tidigt, men slutligen stod vi framför vandringen mål, stationen i Almunge. Vi var ute i god tid, klockan var runt tolv och vi hade nästan en timme på oss innan tåget gick, så vi firade ankomsten med en fika. I stationshuset finns, förutom lokaler för museijärnvägen ett café och lokaler för studiecirklar. Caféet säljer också en del hantverk, men vi var mer intresserade av bakverken som var både hembakta och rejält tilltagna.

Efter ett tag anlände tåget från Uppsala, som stannade för växling och för att fylla på kol. Även en rälsbuss på väg mot Faringe dök upp. Efter fikat gick jag, som är både järnvägsintresserad och väldigt nyfiken, omkring och beundrade vagnarna innan vi lastade av oss ryggsäckarna i resgodsvagnen och tog plats i en personvagn från 1880-talet för en skakig, skramlig, långsam och helt underbar färd mot Uppsala, där vi avslutade äventyret med en gatukökslunch och ett lite snabbare och modernare tågresa hem mot Stockholm.
Ånglok är förresten både fina att se på och trevliga att åka efter, men de är inte direkt rena och utsläppsfria. När vi steg av vid Uppsala Östra hade kolröken fått både ansikten och händer att anta en något mörkare nyans (jag var lite mer drabbad eftersom jag stått ute på plattformen nästan hela resan). På tåget hem satt jag och pillade små kolbitar ur håret, och duschvattnet blev rejält svart när jag väl kommit hem. Jag förstår att gamla tiders resenärer ville "tvätta av sig resdammet" så fort de var framme.
Vi var verkligen ute i sista minuten för att göra den här hajken i år, Lennakatten hade sin sista trafikdag och dagarna börjar bli lite väl korta för långvandringar, men jag är glad att vi äntligen kom iväg och längtar redan efter nästa utfärd.

Hösten är här!

Nu går det väl knappast att komma undan längre, hösten är här. Jag har tillbringat helgen på Ornö med svamp- och lingonplockning och en sen kräftskiva, och bara det är ett hösttecken. Dessutom är gästbryggorna tomma på segelbåtar, färjan går efter hösttidtabell och vattentemperaturen vid badklippan är nere på 14 grader (i lördags). Fortfarande tjänligt för ett kort dopp, men med hjälp av en trivsam vedbastu som grannarna slagit sig ihop om blev badet en betydligt mer angenäm upplevelse.

Ett annat säkert hösttecken är att jag så smått börjar få ordning på träningen igen. Det har ju varit lite si och så med den under sommmaren med alla projekt och planer som måste klämmas in under några korta månader, och med stränder och uteserveringar som lockar. Men nu har har börjat få lite regelbundenhet i löp- och gympassen, även om jag inte alls är i fas med träningsprogrammet som jag skissade upp för ett par månader sedan. Frågan är om jag alls kommer ikapp med det programmet när min lokala idrottshall börjar med höstschemat, det är betydligt roligare att gruppträna än att slita ensam på gymmet. Men huvudsaken är ju att jag tränar nånting. I går blev det iallafall en löprunda, två varv på trekilometersslingan. Är jag duktig hinner jag med gymmet i morgon också, fler pass än så hinns det inte med den här veckan. Däremot ska jag och min flickvän ut på höstvandring i helgen, fredag till söndag, så då får hela kroppen jobba.
Planen är att gå från Kårsta via Rimbo till Almunge och därifrån ta museitåget in till Uppsala och tåget ner till Stockholm. En liten rundtur helt enkelt. Det spännande är att det inte går någon vandringsled längs vägen och att ingen av oss vandrat där uppe förut, så vi får leta oss fram längs småvägarna med hjälp av lantmäteriets terrängkarta (f.d Gröna Kartan). Efter helgen berättar jag hur det gått!

Grönsaksmarknad och långpromenad

Här ovan ser ni gårdagens "skörd" från Bondens Marknad i Tessinparken. Marknadsbesöket följdes av en långpromenad på Norra Djurgården, och i dag ska grönsakerna förvandlas till soppa, att avnjutas med hembakt bröd. Inget dåligt sätt att spendera ett par helgeftermiddagar.

Med råsegel på Stora Värtan

Nu har jag varit ute på äventyr igen, på det levande rollspelet Krigshjärta. Fyra dagar i skogen med regn, lera och primitiv utrustning, och även om smutsen under naglarna inte gått bort än och min bädd av filtar och fårskinn var långt från bekväm (rötter i ryggen) än så är det alltid en upplevelse att se skogen prydd av människor i vackra kläder och laga mat i gryta över öppen eld. Det här arrangemanget bjöd dessutom på en stor portion action. Kolla på arrangemangets hemsida om ni vill läsa mer. Det finns en trailer också!

Men nog om detta arrangemang, som beskrivs betydligt bättre på annat håll. Förra helgen däremot var jag ute på ett litet äventyr som förmodligen inte fått lika mycket publicitet, nämligen en segling med drakskeppet Viking Plym på Stora Värtan. En av mina gamla ledarvänner från Djursholms Scoutkår tipsade mig om att de yngre scouterna skulle åka på vikingaläger och att de skulle seglas över med ett "vikingaskepp", och då jag seglat lite med råseglare tidigare och är allmänt historieintresserad undrade hon om jag kunde ställa upp som besättning och dessutom berätta lite om vikingarna för barnen. Självklart ställde jag upp, både för den goda sakens skull och för att det är roligt att segla.

Dags att reda ut lite saker förresten. "Vikingaskepp" är en ganska svepande term och de flesta kallar alla långa odäckade båtar med råsegel (ett stort fyrkantigt segel fäst i en tvärgående bom, en "rå") för vikingaskepp, med sådana båtar användes långt efter vikingatiden. Bland allmogen användes mindre råseglare långt in på 1800-talet. De skepp jag seglat med tidigare är Helga Holm, som är en kopia av ett skepp från 1300-talet, och Tälja, som är byggd efter ett fynd från 900-talet. Viking Plym däremot är ingen fullskalig kopia utan inspirerad av fynd från västkusten, men byggd i skala 1:2. Hon är också byggd med lite väl moderna metoder, bland annat är trävirket lackat och fernissat i stället för bara tjärat, seglet är i modern segelduk och bänkarna ombord är längsgående för att underlätta segling i stället för tvärgående för roddens skull, för att inte tala om den inbyggda motorn! Men så är hon ju också byggd redan 1912, till olympiaden i Stockholm, och därmed en av världens äldsta kopior av "vikingaskepp". Utveckligen går ju framåt, eller bakåt, även när det gäller historieåterskapande.



Och så till själva seglingen då. Dagen till ära hade jag och min flickvän klätt upp oss i de vikingakläder jag hade i lajvgarderoben, och vi åkte tidigt ut till Viggbyholm, där skeppet ligger, för att möta skepparen och hans son, som utgjorde resten av besättningen. Vi gjorde allt klart och tuffade iväg för motor mot Ranängen, där lägerdeltagarna skulle hämtas upp. Visserligen hade de varit häftigt att segla fram till bryggan, men hade vi väntat på vind så hade lägret blivit rejält försenat. Men vår entré verkade vara effektfull nog, ledarna hade hemlighållit "vikingaskeppet" för både scouter och föräldrar och vi fick genast ställa upp på en hel massa foton och svara på frågor om skeppet så gott vi kunde. Sedan lastades packning och lägerutrustning ombord, vilket gick snabbt tack vare hjälpsamma föräldrar, och så bar det iväg. Tyvärr var vinden inte riktigt med oss, så vi fick gå för motor en bra bit innan vi kunde hissa segel, och trots att vi tog en lång omväg för att få gynnsam vind så gick det minst sagt i sakta mak när seglet kom upp. Själv hade jag inte haft något emot att skvalpa fram i någon knops fart några timmar,men nästan ett dussin scouter i lågstadieåldern tyckte nog inte riktigt samma sak. Särskilt inte när de började bli hungriga. Alltså bestämde vi oss för att skynda på färden med hjälp av motorn och efter någon halvtimmes puttrande nådde vi målet, Kyrkviken på Bogesund.
När vi landat och lastat ur var det dags för lunch, och scouterna åt sin medhavda matsäck medan jag gjorde mitt bästa för att underhålla dem med historier om vikingaskepp och nordisk mytologi. Sedan jag berättat om färderna i Österled, hur vikingarna brod skeppen förbi forsar och mellan floder, om Oden, Tor och Freja och historien om Bladers död och Lokes straff så var scouterna mätta och belåtna och de var dags för oss att ge oss av. Vi puttrade ut ur Kyrkviken för motor och när vi kommit ut på Stora Värtan igen hade vinden tagit i lite så vi bestämde oss för att segla en lite längre tur i stället för att ta den rakaste vägen hem. När vi seglade längs stränderna i Djursholm märkte vi av en viss uppståndelse bland de badande och solande, det är ju inte varje dag man får se ett drakskepp under segel. De flesta mötande båtar tittade också lite extra.

Runt tre var vi tillbaka i Viggbyholm igen. Sammantaget hade vi en härlig dag på Värtan, även om det gärna hade fått blåsa lite mer. Det är alltid kul att komma ut och segla, och så känns det bra att göra en insats för sin gamla scoutkår då och då.

Saker att göra på Utö!

Förra helgen var det dags att avverka ännu en av öarna i skärgården, denna gången den betydligt mer turisttäta Utö, i havsbandet söder om Ornö. Jag och min flickvän åkte ut för att fira hennes födelsedag med lite turistande och ett besök på den trevliga fiskresturangen Båtshaket som flera vänner till mig rekommenderat. Som vanligt på våra helgäventyr åkte vi direkt efter jobb och andra plikter på fredagseftermiddagen, först tåg till Saltsjöbaden och därefter skärgårdsbåt raka vägen till Utö, en tur på ett par timmar. Helgens upplevelser kan sammanfattas i min lilla guide till Saker att göra på Utö:
1: Campa. Det första vi gjorde när vi kommit i land var förstås att uppsöka campingen där vi skulle bo. Den ligger vid stranden några hundra meter från Gruvbryggan och består av en öppen yta i skogen och ett litet servicehus. En hel del tält var utspridda i gläntorna, men det fanns andå gott om plats för oss. Efter att ha fått upp tältet var det dags för te och kvällsmacka. På bilden ser ni utsikten från vårt tält på lördagsmorgonen.

2: Hyra cykel. För att ta sig runt på ön rekommenderas cykel. I hamnen hyrs cyklar ut för en överkomlig peng, 110 kronor per dag för en växlad cykel, 90 kr en oväxlad. Det var absolut värt den extra tjugan att hyra en växlad cykel efter några timmars trampande. Vägarna på ön är ganska bra grusvägar, med de är vädligt sandiga på sina ställen. Med hjälp av en cykelkarta var det inga problem att hitta vägen, men skyltningen var inte helt komplett överallt.

3: Besöka Utö kyrka. Kyrkan ligger vid Spränga brygga, några kilometer från gruvbyn, och är en stenkyrka från 1860-talet. Vid bryggan fanns också en kiosk som passade bra för en glasspaus. Enligt en skylt sulle kyrkan vara öpen mellan tio och fyra, men vaktmästaren kanske försovit sig under vårt besök. Det var låst trots att klockan nästan var halv elva.

4: Bada vid Lilla Sand. På Utös havssida, med utsikt över Östersjöns fria horisont, ligger flera stränder och badvänliga klippor, och vi bestämde oss för att bada på den första vi kom fram till (de sista biten var vägen väldigt sandig och tung att cykla). Vattnen var varmt och vågorna var bättre än i ett äventyrsbad. I närheten finns också flera gamla bunkrar och skyttevärn som man kan gå på upptäcktsfärd omkring, om man är road av sådant. Större delen av södra Utö är faktiskt ett militärt skjutfält som fortfarande används, men det är ingen fara att cykla omkring där. På ön finns det gott om anslagstavlor som meddelar när det är övningar på gång och bommar stängs vid alla infarter när det ska skjutas skarpt.

5:Äta fisk på båtshaket. Längst ut på Ålö, en grannö till Utö (med broförbindelse) ligger en liten men välbesökt fiskresturang. Ägarna både odlar och fiskar fisken själva, och maten är mycket god, särskilt som vi var rejält hungriga efter en halv dags cyklande. På bilden ser ni meny nummer tre, för två personer. Rökt lax och ål, rökta räkor, gravad lax. skagenröra och hemgjord potatissallad. Mätt och nöjd blev man, och serveringen i någon sorts gammalt båthus kändes väldigt somrig. På platsen fanns också kiosk och cykeluthyrning (i samma regi som resturangen) och precis intill låg en brygga för skärgårsbåten till Nynäshamn, så det var mycket folk som kom och gick. En trevlig, livlig, plats.

6: Bada en gång till, vid Rävstavik. Vid gruvbyn, fast på "utsidan" av ön, ligger ännu en badplats dit vi kom efter att ha cyklat tillbaka från Ålö. Lite mer skyddat än Lilla Sand, och mer välbesökt, båda av badare och fritidsbåtar. Badet var inte lika bra, men vi hittade en fin klippa där vi fångade dagens sista solstrålar innan vi återvände till gruvbyn för att lämna tillbaka cyklarna och laga en sen middag på campingen.

7: Besöka kvarnen. Kvarnen ligger på en höjd ovanför Gruvbyn och är ett välkänt landmärke i södra skärgården. Utsikten uppifrån kvanens övre våningar är också riktigt fin, man kan se hela Mysingen, södertörnskusten och södra Ornö. Men minst lika intressant är själva kvarnen från slutet av 1700-talet, och framför allt allt klotter på väggarna. Någonstans under en trappa ska det finnas en dikt inristad på 1830-talet, men den lyckades jag inte hitta. Däremot mycket spår från hela 1900-talet, främst kärlekspar som skrivit sina namn och skolklasser och föreningar som tillkännager att de någon gång besökt kvarnen. På 40-talet använde militären kvarnen som utkiksplats och en hel del av klottret härstammar också från den tiden.


8: Strosa runt i Gruvbyn. På söndagen, efter att ha rivit tältet, badat och besökt kvarnen hade vi några timmar kvar innan eftermiddagens båt mot Stockholm gick, och de timmarna tillbringade vi i den lilla Gruvbyn. Byn härstammar från den tiden då järnmalm bröts på ön, från 1100-talet och fram till 1879. Flera byggnader är från 1700-talet. Av gruvorna återstår mest vattenfyllda hål (inte alls lika intressanta som gruvan på Ornö), men byn är fin. Numera är den den centrala punkten för turismen på ön, med brygga för skärgårdsbåtarna, turistbyrå, camping och butiker. Vi besökte be flesta av de små bodarna, köpte lite te i en av dem, åt strömming med potatismos till lunch, köpte en påse tomater av en äldre herre som satt vi bryggan och sålde grönsaker och slappade lite i solen. Ett bra sätt att avrunda utövistelsen.

9: Åka båten hem. Från Utö kan man ta en båt över till Årsta och sedan fortsätta hemåt med buss och pendeltåg, eller så kan man ta båten hela vägen in till stan. Går man av i Saltsjöbaden och tar tåget in till stan tjänar man en halvtimme, men då missar man den finaste delen av turen. Vid passagen genom Baggenstäket (som ni ser på bilden) och Skurusundet kommer man riktigt nära både båttrafiken och bebyggelsen längs stränderna, och infarten till stockholm längs Nackastranden är också fin. Kikare rekommenderas, och en varm tröja eftersom det kan blåsa lite kallt uppe på däck. Nerifrån salongen har man inte alls samma utsikt.

För mer info om Utö, se till exempel Utö Hembygdsförening eller Utö Turistbyrå.

Tack som vanligt till Djursholms Scoutkår som vi lånat tält och spritkök av.

Saker att göra på Ornö!

Mina föräldrar har en liten stuga på Ornö, utanför Dalarö i Stockholms skärgård, där jag tillbringade större delen av mina barndomssomrar. Sedan jag började arbeta på sommarloven så har förstås tiden som jag varit där ute minskat rejält, men ett par gånger om året brukar jag ta mig dit, mest vi speciella tillfällen. För några veckor sedan inföll ett sådant tillfälle då jag och min flickvän, och resten av min familj, var ute för att besöka den årliga Röda Kors-dagen på Sundby. Min flickvän, som är väldigt förtjust både i loppmarknader och skärgården, har bara besökt ön en gång tidigare så vi passade också på att turista litegrann, och nu passar jag på att sätta ihop en liten guide till

Saker att göra på Ornö!

1. Röda-Korsdagen är ett årligt återkommande evenemang till förmån för Röda Korset, och huvudattraktionen är den stora loppmarknaden. Förutom den bjuds det även på auktion, musik, servering och lotterier, men det absolut viktigaste är som sagt att rota igenom en gammal lada full med bortskänkta saker. Som ni kan se på bilden här ovanför så var det ganska välbesökt, en lång kö väntade redan när vi kom dit i god tid innan öppning klockan tio. Fyndpotentialen var ganska hög också, iallafall den första halvtimmen då också trängseln var som störst. Jag höll igen lite på shoppandet eftersom jag redan har skåp och lådor ganska välförsedda med tidigare fynd från olika loppmarknader, men jag hittade ändå några böcker, fyra stycken nysilverbägare (mycket användbara i medeltidssammanhang) och lite småsaker till köket, alltihop för under hundralappen (fast jag avrundade uppåt då de hade slut på växel i kassan).
Efter denna insats för den goda saken fortsatte jag att stödja insamlingen genom att fika och köpa lotter. En lite större insats gjorde de sponsorer som ställt upp, och det förtjänar en liten extra puff så jag lägger upp en bild på "sponsorväggen" här bredvid. En ganska stor del av Ornös näringsliv verkade vara representerat. Observera företagsnamnet "Ornö stuguthyrning & allround".




2. Stenhuset Sundby är en gammal gård med anor från 1600-talet, och de håller fortfarande får i de närliggande hagarna, som är mycket trevliga att promenera i. Hagarna alltså, inte fåren.
I en av dessa hagar ligger Stenhuset, ruinen av den ursprungliga gårdsbyggnaden från 1600-talet. Huset brändes ner under rysshärjningarna 1719 och idag återstår delar av stengrunden. En sevärdhet jag aldrig missade när jag följde med ut och plockade svamp som liten. Jag tyckte till och med att ruinen var roligare än svampen. Förr brukade den vara ganska skräpig men nu är den rensad och en informationsskylt har satts upp. Man kan gå in i ruinen, och gå upp får några rester av gamla stentrappor, men det är dumt att börja klättra på väggarna. Bara för att stenarna legat på plats i över trehundra år så betyder det inte att de kommer att ligga kvar lika länge. Det kan vara du som får alltihop att rasa...

3. Gruvan. Längst in i Kyrkviken ligger Lugnets gamla fältspatgruva. Den lades ner 1965 och i dag återstår mest ett stort vattenfyllt dagbrott och en del skrot, bland annat kranen som syns på bilden och lite gammal räls. Jag brukar undra hur djupt gruvhålet egentligen är, men det är svårt att undersöka det då vattnet i dag används som dricksvatten och gruvan är avspärrad. Badförbud med andra ord. Runt gruvan finns det några utsiktsplatser med informationsskyltar.

4. Kyrkan. Ornö kyrka är en ganska trivsam skärgårdskyrka, byggd 1885 efter att öns gamla kyrka brunnit ner. Altartavlan som syns på bilden ger dock en ganska kusligt intryck. Den bibliska scenen där Jesus stillar stormen måste gjort intryck på skärgårdsborna som var tvugna att ge sig ut på fjärdarna i sina små öppna båtar så gott som året runt, oavsett väderleken.

5. Handelsboden, numera öns enda butik, har sett likadan ut ända sedan jag var liten. De har helle inte bytt ut skylten sedan Haninge var ett eget riktnummerområde. Kanske inget sevärdhet som nämns i turistbroschyrerna, men jag tycker att den är värd ett besök. Observera att den stora huskroppen är ett boningshus, affären ryms i den lilla utstickaren, och en tillbyggnad på baksidan. Nere vid vattnet finns en båtmack, och en lokal fiskare säljer färsk fisk på helgerna under sommaren.

Fler sevärdheter hann vi inte med på en dag, men det finns också bland annat ett hembygdsmuseum, en krog, en bibliotek (öppet under sommaren måndag och torsdag 18-20. Det missade jag aldrig som liten), några loppmarknader och en gård med tillhörande gårdscafé och cykeluthyrning. Till Ornö kan man ta sig med skärgårdsbåt från Strömkajen via Saltsjöbaden, eller från Dalarö med skärgårdsbåt eller bilfärja. Det finns stora obebodda områden på ön där man kan vandra och tälta. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på denna stora ö som inte är lika turisttät som många av de mindre öarna i skärgården.

I helgen som kommer åker jag och min flickvän ut till Utö, och under nästa vecka planerar jag att rapportera om Saker att göra på Utö!

Fortsatt låg aktivitet

Några speciella kraftansträngningar har jag inte gjort sedan jag kom hem från det senaste lajvet, i söndags kväll. Åtta dagar i fält, på ett arrangemang som är mer betonat av festival än friluftsliv, tar ut sin rätt och jag har dragit på mig en envis sommarförkylning, dock inte svininfluensan som min chef föreslog när jag ringde jobbet i går.
Aktiviteten har alltså varit låg, men nu har jag efter fem dagar hemma i alla fall lyckats få undan tvätt och packning. Jag har också tagit mig ut på balkongen vid fint väder, och vid ett tillfälle till och med ner till stranden (som ni kan se på bilden). Naturligtvis ingen träning, men motivationen är iallafall på topp så fort förkylningen är över. Det är ju bara två och en halv månad kvar innan tjurruset.

Jag går och badar...

...och passar på att njuta av sommaren. Avancerade texter får vänta ett tag till. Nästa vecka har jag semester och då bär det av på lajv igen, men när jag kommer hem ska jag skriva mitt planerade inlägg om friluftsliv på medeltidsnivå. Dessutom ska jag rapportera om helgens tur till en Röda Kors-loppis i skärgården, och berätta om hur det går med träningen. Jag skulle kunna berätta det nu på en gång också, men det bär mig emot att erkänna att jag inte har tränat alls. Därför väntar jag till jag har något att berätta.
Jo, lite tränar jag ju förresten, jag passar på att ta några simtag varje gång jag badar. På bilder ser ni ett av dessa simtag, i Djurgårdsbrunnsviken för några timmar sedan. Det stora huset där borta är Nordiska Museét. Badvattnet var hyfsat, men stranden var full av fåglar. Bättre badplatser finns säkert i närheten.

Simma lungt!

Genom åska, regn och ångande sjö.

Det sades att värmeböljan var på väg att tona bort under helgen, men när jag och min flickvän vaknade i lördags morse strålade solen från en molnfri himmel och allt såg prefekt ut inför vår planerade kanotfärd. Efter frukosten plockade vi med oss matsäck och badkläder och gav oss iväg till Brunnsvikens Kanotklubb. Vi hyrde en kanadensare för en heldag, dessutom till ett riktigt bra pris, 200 spänn (hade vi inte glömt våra studentleg hade vi dessutom fått 10% rabatt), och sedan bar det iväg förbi stränderna och vassruggarna längst in i brunnsviken.

En and var måttligt intresserad av oss, förmodligen hade den vant sig vid kanoter efter att ha varit bosatt i Brunnsviken hela sitt liv. Vi lyckades smyga nära nog för att få en liten bild av den utan att den ens brydde sig om att titta upp från maten.
Varken jag eller min flickvän har paddlat på några år, och till en början var det svårt att få kanoten dit vi ville. Om man inte paddlar med samma kraft på varje sida drar den alltid åt något håll, och när man märker det överkompenserar man gärna och svänger åt andra hållet i stället. Vi såg nog lite bortkomna ut den första biten, men efter ett tag vande vi oss och slutade göra ett stort sicksackmönster i kölvattnet. Vi gjorde ett litet i stället.
Vi smet ut från Brunnsviken genom kanalen vid Ålkistan och fortsatte sedan längs stranden av Stocksund. Utanför den skyddande viken blåste det lite mer, men inte mycket. Däremot passerades regelbundet av ganska stora och snabba motorbåtar, och svallvågorna var ibland lite väl stora för vår öppna kanot.

Vi rundade den mysiga ön Tranholmen med små bryggor och sjöbodar. Vid det här laget hade en hel del moln dykt upp på himlen och solen skymdes då och då, men det var fortfarande klart över oss och vi fortsatte med gott humör. Målet för turen var Stora Limpholmen, en obebyggd ö utanför Djursholm. Jag var där på sommarläger en gång för en herrans massa år sedan, men har inte satt min fot där sedan dess. Men jag mindes ön som en fin plats med badstrand, öppna ytor och vacker utsikt både över Djursholm och utåt, över Stora Värtan och Bogesundslandet. Mycket kan ju ha hänt under åren och ön skulle ju kunna vara igenväxt och nedskräpad vid det här laget, men jag ville ändå dit och ta mig en titt.

Efter svängen runt Tranholmen paddlade vi in till stranden för att ta en lite fikapaus i tron att vi hade en bra bit kvar. Tydligen hade vi tappat orienteringen en smula för bara en kort stund efter att vi lagt ut igen, efter att ha rundat ett näs bebyggt med en imponerande villa, skymtade vi öarna framför oss. Det ligger flera holmar i Värtan utanför Djursholm, de flesta obebyggda. Jag mindes inte riktigt vilken som var Stora Limpholmen, men vi paddlade mot den närmsta och hamnade rätt på en gång. Vi tog ett varv runt holmen och grannön, Lilla Limpholmen. På bilden ser ni öns "baksida".

Vi steg i land och drog upp kanoten på öns mycket lilla strand, och tog sedan en kort rundtur. Ön är verkligen inte stor och är till större delen glest beväxt med tallar, och en del lövträd längs stränderna. Nordspetsen däremot är helt igenväxt av al och buskar, precis som hela Lilla Limpholmen som är så gott som omöjlig att stiga i land på. På bilden här till vänster ser ni den öppna platsen i öns mitt där tälten stod uppslagna den där sommaren för länge sedan. Tydligen har öns haft fler besök sedan dess, något som eldstaden och den rostiga grillen tyder på. Vi såg även en hel del andra spår av besökare, bland annat de ni ser på bilden här bredvid. Vi höll på att trampa på några glasskärvor när vi steg i land och när vi plockat upp dem hittade vi lite mer skräp, och sedan lite till, och sedan ännu mer. Vi slutade plocka när vår medhavda soppåse blev full, men det finns nog lite kvar där ute fortfarande. Skäms på er människor, på en obebodd ö kommer inte ens en renhållningsarbetare och plockar upp efter er, och det lär dröja bra länge innan glasflaskorna och ölburken förmultnar. Håll rent i naturen!

Efter skräpplockningen och ett lågt och skönt bad satte vi oss för att äta vår matsäck och beundrade utsikten och regnet som drog förbi på avstånd. Iallafall såg det ut att vara på betryggande avstånd, men när vi ätit klart hade solen gott i moln och vinden tagit i litegrann. Egentligen hade vi tänkt fortsätta paddlingen en bit runt Svalnäsholmen och Råholmen också, men eftersom vinden vänt något såg det ut som om vi skulle få motvind på vägen tillbaka, och regnet såg ut att närma sig så vi valde att ta den kortaste vägen hemåt. Det visade sig vara en klokt val. Den första biten innan vi kom i lä bakom Lidingön blev kämpig, vi hade vinden rakt in från sidan mot kanoten och det blev svårt att hålla kursen. Dessutom gungade det lite väl mycket för att det skulle kännas riktigt säkert. Men så snart vi nått lungnare vatten blev det fin paddling igen längs stranden av Djursholm och Stocksund tillbaka mot Brunnsviken. Ovädret var dock inte långt efter oss och snart hördes också åskmuller i fjärran. När vi kom fram till Ålkistan började de första dropparna falla och vi tog skydd under järnvägsbron för att dra på oss regnjackorna. Där mötte vi också ett gäng kajakpaddlare på väg utåt. Vi satte fart tillbaka mot kanotklubben med redan efter några hundra meter öppnades himmelens portar totalt, åskan dånade och regnet öste ner. Vi körde upp på närmsta strand, vände kanoten och sprang och tog skydd under ett tätt lövträd. Några ögonblick senare dök gänget vi mött vid järnvägsbron upp, hastigt på väg tillbaka. De tog inte skydd i land utan paddalde hurtigt vidare in mot kanoutklubben. Sedan såg vi inte till dem igen, men jag hoppas att de fick en längre utflykt när regnet dragit förbi.
Efter några minuter var trädet vi stod under helt genomdränkt och värdelöst som regnskydd, men som tur var befann vi oss längs en av våra hemtama promenadstigar, och inte långt från vår landstigningsplats ligger en liten grotta. Vi rotade fram handdukar och vår sista proviant och rusade dit, så gott det nu gick utan skor på en grusväg, för att vänta ut regnet, och det dröjde faktiskt inte länge innan det började spricka upp, som ni kan se på bilden.

När regnet dragit förbi sjöstatte vi vår kanot igen och avslutade utfärden med en tur runt Brunnsviken. Solen sken igen och det ångade om vattenytan, vår utrustning hade klarat sig ganska bra undan blötan och vi hade fortfarande utflyktshumöret kvar trots att armarna började värka något. Vi började också bli lite badsugna igen, så när vi återlämnat kanoten skyndade vi oss till närmsta strand och kastade oss i vattnet innan vi bytte till torra kläder och gick hemåt.

Att paddla med Brunnsviken som bas är något jag verkligen kan rekommendera. På några timmar förflyttade vi oss, enbart med hjälp muskelkraft, från att ha varit inom synhåll från stenhusen i innerstaden och trafikcirkusen vid Norrtull till ett stycke obebyggd innerskärgård med öppna vatten och skogklädda stränder. Vi kommer att ge oss ut där igen, förhoppningsvis hinner vi med ett par turer till innan säsongen är slut. På vägen tillbaka började vi till och med planera för en övernattning ute på någon av öarna och paddling runt hela Stora Värtan, men det får nog vänta till nästa år eller så.

Jag hoppas att ni uppskattat min lilla redogörelse. Ett tips är att klicka på bilderna, de gör sig mycket bättre i stort format.