...och tusentals till!

Efter det första stora steget som jag tog häromdagen när jag startade bloggen och skrev mitt första inlägg var det i går kväll dags för fler steg på vägen. Många fler. Vid sjutiden gick starten för Milspåret, det första motionslopp jag någonsin deltagit i, och den första milen jag sprungit sedan lumpen. Smått nervöst alltså. Trots att jag tränat hyfsat ambitiöst den senaste tiden, både nere i idrottshallen i vintras och ute i löpspåret den senaste månaden, så kändes det som om jag inte var riktigt redo för att pröva mina vingar, eller fötter, i verkligheten. Men, man måste ju alltid ta ett första steg förr eller senare, ju förr desto bättre, och vid sextiden i går kväll befann jag mig på buss 69 på väg ut mot starten vid Sjöhistoriska. Bussen var fullpackad och jag kände mig lite malplacerad bland alla tajta shorts och löparskor då jag kommit direkt från jobbet, iklädd kavaj och skjorta. Det avhjälptes dock snabbt när jag kommit fram, hämtat nummerlapp, fått min sponsrade gratiströja och bytt om. Tyvärr hade jag tagit fel skor när jag slängde ihop träningsväskan kvällen innan, i stället för mina väl insprungna löparskor hittade jag mina inomhusdojor i väskan. Skor som inte använts till mer än att springa runt gympasalen under uppvärmningen till boxningspassen. Med mentala bilder av blåsor, skavsår och värkande fotleder lämnade jag in min väska på förvaringsområdet och deltog med liv och lust i uppvärmningen som sköttes av ett gäng av SSIF's gympainstruktörer, och innan jag visste ordet av stod jag och trängdes i en välfylld startfålla.
Ganska långt bak visade det sig, när starten gick tog det en bra stund att komma förbi startlinjen och ännu längre tid innan jag kunde börja spinga ordentligt. Den första biten gick åt till att omväxlande springa i slalom runt långsammare löpare för att komma framåt och väja åt sidan för snabbare löpare som ville förbi, men efter några hundra meter tunnades klungan ut och jag hittade ett behagligt tempo att hålla, eller så behagligt ett tempo nu kan bli när man funderar på om man springer för snabbt för att orka hela vägen i mål eller för långsamt för att...ja nånting. Vad skulle egentligen kunna hända om jag sprang för långsamt? Visserligen var mitt mål att springa under timmen, men det målet hade jag inte direkt satt upp på blodigt allvar. Men ett tempo blev det iallafall, och loppet fortsatte i naturskön miljö runt Djurgårdsbrunnsviken. Här och var stor små klungor och hejade på. De flesta var funktionärer som var utplacerade runt banan, men vid Djurgårdsbron stod en del folk och hejade på sina kompisar. Tyvärr hade jag inte dragit ihop några supporters, men jag snodde lite energi av de glada tillrop som var ämnade för andra och var snart framme vid varvningen där vatten och sportdryck delades ut. Strax efter varvningen låg vätskan i pölar och platsmuggar i drivor, ty det är lättare sagt än gjort att dricka ur en mugg när man är på språng. Jag fick nog i mig hälften av det jag försökte dricka innan jag gav upp, kastade muggen och spang vidare med ansiktet kladdigt av sportdryck.
Andra varvet kändes segare än det första och mellan sjätte och sjunde kilometern började konditionen göra sig påmind. Pustande och frustande som en solvarm valross kämpade jag mig uppför banans enda backe (det andra varvet gick lite annorlunda än det första). Benen kändes däremot fortfarande bra, och jag gjorde mitt bästa för att inte bli omsprungen av alltför många. En tatuerad herre som sköt en barnvagn framför sig lyckades jag dock inte hålla jämna steg med, han försvann bakom en krök medan jag försökte blinka bort en ström av svett som sved i ögonen.
När jag passerat Djurgårdsbron för andra gången var det väl egentligen dags för slutsprurten, men jag hade inte ork nog att öka tempot utan nöjde mig med att hålla någon sorts fart framåt. Sista kilometer väntade jag mig att målet skulle dyka upp bakom varje träddunge, men det lät vänta på sig. Ni vet, den som väntar på nåt gott... Det goda i det här fallet var en flaska sportdryck skänkt av välvilliga sponsorer, och när jag såg ett gigantiskt stoppur vid vägkanten så trodde jag att sportdryckens tid var inne. Jag spurtade på rejält i säkert tio meter innan det visade sig att jag bedrog mig, målet låg ytterligare några hundra meter bort. Med de sista krafter jag hade just då försökte jag hålla tempot hela vägen. Jag vet inte hur väl jag lyckades, men benen skakade när jag väl stannat i målfållan. Genomsvettig, och med sportdrycken i näven, vacklade jag bort mot gräsmattan för att pusta ut.

Tio kilometer avklarade. Tusentals steg på vägen. En gratis T-shirt och en flaska sportdryck. (T-shirten kom faktiskt som en skänk från ovan, det var skönt att kunna åka hem i något torrt på överkroppen i stället för den genomvåta trasa jag sprungit i). Och en insikt rikare. Jag måste lära mig att dricka sportdryck i farten till nästa lopp.

För det blir fler.