Som jag skrev i förra inlägget så bar det ut på hajk i helgen. En vandring i Roslagen under begynnande höst, och ett bevis på att både jag och min flickvän slöat till oss rejält under sommaren. Träningsvärken i måndags var inte att leka med. Men det var värt det.
Planen var att gå från Kårsta längs Roslagsbanans gamla banvall upp till Rimbo, och därefter ta oss fram på småvägar och skogsstigar till Almunge, där museitåget
Lennakatten skulle ta oss in till Uppsala.
Jag har funderat länge på att göra en sådan här hajk och egentligen hade jag och min flickvän tänkt gå den redan i juli, men då blev det en kanotutflykt i stället, som jag skrev om i början av juli. Och det var lika bra, vi hade nog knappt klarat av att gå den här vägen i högsommarvärme. I stället fick vi en fin höstvandring med lagom dagstemperaturer, inte alltför kalla nätter och ett ösregn som vi precis hann undan.
Färden började på fredag eftermiddag, då vi tog Roslagsbanan norrut rakt ut på landet, mot Kårsta. En bit norr om Vallentuna blir landskapet faktiskt riktigt obebott, och den sista biten njöt vi av dunket från några av de sista skenskarvarna i stockholmstrakten. I Kårsta steg vi av och blickade bortåt längs rälsen som ni kan se på bilden. Den bortre kontaktledningsstolpen är den sista, sen slutar spåret och ersätts av en överväxt banvall och en trång gångstig. Den första biten var tung att gå med kraftiga buskage och gammalt järnvägsskrot och vi började undra vad vi gett oss in på. Hade vägen varit likadan i fjorton kilometer upp till Rimbo hade bara den sträckan varit ett projekt för hela helgen.
Men efter en liten bit blev det bättre när buskarna ersattes av en uppröjd ridväg och vi var strax frammet vid målet för kvällen, sjön Sparren. Jag hade hört att det skulle finnas någon form av bad- och grillplats vid sjöns södra ände och vi planerade att slå läger någonstans däromkring. Det visade sig att vi inte behövde leta länge, vi hittade snabbt både en färdig eldstad, en plan yta för tältet och en fin utsikt över sjön, som ni kan se på bilden. I lägereldens sken åt vi en god middag med vin och fick se hur månen steg över trädtopparna.
Nästa dag fortsatte vi längs banvallen som fortsatte uppåt längs Sparrens strand. Banan var tydlig och lätt att följa och här och var fanns spår av att den en gång i tiden (fram till 1982) varit en järnväg, till exempel rostiga skyltar eller små viadukter där bäckar och diken rann fram under oss. Efter en bit vek vi av från skogen vid sjöstanden och fortsatte genom öppna ängsmarker. Här och var syntes höstfärgerna redan tydligt, till exempel i björkdungen på bilden här ovanför.
När vi passerat Rö rätade banan ut sig och gick nästan spikrakt längs väg 280 mot Rimbo. Sista biten bytte vi till vägen då banan inte längre syntes på vår kartan. Det är inte lika pittoreskt att gå längs en trafikerad landsväg, men det är lättare att hitta.
I Rimbo hade vi planerat att stanna för att proviantera, men när vi räknade på hur mycket mat vi hade med oss kom vi fram till att den enda vi behövde var lite frukt, och varsin hamburgare som intogs på den lokala serveringen Rimbobiten, framför den föredetta järnvägsstationen. Ett par herrar som stod utanför konsum och sålde lotter till förmån för Rimbo Orienteringsklubb tipsade oss om att vi kunde fortsätta norrut längs banvallen till Rånäs och berättade hur vi skulle hitta ut på banan igen. Vi följde deras råd, och efter en liten bit visade det sig att det var precis den väg vi tänkt gå, men banvallen var utsatt som gångväg på vår karta.
På vår fortsatta färd passerade vi genom fler hagar, vissa av dem bebodda som ni kan se på bilden. Det fanns också en hel del informationsskyltar om de nedlagda delarna av Roslagsbanan, och min flickvän började bli lite irriterad på min vana att stanna och läsa på alla skyltar jag ser. Strax innan Rånäs vek vi av från banan och började gå längs landsvägar och små skogsvägar. En viss trötthet i ben och ryggar började göra sig påmind, och vi märkte att formen var betydligt sämre än i våras, då vi gick både längre och i mer krävande terräng längs Sörmlandsleden.
Vi hade inte riktigt klart för oss var vi skulle slå läger för kvällen, eller hur långt vi skulle hinna gå innan mörkret föll. Visseligen hade vi pekat ut en plats på kartan, en liten damm intill en avstickarväg, som vi tänkte att vi kunde stanna vid och börja leta lägerplats. Ett tag kändes det som om vägen dit var alldeles för lång och att vi tagit oss vatten över huvudet, men allteftersom vi närmade oss kändes det mer och mer överkomligt, och det hade ju känts fånigt att stanna bara några meter därifrån. Till sist var vi framme, innan mörkret föll, och det visade sig vara värt den extra biten. Precis vid dammen fanns en plan gräsyta, perfekt för tält, och dessutom stor parkbänkar utställda längs vattnet. Vi reste tältet och lagade middag, och tänkte just börja äta sittades på en bänk i stället för på marken (skönt för ben och särskilt ryggar efter ett par mil längs vägen) när regndroppar började falla. Efter någon minuts önsketänkade, "det slutar nog snart", kapitulerade vi och flydde in i tältet med mat och spritkök.Nedkrupna i sovsäckarna åt vi vår middag och somnade till ljudet av regnsmatter mot tältduken. Eftersom vi både fått upp tältet och lagat maten så blev vi inte alltför berörda av regnet, men hade det kommit någon timme tidigare hade det verkligen gjort tillvaron sur för oss. Det var inget litet regn heller, stort tack till alla utvecklare av moderna, vattentäta tältdukar.
Under natten slutade det regna och morgonen blev riktigt skaplig. Vi gick upp i gryningen och kom iväg tidigt. Till en början följde vi en större landsväg med efter ett tag stötte vi på med markerade Upplandsleden, som ledde oss på mindre stigar genom terrängen. En lite längre väg att gå, men mycket finare än att gå raka vägen fram. Efter någon timme i skogen hörde vi en ångvissla på avstånd, och snart var vi i utkanterna av det lilla samhället Almunge. Sista biten gick vi rakt över ett par fält efter att av misstag vikit av från leden för tidigt, men slutligen stod vi framför vandringen mål, stationen i Almunge. Vi var ute i god tid, klockan var runt tolv och vi hade nästan en timme på oss innan tåget gick, så vi firade ankomsten med en fika. I stationshuset finns, förutom lokaler för museijärnvägen ett café och lokaler för studiecirklar. Caféet säljer också en del hantverk, men vi var mer intresserade av bakverken som var både hembakta och rejält tilltagna.
Efter ett tag anlände tåget från Uppsala, som stannade för växling och för att fylla på kol. Även en rälsbuss på väg mot Faringe dök upp. Efter fikat gick jag, som är både järnvägsintresserad och väldigt nyfiken, omkring och beundrade vagnarna innan vi lastade av oss ryggsäckarna i resgodsvagnen och tog plats i en personvagn från 1880-talet för en skakig, skramlig, långsam och helt underbar färd mot Uppsala, där vi avslutade äventyret med en gatukökslunch och ett lite snabbare och modernare tågresa hem mot Stockholm.
Ånglok är förresten både fina att se på och trevliga att åka efter, men de är inte direkt rena och utsläppsfria. När vi steg av vid Uppsala Östra hade kolröken fått både ansikten och händer att anta en något mörkare nyans (jag var lite mer drabbad eftersom jag stått ute på plattformen nästan hela resan). På tåget hem satt jag och pillade små kolbitar ur håret, och duschvattnet blev rejält svart när jag väl kommit hem. Jag förstår att gamla tiders resenärer ville "tvätta av sig resdammet" så fort de var framme.
Vi var verkligen ute i sista minuten för att göra den här hajken i år, Lennakatten hade sin sista trafikdag och dagarna börjar bli lite väl korta för långvandringar, men jag är glad att vi äntligen kom iväg och längtar redan efter nästa utfärd.
Sluttningen upp mot bergsplatån är täckt med en vacker blandskog, och märkliga stenformationer, som den på bilden här ovan, gav landskapet ett sagoliknande utseende. Man väntade sig nästan att se troll eller alver smyga fram bland stenarna och träden.
Det är svårt att göra panoramat rättvisa med en kamera, men det som syns här på bilden är Vargöns samhälle och lite längre bort Vänersborg. Vattnet som syns till höger är Vänern, och bort emot horisonten ligger slätten i södra Dalsland.
Stigen gick nämligen längs små skrevor i bergväggen där stegar var utplacerade. Det här var den första, och längsta av dem, men vi fick klättra nedför ett par till innan branten övergick i sluttning och stigen slingrade sig nedåt. Marken blev allt planare och snart kom vi ut på en gata i en helt vanligt svenskt villaområde som kontrasterade starkt mot sagomiljön och den storslagna utsikten uppe på berget. En stunds promenad sedare var vi tillbaka vid utgångspunkten.
Här ser ni en karta över Halleberg. En bättre karta med information om olika servärdheter finns här. Om ni nån gång har vägarna förbi Vargön kan jag rekommendera ett besök upp på berget, eller grannberget Hunneberg (och åker ni tåg mellan Vänersborg och Herrljunga så kan ni passa på att titta ut genom fönstren när ni passerar dalgången mellan bergen, strax innan Vargöns station).
