Den smygande statisten.

Nyss hemkommen efter en dag av smygande i skogen, krypande på grus och blöt asfalt, tryckande under granar, bakom husknutar, i containrar och under en husvagn. Jag har nämligen varit figurant på en av hemvärnets krigsförbandsövningar (KFÖ) under dagen. Mitt uppdrag var att smyga runt ett bevakat skyddsobjekt med kamera och kikare och se allmänt skum ut, och försöka hålla mig undan när personalen som bevakade objektet fick syn på mig. Med viss framgång faktiskt. Hemvärnssoldater tröttnar efter ett tag. Hundar är det lite värre med. Jaag blev infångad gång på gång, men skam den som ger sig. Totalt blev jag infångad fem gånger under dagen.
Att bli fångad är visserligen roligt, men det var faktiskt ännu roligare att smyga runt utan att bli upptäckt. Att återigen få använda sig av de knep man lärde sig som liten scout, som att sticka fram huvudet vid sidan av saker i stället för ovanför och att sätta vikten på hälen innan tårna för att gå tystare. Och det är riktigt kul när man blivit upptäckt och satsar allt på en snabb rush för att hitta ett nytt gömställe. Särskilt många bilder på skyddsobjektet hann det inte bli, men jag lägger upp några av dem här under nästa vecka.

Saker att göra på Fårö - rapport från GK2

I dag är det en månad sedan jag åkte iväg på GK2, på försvarsutbildarnas kursgårt på Fårö, och nu har jag äntligen fått ro att avlägga rapport.

Redan på Cityterminalen stötte jag på de första bekanta ansikterna sedan GK1, och på färjan över till Visby anslöt fler, både GK2:are som jag själv och ett gäng gruppchefselever som hade kurs samtidigt som vi.

Fårö ligger nordväst om Gotland och är känt bland annat för att Ingmar Bergman hade sommarställe där, och sin speciella natur, inklusive flera områden med raukar. Ön var tidigare ett militärt skyddsområde, men det enda som återstår av militär närvaro på ön numera är Försvarsutbildarnas kursgård. Till skillnad från Villingsberg, där jag gick GK1, så drivs kursgården helt av frivilligförsvaret, och den används också till andra arrangemang, och som vandrarhem. (Vi fick till exempel dela anläggningen med en bridgeklubb.) Hela anläggningen påminde mest om ett sommarläger. Det fanns också en hel del saker att ägna tiden åt, bland annat:
1: Bo på logement. Dubbelrum med våningssäng, garderob och byrå. Dusch och toalett i korridor. TV och kylskåp i sällskapsrum. Gångavstånd till lektionssalar, matsal och bastu.

2: Öva sjukvård. Efter repetition av flödesschemat L-ABCDE (Livsfarligt läge, Airways, Breathing, Cirkulation, Disability, Exposure) som vi lärt oss på GK2 byggde vi på våra sjukvårdskunskaper med arm- och benskador, bukskador, bröstkorgsskador, fälthygien, stukningar m.m På bilden ser ni ett armbrott som fixerats med hjälp av en pappskena och en större mängd elastiska lindor.

3: Se Fårö En av kvällarna bjöds vi på en rundtur av öns busschaufför som visade sevärdheter och berättade anekdoter från öns historia, bland annat om prästen som anmälde öborna för sjöröveri och flydde ön sedan han beskjutits av öborna, mitt under en gudstjänst. Eller om den missinär som kom till ön innan kristnandet för att omvända öborna. Han togs väl emot till en början, men när han blev för påstridig med missionerandet så tröttnade öborna och slog ihjäl honom. Vi stannade också vid ett par raukområden, och vid Engelska kyrkogården där ett gäng engelska sjömän som dött i tyfus ligger begravda. I närheten av kyrkogården ligger också det lambgifte som syns på bilden ovan. Ett lambgifte är en bod för vinterförvaring av foder åt får, eller lamb som det heter på gotländska. Taket är gjort av ag, ett slags gräs som växer i sjöarna på ön.
4: Låna cyklar. På kursgården fanns det gott om gamla kroncyklar som vi lånade några kvällar för att åka och bada eller titta på raukar.
5: Bada bastu Precis som på GK1 var vi ett gäng bastuentusiaster som passade på så gott som varje kväll utan allför sen kvällstjänst. Bastun ligger centralt på kursgården, tyvärr finns inga badmöjligheter i närheten.

6: Åka på slutövning. Kursen avslutades med ett par dagar i fält, där vi delades in i grupper under ledning av några gruppchefselever. Inför övningen utbildades vi, förutom sjukvården, på radio 145 (som syns på bilden ovan), signalering, karta och kompass mm, och nu var det dags att tillämpa våra nyförvärvade kunskaper. Övningen inleddes med en morgonuppställning i hällregn och genomgång av förutsättningarna för övningen, och sedan skulle det bära iväg. Dock inte så långt, eftersom övningen höllls på och omkring kursgården. Hälften av grupperna skulle börja i "bebyggelse" med samlingsplatser i lektionssalarna och förläggningen i ett av förråden, och de andra två grupperna skulle förflytta sig några hundra meter ut på heden och slå upp tält. Som vanligt började vi med att vänta, eftersom den utrustning som skulle tilldelats grupperna inte var organiserad på lämpligt sätt, eller på något sätt alls för den delen. Vi som hade turen (eller oturen, men med tanke på vädret så tror jag nog att vi hade tur) att börja i bebyggelse fick alltså vänta på att grupperna som skulle ut i fält fått tag på sina saker och gett sig iväg. När vi äntligen kom igång gick det däremot ganska snabbt att förvandla en lektionssal till samlingsplats för skadade, och sen dröjde det inte länge förrän det var dags att rycka ut. En grupp soldater från Gotlands Hemvärn och ett gäng frivilliga i olika åldrar hade ställt upp som markörer, och vi var snart i full gång med att ta hand om brännskador, knivhuggningar, stokefall och annat. Första dagen var skadorna lite enklare och av mer "civil" karaktär, som bilolyckor, knivbråk och vidbrända grillare, och framåt eftermiddagen och kvällen började det dyka upp lite soldater med skavsår, vätskebrist och utmattning, men det skulle bli värre. Nästa morgon, efter en hård natts sömn på betonggolv, var det dags att byta plats med de två grupper som legat ute i fält. Vi lastade vår utrustning på ett släp och åkte ut för att slå upp tälten. Det var lättare sagt än gjort, en ihållande blåst i kombination med stenig mark gjorde det svårt att få fäste för tälten. Under natten hade också ett av sjukvårdstälten blåst omkull. Vi fick upp ett tält, och det stod betydligt stadigare när vi parkerade släpet bredvid som vindskydd. Sedan började det komma skadade igen, och nu var det krig som gällde. Skott, spräng och splitterskador, flyktingar och kidnappningsoffer i bagageutrymmen. Hur kul som helst. Tyvärr tog det roliga slut framåt kvällen när vi plötsligt blev beordrade att plocka ihop och åka tillbaka till inomhusförläggningarna. Övningsledningen hade nämligen bedömt att det var "för farligt" att ha tälten uppe i blåsten, så vi fick flytta in igen. Stor förvirring rådde när två extra grupper dök upp vid inomhusförläggningarna utan att ha något vettigt att göra, och dessutom sover man betydligt bättre på marken utomhus än på ett hårt golv. Kvällen blev därför något av en besvikelse.
Men natten gick och så kom morgonen, och alla grupper beordrades att bryta sina samligsplatser inför la grande finale. Två massiva skadescenarion följde där samtliga markörer deltog.
Här upplevde också jag övningens höjdpunkt när vi omhändertog en skadad med både en öppen buk, konstfullt tillverkad av gristarmar, och ett kraftigt blödande öppen benbrott. Det gick åt fyra sjukvårdare och massor med första förband, kompresser och lindor för att stabiliera skadorna nog för att klara en transport. Mycket stimulerande. På bilden ser ni mig, med namnbricka på hjälmen, i full färd med att lägga förband på bukskadan. Observera den lilla pumpen som markören har i handen för att kunna simulera att blodet sprutar ur en pulsåder.

Efter dessa två masskadesituationer var övningen slut och det var dags för materialvård, ihoppackning av grupputrustningarna och efterfest. Två dagar fullmatade med bra sjukvårdsövningar, bortsett från sista kvällen. Dessvärre höll övningen inte lika hög standard när det gällde fältvanebiten, det hade varit bra att öva på det grundläggande, att sova, äta och skita ute, samtidigt som sjukvården. Tyvärr tror jag att övningsledningen underskattade kursdeltagarnas kapacitet och vilja att öva. Hoppas att de tar till sig de synpukter som framfördes under utvärderingen.

Ja, det är nog allt jag hann med att pröva på under nio dagar på Fårö i början av juni. Nio dagar av roliga och spännande aktiviteter, och framför allt nio dagars intensivt umgänge med trevliga bekantskaper, både gamla och nya. Det känns lite tråkigt att det inte finns någon "nästa kurs" att se fram emot, men jag hoppas att jag träffar många av dem (eller er, om någon av er läser det här) igen, civilt eller under kommande övningar. Vem vet, det kanske blir gruppchefskurs om några år.

Nya äventyr

Det har inte blivit så många inlägg sista månaden, men det händer fortfarande saker. Om någon timme tar jag min ryggsäck och åker in till stan för vidare transport till Nynäshamn, Visby och slutligen Fårö. Det är nämligen dags för grundkurs två i utbildningen till hemvärnssjukvårdare. Sista rycket innan jag är färdig att ta plats i en sjukvårdsgrupp. Rapport kommer om ett par veckor.

Jag har hunnit med några aktiviteter också. För ett par veckor sedan var jag, min flickvän och ett par vänner till oss ute på en dagstur på sörmlandsleden. Etapp ett, från Björkhagen till Skogshyddan. Starten ligger bekvämt nog precis vid tunnelbanan, men efter bara några hundra meter är man på väg ut i Nackareservatet, och naturen är riktigt fin.
Några bilder får räcka som reseberättelse för den här gången. Ovan ett bro över ett litet sund, nedan utsikten från ett berg. Vädret var omväxlande med några solglimtar och ett rejält skyfall sista biten innan bussen hem.
Förra lördagen firade Hemvärnet sitt sjuttioårsjubielum, och det var stort jippo i Kungsträdgården. Förevisningar, musikkårer, fältartister och en massa soldater som patrullerade på stan. Skademarkörsgruppen var förstås engagerad för att sätta lite fart på sjukvårdsmomenten. Efter det så gott som obligatoriska väntemomentet så blev det också lite fart, jag hann både bli påkörd av en bil, få en överdos heroin och en knivskada i låret. Under knivskadan blev omhändertagandet också kommenterat från stora scenen i kungsträdgården, och sjukvårdarna fick svara på en del nyfykna frågor medan de arbetade.
Överdosomhändertagandet skedde i ett gathörn mitt i city, och jag vet inte hur många gånger jag hörde någon säga "det är bara en övning". Det känns faktiskt bra att folk reagerar när en grupp soldater står böjda kring en medvetslös person på bår. Nedan ser ni sjukvårdarna i arbete vid samlingsplatsen.

Skademarkör på uppdrag

Förra helgen var jag ute på äventyr igen, med Skademarkörsgruppen på Attundalands hemvärns KFÖ (KrigsFörbandsÖvning). Kul med riktiga sjukvårdsmoment som tog lång tid att genomföra, men mindre kul med dötid och bristande samordning.

Övningen drog igång redan på torsdagens morgon, men eftersom jag har ett jobb så fick jag snällt vänta tills fredag eftermiddag med att åka ut och vara med. En snabb tågresa till Kungsängen, en bit med bussen, och sedan var jag framme vid Livgardet lagom till att fredagens övningsmoment var klara. Det första jag möttes av var ett gäng trötta och hungriga markörer, vissa med sminket kvar, som snopna stod utanför en stängd matsal. Militären tycker tydligen att det är fullt normalt att äta middag mellan halv fyra och fem, och vid sextiden kan man se sig om i helvete efter något ätbart inne på regementet. Det var tydligen en liten missräkning eftersom kokgrupperna ute i fält misslyckats med att få fram mat till markörgruppen i två dagar. Efter en del ringade efter både befäl och övningsledning lyckades koket dock, från två olika håll, få fram köttbullar, sås och potatis som intogs ute vid ett barackläger på övningsområdet. Jag som just kommit ut från civilisationens bekvämligheter klarade mig ganska bra, trots att köttbullar och sås var pissljumna och potatisen smakade vidbränt, men mina lite mer slutkörda kamrater var lite missnöjda. Men övningarna verkade ha varit roliga och rullat på i ett högt tempo.

Efter maten kördes vi tillbaka till kasernområdet och det logement där vi var inhysta. Den utrustning som använts under dagen skulle sorteras upp inför mogondagen, och så fick vi vänta ett bra tag också, på att våra övningsledare skulle komma förbi med lite instruktioner för morgondagen. Det gjorde det, men ganska sent. Planen gick ut på att dela upp oss i två grupper, som skulle åka runt i varsin minibuss och kolla var vi kunda lägga in lite skademoment. Det varnades för att viss dötid skulle förekomma, men det var jag ju beredd på. All militär erfarenhet säger att det blir mycket dötid på övningar. Skynda er att vänta. Vänta snabbbare. Jag är van.

Morgonen kom och frukost åts, och när vi lärt oss matsalens öppettider så gick utspisningen smidigt. Min grupp hade inget planerat moment förrän vid tiotiden, så vi kunde ta det ganska lungt. Uppdraget var att genomföra ett skademoment vid bataljonsstaben. Momentet skulle engagera ganska mycket folk, sju eller åtta personer. Vår övningsledare tyckta att en lagom skada skulle vara två kockar som skadats av het ånga, och en tredje oskadd person som uppträdde förvirrat (alla övningsledares favorit, om det är något det övas på så är det att känna igen den som inte är skadad och få honom eller henne ur vägen).
Tyvärr misslyckades vi med att engagera själva staben, men några vakter fick ge första hjälpen och ropa på sjukvårdsgruppen som var förlagd vägg i vägg med staben. Vi som inte deltog i momentet fick se på från lagom avstånd och omhändertagandet var stundtals rent komiskt, som när en soldat försökte svalka brännskadorna genom att skvätta vatten ut en dunk (man ska kyla skadan i ungefär tjugo minuter, kan man inte skölja under vattenkran eller använda en hink eller balja så ska man lägga ett fuktigt omslag på skadan), eller när ett befäl började anklaga vår förvirrade person för ordervägran. Ganska lärorikt att se, det är faktiskt inte så lätt att göra alla rätt när skademoment oväntat dyker upp, men ju fler gånger man sett det desto mer förberedd är man, och jag kommer definitivt att ta med mig erfarenheten som sjukvårdare.

Efter att ha åsett spektaklet med brännskadorna började vi förbereda att nytt moment, jag skulle göra helgens första insats i en föreställning där vakterna vid stabsplatsens infart skulle få ta hand om en fumlig soldat med en kniv genom handen. Tyvärr visade det sig att vakterna just tagit hand om en annan knivskada, så vårt moment ströks och vi fick åka tillbaka til matsalen för lunch. Ganska dålig utdelning med ett skademoment på hela förmiddagen.

Under eftermiddagen åkte vi ner till ett övnignsområde för SiB (Strid i Bebyggelse) i Barkaby, och här fick jag äntligen göra det jag åkt ut för att göra. Ett par soldater hade ramlat ner för en betongtrappa i en utrymd fabrikslokal, en hade ett öppet benbrott på underarmen (jag) och en hade en förmodad skallskada. Jag lät mest, men skallskadan hade givetvis högre prioritet, och soldaterna och sjukvårdarna som gjorde omhändertagandet var märkbart besvärade av gråt och skrik som ekade ganska spöklikt i det tomma betonghuset.

Omhändertagandet gick faktiskt bra och en ganska kul grej var att en av sjukvårdarna var en kompis från GK1 på Villingsberg som nu gått GK2 och är färdig sjukvårdare. Tyvärr hann vi inte växla många ord efter att övningen avbrutits och sjukvårdarna hastade vidare. Momentet hade tagit nästan två timmar och det var dags för oss att åka tillbaka till matsalen för middag.

På kvällen var det dags för någon sorts grand finale, men tyvärr verkade det ingen som riktigt visste vad den skulle gå ut på. Vi lastade in oss i bussarna och åkte iväg med vårt smink, och det första uppdraget vi fick var att fylla en buss med skadade och köra fram till en vägspärr. Tyvärr var jag inte med där, men det såg kul ut när vi såg på från den andra bussen. Det märktes att sjukvårdarna var rejält trötta, sa de som övat med samma sjukvårdsgrupp tidigare under övningen.

Sen var det dags för nästa moment, vilket senare visade sig vara den stora finalen. Sex stycken civilister på flykt hade råkat springa rakt över ett minfält. Alla var svårt skadade, och hjälpen dröjde eftersom soldater och sjukvårdare inte kunde rusa fram till oss hur som helst. Det regnade, folk skrek, förvirring rådde och det var ont om patienttäcken (vilket gjorde att det blev ganska kallt att ligga skadad efter ett tag). För att spä på oredan utsattses truppen som hjälpte oss för beskjutning och någon sorts explosioner som jag inte riktigt uppfattade vad de skulle föreställa. Efter en hisnande färd på bårmatta utan säkerhetsbälte, en stund på samlingsplatsen och en kort tur på bår i baksätet på en gammal volvo var momentet klart för min del och det visade sig att det även denna gång tagit ett par timmar, och även denna gång var en av sjukvårdarna en bekant från Villingsberg. Kul.

Genomgången för vår del hölls i en av våra minibussar medan vi försökte byta våra genomblöta kläder och få upp lite värme. Sedan var det dags att åka tillbaka till logementet dit vi återvände runt midnatt. De flesta sov kvar en natt till medan jag valde att åka hem.

Sammantaget så var det riktigt kul att vara skademarkör på en övning under fältförhållanden, men bristande samordning och logistik från övningsledningens sida gjorde att onödigt mycket tid gick till spillo. Femton markörer var beställda, vi fick ihop tolv och de hade svårt att sysselsätta oss alllihop. Det fanns andra markörer, statister och B-styrkor på plats, men någon samordning med dem existerade inte överhuvudtaget. Och det handlar inte bara om att vi som markörer vill leka mera, sjukvårdare behöver övningstid och de får de inte om inte markörerna får arbeta. Men det är en ganska ny grej att hemvärnet genomför krigsförbandsövningar, och tydligen fungerade det långt mycket bättre än det gjorde förra året. Håller trenden i sig blir det kanon om några år.

Villingsberg del 2

På måndagen började alltså sjukvårdsutbildningen på allvar. Efter morgonuppställning och exercis fick vi stifta bekantskap med våra vänner dockorna, ett par av dem syns på bilden ovan. Dockorna används för att öva konstgjord andning och hjärt-lungräddning, och det lösa huvudet används för att sätta näs- och svalgtuber. Mellan dockorna ligger en "Ruben", en gummiblåsa med tillhörande ansiktsmask som används för att ge andningshjälp. Andningsorganen och andningsproblem var nämligen i fokus för de första lektionerna. Sedan följde cirkulationssystemet och blödningar och snart hade vi lärt oss en bra bit av alfabetet, ABCDE.
ABCDE är nämligen det flödesschema vi arbetar efter vid omhändertagande av skadade på skadeplats och samlingsplats. Airways, Breathing, Circulation, Disability, Exposure. Framåt middagen hade vi också lärt oss syrgasapparaterna, förebyggande av skadechock, framstupa och stabilt sidoläge, tryckförband, tamponader och en del annat, och det var dags att börja öva på hela omhändertagandet. Efter middagen var det alltså kvällstjänst i övnings- och vårdhallen, en stor garageliknande byggnad där vi skulle komma att tillbringa mycket tid under veckan.
På bilden syns ett gäng av oss sysselsatta med olika övningar. Vi övade både på dockorna och turades om att vara markörer. Första kvällen blev sen, men nästa morgon var det uppstigning vid sex igen för morgonrutiner, frukost och uppställning klockan åtta. Lektionerna fortsatte de närmaste dagarna med nackkragar, transportskenor medvetandekontroll, kroppsundersökningar, förbandsläggning och en massa övande på omhändertaganden. Emellanåt fick vi också se lite motivationshöjande filmklipp som arrangörerna satt ihop från bland annat Band of Brothers och Saving Private Ryan. Lite utomhusarbete hann vid med också, både att släpa skadade på bårmattor, bårbärning och tältresning. Efter de första dagarna fick vi kvällarna ledigt och hann med lite träning och bastubad. Vi som hade lust alltså, många valde att ta de lugnare på kvällarna.

Mot slutet av veckan började vi knyta ihop säcken under två dagarns intensiva utomhusövningar. Lördagen ägnades åt omhändertagande på skadeplats och iordningställande av samlingsplats för skadade, och på söndagen blev de omhändertagande på de förberedda samlingsplatserna. Även om det mesta fungerat smärtfritt under inomhusövningarna blev det genast svårare att göra samma saker utomhus, i stridsutrustning under snöblandat regn. Vi turades fortfarande om att vara sjukvårdare och skademarkörer och tiden gick fort medan vi kämpade med patienttäcken och tryckförband, blödningar och skrik och gråt (det finns en hel del dolda skådespelartalanger bland sjukvårdarna). Helt plötsligt var det söndag eftermiddag och dags för materialvård och inventering innan kvällens avslutningsmiddag.

Många dröjde sig uppe länge efter middagen, trots att vi bara känt varandra en dryg vecka var separationsångesten påtaglig. På måndagen fick vi en timmes sovmorgon, och dagen fram till avresan ägnades åt städning, packning, lite information och en massa avsked. Det självklara samtalsämnet var när man skulle gå nästa kurs, och de flesta verkade vara inställda på vecka 23, på Fårö. Jag hade tänkt vänta lite, men utsikten att träffa så många som möjligt av mina nya sjukvårdsbekantskaper fick mig att följa strömmen och lämna in en anmälan innan vi klev på bussen mot Örebro och tåget hem. Jag håller tummarna för att det ska fungera med semester då och ser fram emot att återigen dra på mig uniformen och packa den gröna ryggsäcken för nio intensiva dagar till.

Villingsberg del 1

Så har jag varit hemma en hel vecka efter nio intensiva dagar på Villingsbergs skjutfält. Det krävdes några dagar för att landa i vardagen igen, men nu har jag samlat mig tillräckligt för att försöka få ner någon sorts redogörelse för kursen.

Jag gick alltså den första kursen av två för att bli sjukvårdare i hemvärnet. Sjukvårdarna rekryteras och utbildas av Röda Korset på uppdrag av försvarsmakten, och samtliga utbildare var sjukvårdare eller sjukvårdsbefäl i hemvärnsförband runtom i landet. De flesta arbetade dessutom civilt inom sjukvården, och en del hade också utbildat Röda Korset civila första-hjälpen-grupper. Bland deltagarna fanns också en hel del kunskap och erfarenhet att ta av, bland annat fanns det sjuksköterskor, undersköterskor och brandmän i grupperna, men också en hel del noviser och sådana som jag, som lärt mig grundläggande sjukvård som scout och i lumpen. Den militära erfarenheten varierade också, allt från gamla hemvärnsrävar som ville byta från skyttesoldater till sjukvårdare till folk som gjorde sin första dag någonsin i gröna kläder. Åldrarna varierade mellan 20- och 50+ och könsfördelningen var så jämn den kunde bli, 12 killar och 13 tjejer. Sammantaget så var vi ett rejält blandat gäng som under lördagskvällen dök upp vid skjutfältet. Jag hade träffat ett gäng redan på stationen i Örebro (folk på väg till kursen var lätta att känna igen eftersom de flesta hade packat i de gröna väskor som försvarsmakten tillhandahåller) och vi anlände förmodligen med den sista bussen för kvällen. Vi skjutsades till vår barack efter att matsal och lektionshus pekats ut för oss, och sedan var det bara att hitta sitt rum, packa upp och bädda sängen. Standarden var ganska enkel, men vi fick ändå egna rum. På bilden nedan ser ni mitt rum när jag kommit i ordning. Det orangemönstrade överkastet var ett kärt återseende.

Bäddningen är inte direkt exemplarisk, men det visade sig snart att den militära delen av kursen låg på en lite mer avslappnad nivå än i lumpen. Ganska skönt tyckte nog de flesta. Vi hade visserligen en stunds exercis varje morgon, men stundtals var nog instruktörerna nästan lika ovana som vi vid kommandon och manövrar. Men övning ger färdighet och de två madamer som utbildade sig till utbildare gjorde bättre ifrån sig mot slutet av veckan. Vi lärde oss också att gå hyfsat i takt, och uniformerna fick vi snabbt ganska bra stil på när vi som hade lite vana sedan innan hjälpte de som var nya. Inspektioner av rummen var det inte heller särskilt ofta, en gång i mitten av veckan och eventuella omvisitationer behövde inte åtgärdas förrän nästa dag. Men ändå blev det städning och bäddning varje morgon, både av rummen och de gemensamma utrymmena i baracken. Kanske tyckte vi som varit med lite förr att de hörde till militärlivet och lät vår entusiasm för städning och skoputsning smitta av oss på de andra. Kanske sitter det också lite i kläderna att göra på ett visst sätt. Så fort uniformen kommer på så blir det lite mer puts och studs, men de flesta tog det ändå med glimten i ögat.

Åter till rummen, de var enkla men funktionella. Det räckte också precis till att hela kursen fick enkelrum, så med två skåp per person så var det gott om plats för packningen. Dusch och toalett fanns i korridoren och närmaste TV fanns i ett litet dagrum i baracken. Baracken hade också ett torkrum, ett vårdrum som utnyttjades som gymnastiksal några kvällar och en bänk för skoputsning. Vi hade också tillgång till ett större dagrum i ett angränsande hus, och en bastu som blev flitigt använd efter några dagar då vi fick ledigt på kvällarna. Måltiderna intogs i en närbelägen matsal och serverades punktligt morgon, middag och kväll, förutom dagen då det bjöds på raggmunk med fläsk och lingonsylten tog slut.
Själva kursen började på söndag morgon med att vi delades in i tre grupper, Alpha, Bravo och Charlie (eftersom försvarsmakten numera använder sig av engelsk signalering, annars hade vi väl hetat Adam, Bertil och Cesar). Bravo var den bästa gruppen, det hörs ju på namnet, och så var jag med i den förstås. Tyvärr förlorade vi de flesta tävlingar vi var med i, men roligt hade vi.

Efter gruppindelningen matades vi med information under resten av förmiddagen, utbildarna presenterade sig, förväntingar och farhågor inför kursen skrevs upp på en lista och ventilerades, och en dagelev utsågs. Dageleven är en slags ordningsman för alla deltagare, och jag fick (tyvärr) den stora äran att vara först ut. De flesta uppgifterna gick ut på att hämta nycklar och materiel som inte ordnats än, att få ytterligare information om vad dageleven skulle göra och försöka få någon slags rutin på hur uppgifterna skulle lösas. Dessutom fick jag lämna av truppen till utbildarna/befälen på morgonuppställningen. Precis när jag fått kläm på jobbet så var dagen slut och jag lämnade över till nästa dagelev, och jag tror ärligt talat att de fick ett lättare jobb när jag redan banat vägen och pekat ut några misstag och fallgropar.

Eftermiddagen började med att vi fick se den första av veckans många målbilder. En målbild är helt enkelt ett kort litet rollspel eller annat framförande som visar hur det ska se ut när vi tillgodogjort oss ett moment av kursen, och den första målbilden visade ett par hemvärnssjukvårdare som tog hand om en skadad på en samlingsplats, vilket var målet med hela veckan. Vi fick därefter gruppvis lista de kunskaper vi skulle behöva för att uppfylla målet (det blev många listor skrivna den dagen), listorna diskuterades och lades undan till senare. Vi fick också bekanta oss med lite av det material vi skulle arbeta med under kursen, till exempel:
Grupputrustningen, som syns på bilden. Patienttäcken (de sovsäcksliknande påsarna), bårmattor (det som ser ut som ett liggunderlag), de personliga sjukvårdsväskorna (som ligger i en hög ovanpå bårmattan), den stora sjukvårdsväskan och syrgasapparaten (de två gröna ryggsäckarna). Väskornas innehåll gicks igenom och vi som hade använt lite av sakerna tidigare gjorde vårt bästa för att förklara för de andra.
Efter middagen var det dags för lite teambuilding, och efter en tävling, bland annat bestående av tipspromenad, bårbygge och prickkastning med första förband, samlades grupperna med de utbildare som fungerade som våra metoder för presentationer och allmänt socialt snack. Bravo knep en ärofull bronsmedalj i tävlingen, men vi hade riktigt trevligt under resten av kvällen.
Nästa dag började utbildningen på allvar...

Pårustad och klar!

Förra veckan var det dags att bege sig ut till Svea Livgarde i Kungsängen för att hämta ut min utrustning inför sjukvårdskursen. Jag hade fått rådet att ordna med bil eftersom det skulle vara en del att bära, och det stämde faktiskt. Den utrustning jag fick ut efter lite väntan vid förrådet (det är bara kvällsöppet en gång i månaden och hela Stockholms hemvärn håller just nu på och byter ut gammal utrustning) var jobbig nog bara att bära ut till bilen. Trots att den inte var lika omfattande som i lumpen, jag slapp till exempel den smurfblåa träningsoverallen, "grötstället", motoroverallen och lågskorna, så hade jag både ryggen och händerna fulla när jag gick ut därifrån.
De flesta av prylarna kände jag igen sedan tidigare. Uniform, kängor, regnkläder, hjälm, kroppsskydd mm. En del saker hade välbehövligen uppgraderats, till exempel så var den klassiska "snuskburken" ersatt av ett modernare så kallat jägarkök, bärsystemet var uppgraderat med ny ryggsäck och Stridsväst 2000 (som inte är någon sorts "skottsäker väst) utan en väst och ett bälte som man kan fästa bärfickor och utrustning i) och den enorma säck vi fick ut allting i var ersatt av en med behändig väska.
Tyvärr saknade jag en del grejer också, tilldelningen till Hemvärnet är inte hur generös som helst. Jag fick till exempel bara två par strumpor och kalsonger (hur ska det räcka under en kurs på nio dagar) och den gamla fältskjortan delas inte ut längre. I stället är den ersatt av en underställströja, men sommartid och inomhus är det betydligt bekvämare med de luftiga fältskjortan i bomull än ett tajt underställ. Den är dessutom snyggare. Skjortproblemet löste jag dock snabbt med en beställning hos Mike & Nike där jag också försedde mig med extra rödspritsflaska, yllehalsdukar, extra byxbälte och lite andra småprylar som kan vara bra att ha, och igår levererades prylarna. Snabbt och enkelt!
En del grejer kommer jag också att komplettera med bättre alternativ ur min civila friluftsutrustning, till exempel tallrikslåda, friluftskudde, ficklampa och kniv, men det får vänta tills det är dags att ligga i fält. Omvänt kommer jag också att använda delar av utrustningen under vanligt friluftsliv, som vattenflaskan (jag har inte hittat en enda civil vattenflaska med vettig bältesupphängning), "rånarluvan" (fungerar både som mössa och halsduk), värmetröjan och kängorna (mina egna sjunger verkligen på sista versen).

Under veckan har jag provat alla grejer ordentligt, och i går tog jag en extra tur till förrådet för att byta storlek på några plagg, men nu är allt nedstuvat i väskan i väntan på användning. En vecka kvar innan jag åker på kurs.

För mer information om prylarna och folks åsikter om dem kan ni kolla på länkarna, som jag hämtat från SoldF.com, en väldigt bra sida för nästan allt militärrelaterat. Vad man än undrar så har någon redan frågat det på forumet!

En present i brevlådan.

Förra veckan damp ett tjockt kuvert från Röda Korset ner i brevlådan, och dessutom kom det en liten avi som meddelande att en ännu tjockare försändelse väntade på uthämtning. Brevet innehöll besked om att jag blivit antagen till grundkurs ett för hemvärnssjukvårdare (GK1), och på posten väntade ett paket med kurspärmen ni ser på bilden här ovanför. Diger läsning om försvaret, hemvärnet, folkrätt, hygien, förbandsläggning, förebyggande sjukvård och skador på alla tänkbara kroppsdelar. Den 13:e mars bär det iväg till Villingsberg för nio dagars intensiv utbildning, som förhoppningsvis kommer att bli riktigt kul. Nästa vecka ska jag besöka regementet i Kungsängen för uthämtning av utrustning.
Hur kommer det sig då att jag, tio år efter muck, återigen kommer att dra på mig gröna kläder och börja härja i Försvarsmakten? Jo, det ena leder ju vanligtvis till det andra, och jag har som jag skrivit om tidigare deltagit i Röda Korsets skademarkörsgrupp sedan i höstas. Röda Korset ansvarar också för att utbilda sjukvårdare till hemvärnet, och flera andra skademarkörer är också sjukvårdare. Det har alltså pratats en del sjukvård under höstens möten, och eftersom jag länge tänkt på att utveckla mina gamla sjukvårdskunskaper så var jag inte svårövertalad när frågan dök upp. Särskilt inte när jag fick reda på hur enkelt det är att utbilda sig. Fri utbildning, fri utrustning, till och med ersättning för inkomstbortfall under kurserna.
Själva utbildningen är 160 timmar lång, fördelat på två kurstillfällen (GK1 och GK2) om vardera nio dagar (nästan tio timmar om dagen alltså - intensivt). Om man inte gjort lumpen tillkommer en veckas totalförsvarsutbildning (TFU), även kallat minilumpen. Efter utbildningen skriver man avtal med hemvärnet om tjänstgöring i fyra år, minst fyra dagar om året. Den intresserade kan hitta mer information på Röda Korsets sida om hemvärnssjukvård.
Så nu är biljetter beställda, nästa vecka hämtas utrustningen, pärmen är läst och om några veckor bär det iväg.