Träning & Träning

Hösten är en bra tid för utomhusträning. Man startar på nytt efter sommarens slarvande, kommer ut i friska luften när man annars gärna blir sittande inomhus, och så känner man sig riktigt duktig som börjar träna inför nästa strandsäsäng såpass långt i förväg.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag hittat ner till motionsspåren vid Alby Friluftsgård, och jag har kört några rundor inför Tjurruset. Onsdag kväll och söndag morgon verkar passa bäst in i mitt schema just nu. Onsdagens försök på fyrakilometersrundan gick dock inte riktigt som jag tänkt mig. Efter att ha tappat bort spåret fortsatte jag ut bland vägar och bostadsområden, i tron att jag ändå var på väg tillbaka till friluftsgården, och det tog en liten stund innan jag märkte att jag var på väg åt helt fel håll och fick vända och ta mig tillbaka samma väg. Tjugo beräknade minuter blev trekvart, och hur långt jag sprang är svårt att uppskatta. Åtminstone sex kilometer tror jag efter en titt på kartan, men då stannade jag några gånger för att försöka hitta rätt väg också.

I söndags gick det bättre när jag sprang i dagsljus, och fyrakilometersspåret avverkades utan problem. Jag känner att jag har krafter att springa längre, hoppas att de räcker till tio kilometer terräng i helgen också.

I går hängde jag med en kompis och provade utomhusgymmet i Björkhagen. Ganska spännande, men redskapen som finns kan behöva kompetteras med lite vanliga kroppsviktsövningar också. Armgången var roligast, och en bra övning för att få med alla småmuskler i överkropen. Det känns rejält idag, särskilt i händer och underarmar som man inte tränar särskilt ofta. Till nästa gång ska jag ta med ett stoppur och en större vattenflaska.

Nu gäller det bara att hålla igång med utomhusträningen så länge vädret tillåter. Eftersom jag flyttat så måste jag hitta ett nytt gym för de riktigt kalla och mörka månaderna. Jag och flickvännen har fått varsitt gratispass på Firskis&Svettis i Tyresö bland de klassiska "nyinflyttad-kupongerna" det kanske kan vara något? De har ju mina favoritpass, både box och cirkelträning, och ligger inom cykelavstånd.

Uppdatering på träningsfronten

Bara för att det är höst så ligger inte all verksamhet nere. Utomhusaktiviteterna är ju ganska sporadiska så här i höstmörkret, men om några månader är det vår och förberedelserna för nästa säsong pågår på högvarv, iallafall på en plats. Gymmet.

I somras gjorde jag ju ett försök att ta upp styrketräningen, varvat med löpträning inför Tjurruset. Det gick väl sådär, men nu när löpning varken är prioriterat eller särskilt roligt så kan jag ägna desto mer tid åt gymmet. De senaste veckorna har jag alltså följt mitt gamla program, men i stället för löpning lyfter jag skrot i gymmet varannad dag. Det går som det brukar göra i början av träningsperioderna, skitbra. Vikterna och energin ökar och aptiten likaså, jag lassar i mig vad som helst med gott samvete. Den som är lite inläst på styrketräning och muskelutveckling känner givetvis till att det egentligen inte är styrkan som ökar i början, det är bara kroppen som lär sig använda musklerna effektivare och mer koordinerat. Om några veckor kommer den effekten att vara maximerad och den upplevda styrkeökningen kommer att plana ut, och det är också då det verkliga muskelbyggandet ökar. Det gäller bara att hålla igång med träningen så länge.

I längden är det kanske lite väl intensivt med helkroppspass varannan dag, så jag ska försöka varva med lite konditionsträning. Jag vill ju inte tappa alltför mycket inför löpningen nästa år. Tyvärr har jag inte hittat någon lämplig träningsform än, jag är ganska trött på passen nere på idrottshallen och de roliga passen passar inte så bra in i mitt schema. Jag kanske till och med borde byta idrottshall?

I kväll ska jag förövrigt ut på ledarhajk med scoutkåren. Ingen riktig hajk visserligen, mest en kväll med övernattning i stuga, men det är kul att komma ut och träffa gammalt och nytt folk. De "riktiga" ledarna stannar kvar hela helgen med scouterna som kommer ut i morgon, men vi som bara är med på ett hörn smiter hem innan dess och tar resten av helgen utan scouting. Men en kväll är bättre än ingenting, och skjortan ska på iallafall.

Slutet närmar sig.

Just det, säsongen för träning och aktiviteter utomhus börjar verkligen ta slut nu. Sedan Tjurruset har jag hunnit med en runda i löpspåret, med det känns mindre och mindre lockande att ge sig ut på kvällarna. Blött, mörkt och kallt. Snart är det nog dags att helt gå över till gymmet och gruppträning på idrottshallen, jag har aldrig varit något fan av vinterlöpning. Men jag lyckades ändå pressa tiden igen. Sedan jag började springa två varv i spåret, 6.2 km, för ett par månader sedan så har jag lyckats förbättra tiden varje gång, med allt från en sekund till en minut. Senaste tiden var 30.47, men nu känns det som om gränsen snart är nådd.

Jag har hunnit med ett pass nere på gymmet i veckan också, men där har jag varit så sällan på sistone att jag knappt minns hur mycket vikt jag ska lägga på skivstängerna. För det mesta blir det nog för lätt, och resultaten blir väl därefter.

I helgen blir det ingen träning, då ska jag i stället ut för att krama ur den sista droppen av säsongen på lajvet Sorgträsk Garnision, en del av Granlandskampanjen. Lajvet äger rum på Moriaberg i Tumba och spelet pågår ungefär ett dygn. Så här års passar det bra med kortare lajv, då vet man att man kan köra på och klara sig på några timmars sömn, en mindre mängd mat och några ombyten torra strumpor. Det kommer att bli kallt och blött, och jag kommer att bli trött och hungrig, men eftersom jag är hemma igen på lördag kväll och har hela söndagen på sig att ta igen mig kan jag stå ut med det. Dessutom sover vi i fasta hus på området, så några tält behövs inte heller. Allt jag kommer att ta med mig är mina kläder och annat jag har på mig, ett par filtar, matskål och sked. Instant lajv.

Höstvandring i Roslagen

Som jag skrev i förra inlägget så bar det ut på hajk i helgen. En vandring i Roslagen under begynnande höst, och ett bevis på att både jag och min flickvän slöat till oss rejält under sommaren. Träningsvärken i måndags var inte att leka med. Men det var värt det.
Planen var att gå från Kårsta längs Roslagsbanans gamla banvall upp till Rimbo, och därefter ta oss fram på småvägar och skogsstigar till Almunge, där museitåget Lennakatten skulle ta oss in till Uppsala.
Jag har funderat länge på att göra en sådan här hajk och egentligen hade jag och min flickvän tänkt gå den redan i juli, men då blev det en kanotutflykt i stället, som jag skrev om i början av juli. Och det var lika bra, vi hade nog knappt klarat av att gå den här vägen i högsommarvärme. I stället fick vi en fin höstvandring med lagom dagstemperaturer, inte alltför kalla nätter och ett ösregn som vi precis hann undan.

Färden började på fredag eftermiddag, då vi tog Roslagsbanan norrut rakt ut på landet, mot Kårsta. En bit norr om Vallentuna blir landskapet faktiskt riktigt obebott, och den sista biten njöt vi av dunket från några av de sista skenskarvarna i stockholmstrakten. I Kårsta steg vi av och blickade bortåt längs rälsen som ni kan se på bilden. Den bortre kontaktledningsstolpen är den sista, sen slutar spåret och ersätts av en överväxt banvall och en trång gångstig. Den första biten var tung att gå med kraftiga buskage och gammalt järnvägsskrot och vi började undra vad vi gett oss in på. Hade vägen varit likadan i fjorton kilometer upp till Rimbo hade bara den sträckan varit ett projekt för hela helgen.

Men efter en liten bit blev det bättre när buskarna ersattes av en uppröjd ridväg och vi var strax frammet vid målet för kvällen, sjön Sparren. Jag hade hört att det skulle finnas någon form av bad- och grillplats vid sjöns södra ände och vi planerade att slå läger någonstans däromkring. Det visade sig att vi inte behövde leta länge, vi hittade snabbt både en färdig eldstad, en plan yta för tältet och en fin utsikt över sjön, som ni kan se på bilden. I lägereldens sken åt vi en god middag med vin och fick se hur månen steg över trädtopparna.

Nästa dag fortsatte vi längs banvallen som fortsatte uppåt längs Sparrens strand. Banan var tydlig och lätt att följa och här och var fanns spår av att den en gång i tiden (fram till 1982) varit en järnväg, till exempel rostiga skyltar eller små viadukter där bäckar och diken rann fram under oss. Efter en bit vek vi av från skogen vid sjöstanden och fortsatte genom öppna ängsmarker. Här och var syntes höstfärgerna redan tydligt, till exempel i björkdungen på bilden här ovanför.

När vi passerat Rö rätade banan ut sig och gick nästan spikrakt längs väg 280 mot Rimbo. Sista biten bytte vi till vägen då banan inte längre syntes på vår kartan. Det är inte lika pittoreskt att gå längs en trafikerad landsväg, men det är lättare att hitta.
I Rimbo hade vi planerat att stanna för att proviantera, men när vi räknade på hur mycket mat vi hade med oss kom vi fram till att den enda vi behövde var lite frukt, och varsin hamburgare som intogs på den lokala serveringen Rimbobiten, framför den föredetta järnvägsstationen. Ett par herrar som stod utanför konsum och sålde lotter till förmån för Rimbo Orienteringsklubb tipsade oss om att vi kunde fortsätta norrut längs banvallen till Rånäs och berättade hur vi skulle hitta ut på banan igen. Vi följde deras råd, och efter en liten bit visade det sig att det var precis den väg vi tänkt gå, men banvallen var utsatt som gångväg på vår karta.

På vår fortsatta färd passerade vi genom fler hagar, vissa av dem bebodda som ni kan se på bilden. Det fanns också en hel del informationsskyltar om de nedlagda delarna av Roslagsbanan, och min flickvän började bli lite irriterad på min vana att stanna och läsa på alla skyltar jag ser. Strax innan Rånäs vek vi av från banan och började gå längs landsvägar och små skogsvägar. En viss trötthet i ben och ryggar började göra sig påmind, och vi märkte att formen var betydligt sämre än i våras, då vi gick både längre och i mer krävande terräng längs Sörmlandsleden.

Vi hade inte riktigt klart för oss var vi skulle slå läger för kvällen, eller hur långt vi skulle hinna gå innan mörkret föll. Visseligen hade vi pekat ut en plats på kartan, en liten damm intill en avstickarväg, som vi tänkte att vi kunde stanna vid och börja leta lägerplats. Ett tag kändes det som om vägen dit var alldeles för lång och att vi tagit oss vatten över huvudet, men allteftersom vi närmade oss kändes det mer och mer överkomligt, och det hade ju känts fånigt att stanna bara några meter därifrån. Till sist var vi framme, innan mörkret föll, och det visade sig vara värt den extra biten. Precis vid dammen fanns en plan gräsyta, perfekt för tält, och dessutom stor parkbänkar utställda längs vattnet. Vi reste tältet och lagade middag, och tänkte just börja äta sittades på en bänk i stället för på marken (skönt för ben och särskilt ryggar efter ett par mil längs vägen) när regndroppar började falla. Efter någon minuts önsketänkade, "det slutar nog snart", kapitulerade vi och flydde in i tältet med mat och spritkök.Nedkrupna i sovsäckarna åt vi vår middag och somnade till ljudet av regnsmatter mot tältduken. Eftersom vi både fått upp tältet och lagat maten så blev vi inte alltför berörda av regnet, men hade det kommit någon timme tidigare hade det verkligen gjort tillvaron sur för oss. Det var inget litet regn heller, stort tack till alla utvecklare av moderna, vattentäta tältdukar.

Under natten slutade det regna och morgonen blev riktigt skaplig. Vi gick upp i gryningen och kom iväg tidigt. Till en början följde vi en större landsväg med efter ett tag stötte vi på med markerade Upplandsleden, som ledde oss på mindre stigar genom terrängen. En lite längre väg att gå, men mycket finare än att gå raka vägen fram. Efter någon timme i skogen hörde vi en ångvissla på avstånd, och snart var vi i utkanterna av det lilla samhället Almunge. Sista biten gick vi rakt över ett par fält efter att av misstag vikit av från leden för tidigt, men slutligen stod vi framför vandringen mål, stationen i Almunge. Vi var ute i god tid, klockan var runt tolv och vi hade nästan en timme på oss innan tåget gick, så vi firade ankomsten med en fika. I stationshuset finns, förutom lokaler för museijärnvägen ett café och lokaler för studiecirklar. Caféet säljer också en del hantverk, men vi var mer intresserade av bakverken som var både hembakta och rejält tilltagna.

Efter ett tag anlände tåget från Uppsala, som stannade för växling och för att fylla på kol. Även en rälsbuss på väg mot Faringe dök upp. Efter fikat gick jag, som är både järnvägsintresserad och väldigt nyfiken, omkring och beundrade vagnarna innan vi lastade av oss ryggsäckarna i resgodsvagnen och tog plats i en personvagn från 1880-talet för en skakig, skramlig, långsam och helt underbar färd mot Uppsala, där vi avslutade äventyret med en gatukökslunch och ett lite snabbare och modernare tågresa hem mot Stockholm.
Ånglok är förresten både fina att se på och trevliga att åka efter, men de är inte direkt rena och utsläppsfria. När vi steg av vid Uppsala Östra hade kolröken fått både ansikten och händer att anta en något mörkare nyans (jag var lite mer drabbad eftersom jag stått ute på plattformen nästan hela resan). På tåget hem satt jag och pillade små kolbitar ur håret, och duschvattnet blev rejält svart när jag väl kommit hem. Jag förstår att gamla tiders resenärer ville "tvätta av sig resdammet" så fort de var framme.
Vi var verkligen ute i sista minuten för att göra den här hajken i år, Lennakatten hade sin sista trafikdag och dagarna börjar bli lite väl korta för långvandringar, men jag är glad att vi äntligen kom iväg och längtar redan efter nästa utfärd.

Hösten är här!

Nu går det väl knappast att komma undan längre, hösten är här. Jag har tillbringat helgen på Ornö med svamp- och lingonplockning och en sen kräftskiva, och bara det är ett hösttecken. Dessutom är gästbryggorna tomma på segelbåtar, färjan går efter hösttidtabell och vattentemperaturen vid badklippan är nere på 14 grader (i lördags). Fortfarande tjänligt för ett kort dopp, men med hjälp av en trivsam vedbastu som grannarna slagit sig ihop om blev badet en betydligt mer angenäm upplevelse.

Ett annat säkert hösttecken är att jag så smått börjar få ordning på träningen igen. Det har ju varit lite si och så med den under sommmaren med alla projekt och planer som måste klämmas in under några korta månader, och med stränder och uteserveringar som lockar. Men nu har har börjat få lite regelbundenhet i löp- och gympassen, även om jag inte alls är i fas med träningsprogrammet som jag skissade upp för ett par månader sedan. Frågan är om jag alls kommer ikapp med det programmet när min lokala idrottshall börjar med höstschemat, det är betydligt roligare att gruppträna än att slita ensam på gymmet. Men huvudsaken är ju att jag tränar nånting. I går blev det iallafall en löprunda, två varv på trekilometersslingan. Är jag duktig hinner jag med gymmet i morgon också, fler pass än så hinns det inte med den här veckan. Däremot ska jag och min flickvän ut på höstvandring i helgen, fredag till söndag, så då får hela kroppen jobba.
Planen är att gå från Kårsta via Rimbo till Almunge och därifrån ta museitåget in till Uppsala och tåget ner till Stockholm. En liten rundtur helt enkelt. Det spännande är att det inte går någon vandringsled längs vägen och att ingen av oss vandrat där uppe förut, så vi får leta oss fram längs småvägarna med hjälp av lantmäteriets terrängkarta (f.d Gröna Kartan). Efter helgen berättar jag hur det gått!