Slutet närmar sig.

Just det, säsongen för träning och aktiviteter utomhus börjar verkligen ta slut nu. Sedan Tjurruset har jag hunnit med en runda i löpspåret, med det känns mindre och mindre lockande att ge sig ut på kvällarna. Blött, mörkt och kallt. Snart är det nog dags att helt gå över till gymmet och gruppträning på idrottshallen, jag har aldrig varit något fan av vinterlöpning. Men jag lyckades ändå pressa tiden igen. Sedan jag började springa två varv i spåret, 6.2 km, för ett par månader sedan så har jag lyckats förbättra tiden varje gång, med allt från en sekund till en minut. Senaste tiden var 30.47, men nu känns det som om gränsen snart är nådd.

Jag har hunnit med ett pass nere på gymmet i veckan också, men där har jag varit så sällan på sistone att jag knappt minns hur mycket vikt jag ska lägga på skivstängerna. För det mesta blir det nog för lätt, och resultaten blir väl därefter.

I helgen blir det ingen träning, då ska jag i stället ut för att krama ur den sista droppen av säsongen på lajvet Sorgträsk Garnision, en del av Granlandskampanjen. Lajvet äger rum på Moriaberg i Tumba och spelet pågår ungefär ett dygn. Så här års passar det bra med kortare lajv, då vet man att man kan köra på och klara sig på några timmars sömn, en mindre mängd mat och några ombyten torra strumpor. Det kommer att bli kallt och blött, och jag kommer att bli trött och hungrig, men eftersom jag är hemma igen på lördag kväll och har hela söndagen på sig att ta igen mig kan jag stå ut med det. Dessutom sover vi i fasta hus på området, så några tält behövs inte heller. Allt jag kommer att ta med mig är mina kläder och annat jag har på mig, ett par filtar, matskål och sked. Instant lajv.

Med råsegel på Stora Värtan

Nu har jag varit ute på äventyr igen, på det levande rollspelet Krigshjärta. Fyra dagar i skogen med regn, lera och primitiv utrustning, och även om smutsen under naglarna inte gått bort än och min bädd av filtar och fårskinn var långt från bekväm (rötter i ryggen) än så är det alltid en upplevelse att se skogen prydd av människor i vackra kläder och laga mat i gryta över öppen eld. Det här arrangemanget bjöd dessutom på en stor portion action. Kolla på arrangemangets hemsida om ni vill läsa mer. Det finns en trailer också!

Men nog om detta arrangemang, som beskrivs betydligt bättre på annat håll. Förra helgen däremot var jag ute på ett litet äventyr som förmodligen inte fått lika mycket publicitet, nämligen en segling med drakskeppet Viking Plym på Stora Värtan. En av mina gamla ledarvänner från Djursholms Scoutkår tipsade mig om att de yngre scouterna skulle åka på vikingaläger och att de skulle seglas över med ett "vikingaskepp", och då jag seglat lite med råseglare tidigare och är allmänt historieintresserad undrade hon om jag kunde ställa upp som besättning och dessutom berätta lite om vikingarna för barnen. Självklart ställde jag upp, både för den goda sakens skull och för att det är roligt att segla.

Dags att reda ut lite saker förresten. "Vikingaskepp" är en ganska svepande term och de flesta kallar alla långa odäckade båtar med råsegel (ett stort fyrkantigt segel fäst i en tvärgående bom, en "rå") för vikingaskepp, med sådana båtar användes långt efter vikingatiden. Bland allmogen användes mindre råseglare långt in på 1800-talet. De skepp jag seglat med tidigare är Helga Holm, som är en kopia av ett skepp från 1300-talet, och Tälja, som är byggd efter ett fynd från 900-talet. Viking Plym däremot är ingen fullskalig kopia utan inspirerad av fynd från västkusten, men byggd i skala 1:2. Hon är också byggd med lite väl moderna metoder, bland annat är trävirket lackat och fernissat i stället för bara tjärat, seglet är i modern segelduk och bänkarna ombord är längsgående för att underlätta segling i stället för tvärgående för roddens skull, för att inte tala om den inbyggda motorn! Men så är hon ju också byggd redan 1912, till olympiaden i Stockholm, och därmed en av världens äldsta kopior av "vikingaskepp". Utveckligen går ju framåt, eller bakåt, även när det gäller historieåterskapande.



Och så till själva seglingen då. Dagen till ära hade jag och min flickvän klätt upp oss i de vikingakläder jag hade i lajvgarderoben, och vi åkte tidigt ut till Viggbyholm, där skeppet ligger, för att möta skepparen och hans son, som utgjorde resten av besättningen. Vi gjorde allt klart och tuffade iväg för motor mot Ranängen, där lägerdeltagarna skulle hämtas upp. Visserligen hade de varit häftigt att segla fram till bryggan, men hade vi väntat på vind så hade lägret blivit rejält försenat. Men vår entré verkade vara effektfull nog, ledarna hade hemlighållit "vikingaskeppet" för både scouter och föräldrar och vi fick genast ställa upp på en hel massa foton och svara på frågor om skeppet så gott vi kunde. Sedan lastades packning och lägerutrustning ombord, vilket gick snabbt tack vare hjälpsamma föräldrar, och så bar det iväg. Tyvärr var vinden inte riktigt med oss, så vi fick gå för motor en bra bit innan vi kunde hissa segel, och trots att vi tog en lång omväg för att få gynnsam vind så gick det minst sagt i sakta mak när seglet kom upp. Själv hade jag inte haft något emot att skvalpa fram i någon knops fart några timmar,men nästan ett dussin scouter i lågstadieåldern tyckte nog inte riktigt samma sak. Särskilt inte när de började bli hungriga. Alltså bestämde vi oss för att skynda på färden med hjälp av motorn och efter någon halvtimmes puttrande nådde vi målet, Kyrkviken på Bogesund.
När vi landat och lastat ur var det dags för lunch, och scouterna åt sin medhavda matsäck medan jag gjorde mitt bästa för att underhålla dem med historier om vikingaskepp och nordisk mytologi. Sedan jag berättat om färderna i Österled, hur vikingarna brod skeppen förbi forsar och mellan floder, om Oden, Tor och Freja och historien om Bladers död och Lokes straff så var scouterna mätta och belåtna och de var dags för oss att ge oss av. Vi puttrade ut ur Kyrkviken för motor och när vi kommit ut på Stora Värtan igen hade vinden tagit i lite så vi bestämde oss för att segla en lite längre tur i stället för att ta den rakaste vägen hem. När vi seglade längs stränderna i Djursholm märkte vi av en viss uppståndelse bland de badande och solande, det är ju inte varje dag man får se ett drakskepp under segel. De flesta mötande båtar tittade också lite extra.

Runt tre var vi tillbaka i Viggbyholm igen. Sammantaget hade vi en härlig dag på Värtan, även om det gärna hade fått blåsa lite mer. Det är alltid kul att komma ut och segla, och så känns det bra att göra en insats för sin gamla scoutkår då och då.

Det är för varmt!

För varmt för att träna och för varmt för att blogga. Träningsprogrammet ligger på is så länge, ersatt av besök på min lokala badstrand. Redogörelsen för fruliftslivet med primitiv utrustning dröjer också lite.

Det är för varmt för att vandra också. Jag och flickvännen hade planerat en hajk till helgen, men vi tar en dagstur i kanot i stället. Under den gassande solen det är skönare att alltid ha nära till vattnet. Rapport kommer.

Tills vidare får ni hålla till godo med bilden av fem personers samlade lajvpackning, prydligt instuvad i en medelstor bil. Varje kubikcentimeter av bakluckan användes, från golv till tak. Vem behöver sikt bakåt? Och det här är inte allt, vi hade en del saker under fötterna i bilen också. Som jag skrev i det förra inlägget, denna Lajvsveriges djupast rotade tradition är viktig.

I morgon bär det av på äventyr igen. På lajv, eller levande rollspel som man också kan säga. För grundläggande info om vad jag pratar om rekommenderar jag det allvisa och allvetande Wikipedia, artikeln finns här.

Lajv är en hobby jag ägnat mig åt i snart åtta år nu, och till en början var mitt engagemang kopplat till friluftsintresse och äventyrslusta, och jag åkta främst på arrangemang i medeltidsinspirerad fantasymiljö, givetvis ute i skogen. Men tiden har mitt intresse breddats, och jag har prövat på andra genrer och miljöer, kortare inomhusarrangemang i nutid där fokus ligger långt ifrån att smyga runt bland träden och "äventyra". Men i morgon är det dags att resa bort för fyra dagar i skogen, med en vacker by av trähus, ett tältläger med mångfärgade paviljonger och faror som lurar i skogarna. Precis vad jag ville ha när jag började lajva, och lockelsen finns kvar. Dessutom är det samma arrangörer som gjorde det första lajvet jag någonsin besökte, och en del folk från det lajvet också. Det kommer att bli ett kärt återseende.

Vill ni veta vad lajvet handlar om kan ni läsa på lajvets hemsida. Kortfattat kan jag säga att jag kommer att spela Hans Keitler, legosoldat och underbefäl i den trupp som eskorterar en viktig expedition till den avlägsna byn Naari. Nu ska jag fortsätta packa ihop mina prylar, medan jag funderar på det inlägg jag ska skriva när jag kommer hem från lajvet. Då tänkte jag jämföra friluftsliv under moderna förhållanden friluftsliv under levande rollspel, utan lättviktstält regnställ i funktionsmaterial, spritkök och diskborstar.

På bilden ser ni större delen av min packning, fortfarande i en liten hög. Snart ska den pressas ner i de blåa Ikeabagar som ligger i den gröna fotöljen. Möblerna ska inte med, däremot ett par filtar till som är ganska stora och otympliga, och i morgon bitti ska allt få plats i en medelstor Volvo tillsammans med fyra personer till och deras packningar. Levande rollspel är en ung hobby med heterogena utövare, men om det finns någons sorts tradition i rörelsen så är det bruket att överlasta bilar på väg till lajven, och morgondagens resa lär inte bli något undantag.