Tjurruset 2010!

Nej, som banderollen här ovan, från ett snacksföretag som inte satsar stort på filmkvällar med famljen, påpekar så handlade inte heller detta års Tjurrus, som ägde rum för en vecka sedan, om något jävla fredagsmys. Det var kallt, det var blött, och det var jobbigt. Det sägs att det blir tuffare för varje år, och det har verkligen stämt de två gånger jag har spungit. I år var visserligen backarna mindre, och vi började och slutade inte i ett stort sandtag, men skogsstigarna var smalare, de uppbyggda hindren, bland annat bildäck, cementrör, vattengravar och att par containrar, var fler, och framförallt så gick längre stäckor av spåret rakt igenom träsk. Helt obanade träsk där benen sjönk ner till knäna för varje steg och där alla mina försök att springa slutade med att jag tappade balansen efter tre steg. Det var bara att kämpa på i snigeltakt. Så gick det inte så fort att komma runt banan heller, tiden slutade på 1:13:51. Inte direkt någon kanontid på 10 km.

På bilderna här ovanför ser ni mig, först då jag värmer upp någon minut innan jag ska bege mig till startfållen, sedan när jag passerar målinjen, när jag pustar ut i mål efter att ha fått min medalj, och till sist mina kläder från loppet medan jag grovtvättar dem i badkaret. I mål väntade också min flickvän med en handduk, ne filt och ett torrt ombyte. Precis vad som behövdes, även om man höll värmen uppe under loppen så var det inte mer än några plusgrader i luften. Det gällde alltså att byta om snabbt, få i sig lite av den varma bujong som delades ut i målet, och ta sig hem till ett varmt bad, efter att jag sköjt av badkaret rejält efter "tvätten" alltså. Precis som förra året så trodde jag att kläderna aldrig skulle gå att få rena, men det gick. Et år till håller de säkert.

Solgladögonen jag har på bilden visade sig vara en tveksam idé. Villerligen sken solen starkt under de första kilometrarna, så där gjode de verkligen nytta. Vid det första rejäla vattenhindret, som syns under banderollen på den iledande bilden, skydda de mina vanliga glasögon mot en del lerstänk. Men jag gjorde misstaget att lydta på dem för att försöka få bort leran. Det ledde till att jag gick lera på insidan också, och dessutom immade de igen. Efter några fruktlösa försök att få dem rena medan jag fortsatte springa gav jag upp och lät dem sitta i pannan sista halvan av loppet. De satt ganska bra där också.

På väg hem med torra kläder, kändes det faktiskt lite tråkigt att det är ett helt år kvar till nästa Tjurrus. Jag undrar vad de ska hitta på då för att än en gång göra banan tuffare?

I dag föll den första snön över Stockholm, och det känns som om löparsäsongen börjar dra sig mot sitt slut. Jag har börjat se mig om efter ett nytt gym efter flytten, och satsar framåt mot nästa lopp, förhoppningsvid Milspåret 2011.

Bilder utifrån spåret kan man hitta på Tjurrusets hemsida. Där kan ni också snart anmäla er till nästa års utmaning. Hoppas vi ses där!

Tjurruset 2!

Nu är det snart dags igen. Nummerlapp och information har kommit. I år avgörs Tjurruset vid Botkyrka Motorstation i Tullinge. Starten går om två veckor och jag kommer att vara där!

Tyvärr har mycket jobb och flyttbestyr tagit tid och energi från träningen, och från andra saker (vilket kanske märks på uppdateringsfrekvensen här den sista månaden). Men nu är nya lägenheten i ordning och jag har hittat ner till löpspåren vid Alby Friluftsgård. Det tar ungefär en kvart dit med cykel, vilket blir en lagom uppvärmning. jag har hunnit med ett par rundor hittills, och kommer nog hinna med några till innan starten. Det känns i kroppen att jag inte sprungit terräng på ett tag, men jag har hållit igång med andra aktiviteter så kondition och styrka finns nog kvar någonstans. Några lugna rundor till, så att jag inte blir förkyld eller skadad, och sen ska jag nog klara av lite terränglöpning. Jag lär nog inte förbättra förra årets tid på 1:07:16 (vilket gav mig en hedervärd 1798:e plats), men jag kommer iallafall att ta mig i mål.

Mina upplevelser under förra årets Tjurrus kan ni läsa om i det här inlägget.

Den tyngsta milen på Tusenmilafärden.

I lördags var det så äntligen dags för Tjurruset, mitt andra försök som deltagare i löptävlingar. Milspåret som jag sprang i våras gav ju mersmak. och tittar man på mina gamla inlägg så kan man följa hur jag planerat mitt deltagande Tjurruset ganska länge. Tyvärr har det blivit mer planerande än riktig träning, men den sista månaden har jag iallafall skärpt till mig och gett mig ut i löpspåret regelbundet. Med en lung träningsvecka bakom mig och en rejäl frukost i magen satte jag mig alltså i lördags på pendeltåget mot Västerhaninge. Med mig hade jag min hejarklack, min fotograf och min hålla-reda-på sakerna-ansvarige, tre viktiga jobb som alla sköttes av min kära flickvän. Utan henne hade jag förmodligen fortfarande irrat runt på målområdet och letat efter min tröja och väskan med mina extrakläder. Tack för all hjälp.

Efter att ha sett bilder från förra året så förväntade jag mig en riktigt jobbig mil med mycket vatten och lera, och jag blev verkligen inte besviken. Snarare tvärtom. En bild säger mer än tusen ord, men jag tror inte att några bilder i världen hade kunnat förbereda mig på hur banan skulle se ut (särsklit inte som loppet byter område varje år). En liten banguide och några goda råd som lades upp på loppets hemsida var däremot till stor hjälp, iallafall rådet att ta det lungt i början. Resten var lätt att glömma, men när jag kom till startet och fick syn på den här...
...lilla backen, det första hindret efter startfållan, så slog jag bort alla tankar på att ta det annat än lungt, iallafall tills jag var uppe på krönet.

Stämningen var något tryckt i startfållan, och det var svårt att hänga med i uppvärmningsgympan på grund av trängseln. Det var svårt att se instruktörerna också, så det blev med lite halvhjärtat vevande i takt med personen framför för att undvika att armbåga någon i sidan. Ett lätt regn och en rejäl lervälling som den första startgruppen trampat upp gjorde också sitt till för att slå an en olycksbådande ton, och nervositeten och den tillkämpade tuffheten hos grabbarna omkring mig var påtaglig. Kanske var det många som sprang för första gången just omkring mig, kanske var det den sandiga backen som gjorde även erfarna terränglöpare lite oroliga, men de sista minutrarna segade sig fram och startskottet kändes som en befrielse. Äntligen skulle åttahundra personers uppdämda energi släppas lös mot varje hinder naturen och arrangörerna hade ställt i vår väg.


Ändå togs det lungt i början. Det första biten på grund av trängseln, det var nästan kö för att ta sig igenom startbågarna. Sedan på grund av backen. Och sanden. Och sedan nästa backe, precis efter krönet men inte synlig nerifrån starten. En sen mera sand. Och när det väl blev mer lättsprunget så smalnande banan av och nya köer bildades. Säkert jobbigt för vissa. Skönt för mig som fick några tillfällen att pusta lite, jag skulle komma att behöva flåset längre fram. Snart dök det första vattenhindret upp, ett dike av ganska försvarlig bredd. Många rusade rakt igenom, precis som tjuren på tävligens logga, men jag lyckades ta mig över så gott som torrskodd genom att avsätta några sekunder till att hitta ett något smalare ställe och ta rejäl sats. Riktigt nöjd med mig själv sprang jag vidare och tänkte på vilken fördel det var att inte vara dyngsur upp till midjan.
Den lyckan varade dock inte hur länge som helst. Några lätta kilometer längs stigar och vanliga löpspår var inga problem, men strax efter femkilometersmärket ledde plötsligt banan rakt ut i ett kärr, redan omskrivet som Helveteskärret i den här artikeln. Efter bara något steg så var båda skorna genomblöta, och sedan sjönk glädjen över att ha lyckats hoppa över det första diket nästan lika fort som mina fötter sjönk ner i gyttjan. Varje försök att ta sig mot fastare områden var förgäves, det upptäckte snabbt både jag och löparna omkrig mig. Det fanns bara en sak att göra, och det var att fortsätta framåt.
Framåt mot ett egendomligt plaskade ljud, ungefär som vatten som rinner nerför en stenig fors. Var det nästa hinder? Men vattnet kan ju inte forsa någonstans ute på den platta myren.
Nej, det kan det inte, och snart fann jag förklaringen till ljudet. Efter nästa kurva övergick gyttjan vi sprang i plötsligt till öppet vatten, och plaskandet var ljudet av en strid ström av fötter. Bara att bita ihop och springa vidare, men när jag efter ett snedsteg gått från knädjupt till midjedjupt vatten slutade jag springa och koncentrerade mig på att överhuvudtaget ta mig framåt, mot torra land.
Väl uppe ur det torra vattnet var det däremot bara att springa vidare, för att få upp lite värme efter det iskalla doppet. De nya Smartwoolstrumporna visade sig vara en mycket bra investering, det hade varit jobbigt att fortsätta med genomsura bommulsstrumpor.
En annan bra investering var löparhandskarna, det märkte jag när spåret fortsatte genom så gott som obanad skogsterräng. Båda handskarna har numera rejäla hål efter att ha fastnat i träd och skrapats upp mot stenar, men mina händer klarade sig utan skråmor. Stigen var ordentligt hal och lerig då nästan tvåtusen löpare redan passerat och folk halkade till höger och vänster, men kom på benen igen. Jag for också i backen ett par gånger, men inte värre än att jag var uppe i nästa steg. Vad som däremot var värre var nästa vattenhinder. Ett dike som helt enkelt var för brett för att hoppa över, och sidorna var både branta och hala. Jag låg och kravlade på mage ett bra tag innan jag fick fotfäste och lyckades ta mig upp, och därmed var jag blöt ända upp till armhålorna. Det gick helt enkelt inte att komma undan.
Men slutet närmade sig, och efter en backe eller två var det var dags för den Red Bull-sponsrade kilometern med de utlovade "uppbyggda hindren". Lyckligtvis var det ingenting jämfört med de hinder naturen redan ställt i vår väg. Några bildäck, som jag sprang rakt över, och en kryptunnel, hög nog för mig att ta mig igenom på händer och knän. Dessutom i mjuk lera. Det hade varit värre med sand, efter kärret och dikena gjorde lite mer lera på kläderna varken från eller till. Jag hade förväntat mig lite mer, men ärligt talat vet jag inte om jag orkat med det.
Sista kilometern blev däremot ett riktigt kraftprov. Den förhatliga sanden från första kilometern var tillbaka, och dessutom några riktigt branta backar, men till slut syntes målet från den sista backens krön. Lite mer sand och en sista sport och sedan var det över. På en ganska dryg timme hade jag avverkat den jobbigaste, men också en av de roligaste, milen under min tusenmilafärd. För det var riktigt roligt. Tittar ni noga på bildspelet här så ser ni betyligt fler glada miner än sura. Många ser trötta ut, och en del tar sig igenom vatten och lera med plågade ansiktsuttryck, men glädjen lyser igenom. Det är kul att anstränga sig, det är kul att känna att man lever och det är riktigt kul att smutsa ner sig. Till nästa år borde tävlingen kolla upp om Via är intresserade av att sponsra, för en bättre "Smuts är bra"-reklam än Tjurrusets glada deltagare kan jag inte tänka mig.



Och hur gick det med sportdrycken då? Jag hade ju inte tränat på att dricka i farten, men det löste sig ganska bra ändå. Det blev ju så många stopp för att forcera hinder, vada i kärr, ta sig upp på fötter och vänta vid riktigt trånga passager, så vid de två vätskekontrollerna saktade jag helt enkelt ner och gick medan jag fick i mig drycken. Det tog några sekunder extra, men det var nog värt det. Men till nästa lopp ska jag dricka i farten. Undrar när det blir?

Uppladdning.

I går körde jag mitt sista träningspass innan Tjurruset, ett ganska lätt gympapass nere i idrottshallen. Annars har kortet inte använts alltför flitigt hittils, det har mest blivit löpning. Men det blir väl ändring på det nu när kylan kommit.
Men nu är det vila och uppladdning som gäller. Jag har också skaffat mig ett par nya strumpor i smartwool, för att hålla fötterna hjälpligt varma med dyblöta skor på, och löparmössa och handskar. Väderprognosen ser dyster ut, risken finns att det blir regn. Utskicket och nummerlappen kom med posten häromdagen, och arrangörerna lovar branta backar, kärr och en Red Bull-sponsrad kilometer av banan med uppbyggda hinder. Betyder det att resten av banan inte är tuff nog?
På lördag för vi se om mina förberedelser varit tillräckliga. Jag startar kvart över ett, i klassen Män som spinger 10 km på 50-60 min. Jag är inte förkyld och har de prylar jag behöver, och flåset känns helt ok. Men jag har inte sprungit en mil sedan Milspåret i våras, jag har inte tränat särsklit mycket i obanad terräng och framför allt jag har helt glömt bort att lära mig dricka sportsryck i farten. Målet är framför allt att ta mig i mål, eftersom jag inte sprunget något likande tidigare har jag inga resultat att jämföra mig med. Men kul ska det bli. Och skönt när det är över.

Nytt träningskort!

I dag slog jag till och skaffade ett träningskort för nio månader framåt i min lokala idrottshall, och började träningen direkt med ett pass box. Att slå och sparka på vadderade kuddar i en dryg timme är både roligt och bra träning, men eftersom jag var lite ringrostig så fokuserade jag mer på att få teknikerna at funka än att ge järnet, och helt plötsligt var passet slut utan att jag verklingen ansträngt mig. Synd, men det kommer ju fler pass.
Annars är det mest löpning som gäller just nu, inomhusträningen får vänta till efter Tjurruset. I går var det bara en månad kvar och jag har fortfarande inte kommit längre än att jag springer min vanliga löprunda. Jag behöver träna mer i branta backar, och så behöver jag springa mer på stigar och i obanad terräng. Det börjar jag med nästa vecka.

Ett mål i sikte

Ja, till och med att planera träningen för en vecka blev för svårt. I måndags blev det ingen löprunda, men att städa lägenheten är ju också träning. Kanske inte lika svettigt, men man ska ju som bekant inte bortse från vardagsmotionens betydelse. I går blev det inte heller löpning, men en liten promenad fick det bli i alla fall. I dag hade jag tänkt att ta mig ner till gymmet, och dagen är ju inte slut än så det kan ju mycket väl bli av.

Men nu vet jag vad jag ska träna emot. Tjurruset! 10 km löpning i tuff terräng. Det låter faktiskt ganska lockande, jag har ju redan klarat av en mil under mycket lätta förhållanden under Milspåret. Dags att höja nivån lite. En titt på deras inspirerande bilder från förra året hintar om att jag borde lämna löpspåret och börja träna i skogen i stället. Som tur är bor jag intill ett vackert skogsområde med goda löpmöjligheter. Jag måste också börja träna mer i backar, och i största allmänhet skaffa ett riktigt träningsprogram i stället för att bara jogga runt i spåret. Intervallträning, here i come! Och så måste jag öva på sportdrycken.

Jag har lite drygt fyra månader på mig att slipa träningsformen, så det verkar ju inte helt omöjligt. Mål i sikte!