I morgon bär det iväg!

Ryggsäcken är packad, matsäcken är klar och nya märken är påsydda. Väckarklockan ringer 04.00. I morgon bär det av, dags för World Scout Jamboree 2011!

100% Scout!

I dag var det 100%scoutdagen, och jag har inte varit i närheten av någon scoutaktivitet. Men en gång scout alltid scout, alla dagar. Alla ni som visade ert engagemang idag ska veta att ni har mitt fulla stöd.

Sol, segling och brännboll.

För nån vecka sedan, när min semester börjat, bestämde sig jag och min flickvän för att pröva på lite segling. Vi hörde förstås av oss till vår huvudsakliga leverantör av friluftstjänster, Djursholms Scoutkår, och frågade om vi kunde låna en båt. Kåren har två segelbåtar, ett par gamla J-17 byggda 1974 vid namn Östan och Västan. Båtarna är gamla, men välskötta, och bra för lite lugnare segling eftersom båten är ganska tung i förhållande till segelytan. Det gör dem inte särskilt snabba, men stabila.
Båtarna ligger vid båtklubben precis bredvid scoutstugan, vid Stora Värtan, och där mötte vi min syster som också skulle med på turen. Efter lite meck med att rigga de nya seglen gav vi oss ut. Som tur var hade båtarna nya motorer så vi kunde lungt tuffa ut från bryggan och sätta segel. När segeln vär var satta upptäckte vi att någon ersatt motorns stoppsprint med ett bundband, som satt ganska fast, så det enda sättet att slå av motorn var att stänga av bränsletillförseln och vänta på att soppan i slangen tog slut. Inte det mest effektiva, och det ledde till lite förvirring när seglen var satta. Som tur var befann vi oss en bit från land utan båtar i närheten, så vi kunde irra runt bäst vi ville tills vi fick ordning på allt, och sedan blev det segla av. Vinden var lagom och solen sken, på land var det tydligen varmt och kvavt men det svalkade skönt på sjön. Jag har skrivit om Stora Värtan tidigare, till exempel här, men det är värt att nämna det igen: Området kring Stora Värtan är riktigt fint. Från sjön ser man både de pampiga strandvillorna i Djursholm, höghusen i Täby, de obebyggda stränderna på norra Lidingö och Bogesundslandet, och alla de vackra holmarna. Storholmen, Tranholmen och Bastuholmen är bebyggda med småhus, men de flesta av öarna är obebyggda och relativt orörda. Vi tog oss rakt över värtan mot Bogesund, och sedan girade vi söderut och kryssade ner mot Storholmen. När vi seglat förbi ön vände vi för att kunna segla med vinden tillbaka mot Djursholmsstranden och scoutstugan. Allt som allt tog det ett par timmar.

När vi kom tillbaka började vi ställa i ordning båtarna, och folk började samlas nere i scoutstugan eftersom kåren bjudit in gamla och nya ledare på grillkväll. Vi var förberedda med mat i kylen, och folk höll på att göra i ordning sallader och såser. Innan grillen tändes tog vi som var hågade ett dopp i sjön, från båtbryggan. Jag är upväxt et stankast från scoutsugan och började i kåren för tjugo år sedan, men har faktiskt aldrig badat nere vid båtklubben tidigare. Det finns ingen ordentlig strand i närheten och vattnet är ganska grumligt, men vi lät det inte hindra oss. Bryggan var bra att hoppa ifrån, vattnet var varmt och bojarna vid bryggan var roliga att leka med.
Efter maten satt några vuxet kvar vid bordet och pratade, medan vi som var mer äventyrligt, eller barnsligt, lagda bestämde oss för att klättra upp på scoutstugans ganska nylagda tak. Vi tog oss också in på stugans vind, där vi hittade en massa damm och gamla reliker som den heliga graalen från gamla scoutäventyr i min ungdom, fanor från bortglömda patruller och avdelningar och rekvisita från studenthämtningar på 90-talet. Men det mesta däruppe var ändå damm.

Som ni ser på bilden ovan valde inte alla att klättra in på vinden med hjälp av den bekväma stegen. Man kan också ta sig ner från taknocken, men jag rekommenderar det inte.
Efter äventyren på taket var det dags att i god svensk tradition spela brännboll. Ängen utanför stugan var oklippt, men vi placerade ut konerna på stolar så att de skulle synas och började spela. Som tur var tog vi också med några extra bollar, eftersom det var svårt att hitta borttappade bollar i det höga gräset. Som tur var förlorade vi bara två. Det var svårt att springa också, men efter ett tag blev banan rejält uppsprungen och det blev nästan löjligt enkelt att göra ett frivarv, bara man träffade bollen.
På bilden ovan tror jag dessvärre att jag just missat.

Vi spelade tills vi rört upp nog med gräspollen för att ge domaren hösnuva. och när poängen räknades visade det sig att resultatet var ganska jämnt. Helt jämt till och med. Glada i hågen plockade vi ihop sakerna och städade till stugan innan vi åkte hem. En fin dag, och ett bra initiativ av kårledningen att arrangera en grillkväll mitt i sommaren.

En kompis i tidningen.

En av mina gamla scoutkompisar, numera kårchef för Djursholm Scoutkår, har blivit intervjuad om scouting och pryder förstasidan i senaste numret av lokalmagasinet. Kåren får lite medieuppmärksamhet ändå. Läs artikeln här.

Djursholms Scoutkår 100 år!

I helgen firade min gamla scoutkår 100 år med ett Öppet Hus för allmänheten, och givetvis tog jag chansen att vara där för att titta till verksamheten och träffa gamla scoutkompisar. Dessutom var jag en smula involverad i förberedelserna, till exempel beställde jag vårt jubileumsmärke, som ni ser här ovanför. Tyvärr ledde de vulkanskrelaterade flygproblemen till att märket inte hann fram i tid, först i går kunde jag hämta ut det på posten och nu ligger hela märkeshögen på mitt köksbord. Men de kan ju alltid delas ut senare, kåren fyller ju hundra hela året.
Att en scoutkår fyller hundra år är än så länge ganska unikt, Djursholms Scoutkår startade som den tredje i landet och jag har faktiskt inte hört talas att de två andra kårerna skulle ha haft något firande överhuvudtaget (de borde haft det förra året i så fall). Det kan ju vara så att de inte finns kvar, och då är faktiskt min gamla kår den äldsta i Sverige. Ganska häftigt faktiskt, och vi har också försökt uppmärksamma media (mest lokalpresen och scouttidningarna) på att det är ett jubileum värt att bevaka, men tyvärr har responsen varit dålig. Fy på er!
Firandet ägde rum i söndags eftermiddag i och omkring kårens stuga vid Ranängen i Djursholm. Uppslutningen var god både från de nu aktiva i kåren och de gamla rävarna från min tid, och vi lockande också en del nyfikna och intresserade från allmänheten. En del folk kom också över från båtklubben bredvid när serveringen öppnade, och många förbipasserande stannade till och tittade (stugan ligger vid en populär promenadväg, som särskilt många hundrastare använder). Däremot hade det varit trevligt om till exempel kommunen eller media hade uppmärksammat firandet lite mer.
Vid stugan bjöds det både på bildspel, fotoalbum och en utställning om kårens historia (inlånad från Djusholms bibliotek, vill ni se den finns den kvar där till och med den 7:e maj), servering av kaffe, korv och hamburgare, och så förstås aktiviteter. Ponnyridning och ansiktsmålning var stora dragplåster för yngre barn, men de fick också pröva på livlinekastning, vedhuggning, att bära ryggsäck, gå över en surrad bro, med mera. Ett ståtligt torn hade också rests dagen till ära, mycket populärt bland de yngre besökarna. Som tur var fanns en ledare på plats som kunde hjälpa de alla minsta både upp och ner, och vissa som kunde ta sig upp själva kunde också behöva lite stöd och goda råd på nedvägen.

På bilden syns utsikten från tornet mot planen framför stugan. Bakom det blå tältet döljer sig serveringen och vid elden sitter några hungriga barn och väntar på att glöden ska bli varm nog att grilla korv och marscmallows över, sådana såldes nämligen tillsammans med en grillpinne för egen tillagning.
Min uppgift under dagen var att se till att grillelden hölls igång ordentligt, och att rycka in och hjälpa till där det kunde behövas, men jag hann förstås också med att prata med en del gamla bekantskaper från förr. Tiden går fort, det är snart åtta år sedan jag slutade som ledare, men när jag träffade så mycket folk från min tid som aktiv så kändes det som alldeles nyss.

Kårens fana vajar stolt från tornet. Jag vet inte hur gammal den är, men den har varit med ett bra tag och är en smula blekt och luggsliten, men den har mycket karaktär. Den gula liljan är en av de äldre scoutsymbolerna och vapnet med tre rosor är Djursholms gamla stadsvapen. Fanan är nog inte hundra år gammal, men jag hoppas att både den ock kåren hänger med i minst hundra år till.
Mer om info Djursholms Scoutkår finns på kårens hemsida. På Wikipedia kan ni läsa mer om Scouting och Scouting i Sverige.

Uppdatering på träningsfronten

Bara för att det är höst så ligger inte all verksamhet nere. Utomhusaktiviteterna är ju ganska sporadiska så här i höstmörkret, men om några månader är det vår och förberedelserna för nästa säsong pågår på högvarv, iallafall på en plats. Gymmet.

I somras gjorde jag ju ett försök att ta upp styrketräningen, varvat med löpträning inför Tjurruset. Det gick väl sådär, men nu när löpning varken är prioriterat eller särskilt roligt så kan jag ägna desto mer tid åt gymmet. De senaste veckorna har jag alltså följt mitt gamla program, men i stället för löpning lyfter jag skrot i gymmet varannad dag. Det går som det brukar göra i början av träningsperioderna, skitbra. Vikterna och energin ökar och aptiten likaså, jag lassar i mig vad som helst med gott samvete. Den som är lite inläst på styrketräning och muskelutveckling känner givetvis till att det egentligen inte är styrkan som ökar i början, det är bara kroppen som lär sig använda musklerna effektivare och mer koordinerat. Om några veckor kommer den effekten att vara maximerad och den upplevda styrkeökningen kommer att plana ut, och det är också då det verkliga muskelbyggandet ökar. Det gäller bara att hålla igång med träningen så länge.

I längden är det kanske lite väl intensivt med helkroppspass varannan dag, så jag ska försöka varva med lite konditionsträning. Jag vill ju inte tappa alltför mycket inför löpningen nästa år. Tyvärr har jag inte hittat någon lämplig träningsform än, jag är ganska trött på passen nere på idrottshallen och de roliga passen passar inte så bra in i mitt schema. Jag kanske till och med borde byta idrottshall?

I kväll ska jag förövrigt ut på ledarhajk med scoutkåren. Ingen riktig hajk visserligen, mest en kväll med övernattning i stuga, men det är kul att komma ut och träffa gammalt och nytt folk. De "riktiga" ledarna stannar kvar hela helgen med scouterna som kommer ut i morgon, men vi som bara är med på ett hörn smiter hem innan dess och tar resten av helgen utan scouting. Men en kväll är bättre än ingenting, och skjortan ska på iallafall.

Vikingaäventyr på Roslagsleden

I lördags arrangerade Djursholms Scoutkår ett liten äventyrshajk för sina äventyrarscouter (i åldern 12-14 år). Två patruller skulle rädda människosläktet från de onda jättarnas lömska planer med hjälp av list, mod och inte minst...

några lustiga figurer de mötte på vägen. På bilden syns några av dem, från vänster trollkarlen Ulf, spelaren "Ormen", framför honom runristarmästaren Olof (jag), och hans lärling (min flickvän). Med svädet i högsta högg längst bak står gudarnas budbärare, framför honom luringen Loke och längst till höger en spåkvinna med en flugsvamp i handen.
Äventyret var mycket ambitiöst och välplanerat och pågick under hela lördagen. Vi var nästan fler ledare än scouter och många av oss var helt nya ansikten för de nuvarande scouterna, vilket alltid förhöjer äventyrskänslan litegrann. Det är ju inte lika lätt att leva sig in i äventyret om man träffar på sina gamla vanliga ledare utklädda i skogen. Upplägget var den klassiska spårvagnsmodellen, scouterna vandrade längs en led och träffade med jämna mellanrum på olika karaktärer som de skulle hjälpa eller överlista på något sätt och sedan få en ledtråd. Ledtrådarna utgjordes av olika texter, skrivna med runor, och när de sedan med runmästarens, alltså min, hjälp lyckats läsa textena hade de en trollformel som skulle ta dem in i jättarnas boning. De fick också olika tips på hur de skulle bete sig för att lyckas lura jättarna. Deras uppdrag var att ta reda på jättarnas planer för att anfalla människornas ätter, vilket de också lyckades med efter att ha vunnit jättarnas tillit. Tyvärr åkte jag och min fickvän hem efter att ha spelar runmästare under dagen, när de flesta andra bytte om och spelade jättar under upplösningen senare på kvällen.

Men det var kul att komma ut och träffa lite scouter, vädret var fint och min lajvgarderob kom till användning, jag bidrog med kläder till åtminstone tre personer till. Jag hoppas också att scouterna fått en bra upplevelse. det verkade så när de besökte runrustarlägret iallafall. Det enda missödet var kanske att det tog ganska lång tid innan de dök upp, men det är alltid svårt att beräkna hur fort en patrull scouter rör sig när de inte har ledare med sig, och det är ju bättre att sitta och vänta någon timme extra än att scouterna kommer för tidigt och träffar ett par ledare som inte hunnit byta om än och som inte vet vad de ska göra.
Och så glömde vi att ta med oss tändstickor, så vi kunde inte tända någon eld. Visserligen behövdes den inte, men det var synd på den fina eldstaden vi byggt upp. Dessutom väldigt pinsamt att missa en sådan sak. Tändstickorna packades faktiskt ner, men de glömdes kvar i bilen när vi bytte om till äventyrskläderna.
En hajkberättelse från scouternas perspektiv finns att läsa på Djursholms Scoutkårs hemsida.

I söndags blev det en del träning, först en ordentlig löprunda och sedan, efter en stadig brunch, några timmars vedhuggning ute hos mina föräldrar. Ett bra sätt att ladda upp inför ännu en arbetsvecka.

Med råsegel på Stora Värtan

Nu har jag varit ute på äventyr igen, på det levande rollspelet Krigshjärta. Fyra dagar i skogen med regn, lera och primitiv utrustning, och även om smutsen under naglarna inte gått bort än och min bädd av filtar och fårskinn var långt från bekväm (rötter i ryggen) än så är det alltid en upplevelse att se skogen prydd av människor i vackra kläder och laga mat i gryta över öppen eld. Det här arrangemanget bjöd dessutom på en stor portion action. Kolla på arrangemangets hemsida om ni vill läsa mer. Det finns en trailer också!

Men nog om detta arrangemang, som beskrivs betydligt bättre på annat håll. Förra helgen däremot var jag ute på ett litet äventyr som förmodligen inte fått lika mycket publicitet, nämligen en segling med drakskeppet Viking Plym på Stora Värtan. En av mina gamla ledarvänner från Djursholms Scoutkår tipsade mig om att de yngre scouterna skulle åka på vikingaläger och att de skulle seglas över med ett "vikingaskepp", och då jag seglat lite med råseglare tidigare och är allmänt historieintresserad undrade hon om jag kunde ställa upp som besättning och dessutom berätta lite om vikingarna för barnen. Självklart ställde jag upp, både för den goda sakens skull och för att det är roligt att segla.

Dags att reda ut lite saker förresten. "Vikingaskepp" är en ganska svepande term och de flesta kallar alla långa odäckade båtar med råsegel (ett stort fyrkantigt segel fäst i en tvärgående bom, en "rå") för vikingaskepp, med sådana båtar användes långt efter vikingatiden. Bland allmogen användes mindre råseglare långt in på 1800-talet. De skepp jag seglat med tidigare är Helga Holm, som är en kopia av ett skepp från 1300-talet, och Tälja, som är byggd efter ett fynd från 900-talet. Viking Plym däremot är ingen fullskalig kopia utan inspirerad av fynd från västkusten, men byggd i skala 1:2. Hon är också byggd med lite väl moderna metoder, bland annat är trävirket lackat och fernissat i stället för bara tjärat, seglet är i modern segelduk och bänkarna ombord är längsgående för att underlätta segling i stället för tvärgående för roddens skull, för att inte tala om den inbyggda motorn! Men så är hon ju också byggd redan 1912, till olympiaden i Stockholm, och därmed en av världens äldsta kopior av "vikingaskepp". Utveckligen går ju framåt, eller bakåt, även när det gäller historieåterskapande.



Och så till själva seglingen då. Dagen till ära hade jag och min flickvän klätt upp oss i de vikingakläder jag hade i lajvgarderoben, och vi åkte tidigt ut till Viggbyholm, där skeppet ligger, för att möta skepparen och hans son, som utgjorde resten av besättningen. Vi gjorde allt klart och tuffade iväg för motor mot Ranängen, där lägerdeltagarna skulle hämtas upp. Visserligen hade de varit häftigt att segla fram till bryggan, men hade vi väntat på vind så hade lägret blivit rejält försenat. Men vår entré verkade vara effektfull nog, ledarna hade hemlighållit "vikingaskeppet" för både scouter och föräldrar och vi fick genast ställa upp på en hel massa foton och svara på frågor om skeppet så gott vi kunde. Sedan lastades packning och lägerutrustning ombord, vilket gick snabbt tack vare hjälpsamma föräldrar, och så bar det iväg. Tyvärr var vinden inte riktigt med oss, så vi fick gå för motor en bra bit innan vi kunde hissa segel, och trots att vi tog en lång omväg för att få gynnsam vind så gick det minst sagt i sakta mak när seglet kom upp. Själv hade jag inte haft något emot att skvalpa fram i någon knops fart några timmar,men nästan ett dussin scouter i lågstadieåldern tyckte nog inte riktigt samma sak. Särskilt inte när de började bli hungriga. Alltså bestämde vi oss för att skynda på färden med hjälp av motorn och efter någon halvtimmes puttrande nådde vi målet, Kyrkviken på Bogesund.
När vi landat och lastat ur var det dags för lunch, och scouterna åt sin medhavda matsäck medan jag gjorde mitt bästa för att underhålla dem med historier om vikingaskepp och nordisk mytologi. Sedan jag berättat om färderna i Österled, hur vikingarna brod skeppen förbi forsar och mellan floder, om Oden, Tor och Freja och historien om Bladers död och Lokes straff så var scouterna mätta och belåtna och de var dags för oss att ge oss av. Vi puttrade ut ur Kyrkviken för motor och när vi kommit ut på Stora Värtan igen hade vinden tagit i lite så vi bestämde oss för att segla en lite längre tur i stället för att ta den rakaste vägen hem. När vi seglade längs stränderna i Djursholm märkte vi av en viss uppståndelse bland de badande och solande, det är ju inte varje dag man får se ett drakskepp under segel. De flesta mötande båtar tittade också lite extra.

Runt tre var vi tillbaka i Viggbyholm igen. Sammantaget hade vi en härlig dag på Värtan, även om det gärna hade fått blåsa lite mer. Det är alltid kul att komma ut och segla, och så känns det bra att göra en insats för sin gamla scoutkår då och då.