Kanadensare i Edsviken

Nästa vecka har jag och min flickvän en veckas semester tillsammans, och den ska vi tillbringa i hennes hemtrakter, i Dalsland. Förutom att hälsa på släkten så ska vi ta en liten tur på några dagar i vildmarken med kanotpaddling och dressincykling på De Vackra Vyernas Järnväg. I helgen passade vi därför på att hyra en kanot och ta en liten övningstur.

Kanoten hyrde vi på Brunnsvikens Kanotklubb, där vi också hyrde kanot förra sommaren. Målet den här gången var inte Stora Värtan utan Edsviken, dels för att det är kul att paddla på nya ställen och dels för att det blåste lite för mycket för öppnare vatten. Utrustade med matsäck och badkläder styrde vi ut från bryggan. Det blåste ganska friskt redan inne i brunnsviken, men vi hade vinden i ryggen och fick upp ganska god fart, och kursen blev efterhand rakare när paddelvanan återvände. Vi tog oss igenom Ålkistan utan problem och smet under bron till Bockholmen och in i Stocksundet.

Trots att vi bytt riktning hade vi fortfarande vinden i ryggen och pilade vidare under de tre broarna över sundet och vidare bortåt. Fotot här ovanför är taget under motorvägsbron. Jag har åkt över den hur många gånger som helst, men det är faktiskt första gången jag åker under den.

Vi mötte en hel del båtar och fick styra undan en del för svallvågorna, men annars gick färden utan problem. Solsken hade vi också. Vi passerade Danderyds Sjukhus och Ulriksdals slott, som syns på bilden här nedanför, och sedan stannade vi för lunch och bad på Kaninholmen, en liten obebodd holme mitt emot Nora bryggor. Fotot längst upp i det här inlägget är taget på stranden där vi drog upp kanoten.

Efter lunch och bad började tyvärr vädret se sämre ut, och eftersom vi skulle få ganska kraftig motvind på vägen tillbaka beslöt vi oss för att vända, även om vi tänkt fortsätta längre in i viken. Under paddelturen förra sommaren överraskades vi av ett rejält skyfall på hemvägen och det ville vi gärna slippa den här gången.

Hemfärden följde samma rutt som vägen ut, och den blev också betydligt tyngre. Paddlingen ut tog en timme, och tillbaka en och en halv. Det kanske inte låter som så stor skillnad, men det är ändå en ökning med 50 procent. Hade utresan tagit sex timmar så hade det tagit nio tillbaka. Nu kom det faktiskt aldrig något regn, men det är ju bättre att vara på den säkra sidan. Det var ju ändå bara en liten övningstur. Nästa vecka blir det förhoppningsvis längre dagsetapper på de dalsländska sjöarna.

Fyra dagar, fem öar.

Sommaren fortsätter, och det gör äventyret också. Förra veckan var jag och min flickvän ute på några dagars båtluff i skärgården. Utrustade med fullpackade hajkryggsäckar och varsitt båtluffarkort från Waxholmsbolaget tog vi oss till Nynäshamn och Klev på Utö Express som tog oss över Mysingen mot vårt första mål, Nåttarö.

Vädret var varmt och soligt, men fjärden var insvept i dimma, eller soldis. Ovanligt tjockt, jag har faktiskt aldrig sett något liknande tidigare. Diset låg tätt vi vattenytan men lättade efter bara några meter upp i luften, och ovanför oss var himlen klarblå, nästan helt utan moln. Sikten omkring oss var mycket begränsad, land syntes inte alls och båten tutade regelbundet i mistluren. På bilden ser ni en segelbåt som avtecknar sig i dimman, men kameran gör inte riktigt verkligheten rättvisa. Strax innan jag tol bilden syntes inte ens båtens skrov, bara ett par spöklika segel som avtecknade sig över vattenytan.

Närmare land lättade diset snabbt och vi steg iland på Nåttarö i samma strålande sol som vi hade när vi lämnade Nynäshamn en dryg halvtimme tidigare.

Nästan hela ön, som saknar permanent befolkning. ägs av Skärgårdsstiftelsen. Där finns en campingplats och en del stugor att hyra, affär, resturang och en gästhamn på öns norra sida. Vi begav oss till campingplatsen och slog upp vårt tält, innan vi begav oss ut på en liten upptäcktsfärd. Vi började med att gå tvärs över ön och passerade den så kallade Drottninggrottan, där det sägs att drottning Maria Eleonora gömt sig när hon flydde från Sverige 1640. Själva grottan var ganska liten, och måste varit ett något bristfälligt skydd mot väder och vind, men läget var fint inne i skogen.

Eftersom nästan hela ön bestå av sand så är sandstränderna väldigt fina. Här ser ni en av stränderna på öns östra sida, men fri sikt mot horisonten. Långt därborta ligger Finland.
Efter att ha korsat ön tog vi av norrut, mot gästhamnen. Där stannade vi och tog en glass, och jag tog ett dopp. Det var kallt, och kallt badvatten var något som skulle följa oss resten av resan.
Från gästhamnen gick vi tillbaka till campingen och köpte lite middagsmat i affären. Det blev grillning vid stranden och en tidig kväll i säng, för nästa morgon var det dags för nästa ö.

Den tidiga morgonbåten tog oss till Rånö där vi tillbringade några timmar i väntan på nästa båt. Rånö är mindre än Nåttarö, men även här finns camping och stugor i Skärgårdsstiftelsens regi, samt affär och resturang. Vi köpte lite frukt i affären och hörde oss för om vägen till öns gamla ödekyrkogård vid Kapelludden.
Kyrkogården hittade vi också, efter en promenad på några kilometer. Muren och några gravstenar var det som återstod. På bilden ser ni mig undersöka den enda stående gravstenen, som tillhörde en löjtnant, begravd 1804. Namnet syntes knappt.

Nästa båt tog oss över till grannön Ålö. Bilden är tagen från Rånö brygga, och ön som syns i bakrunden är Ålö, så det var ingen lång tur. Ålö har en fast broförbindelse med Utö, och båda öarna besökte vi förra sommaren, något jag skrivit ganska utförligt om i ett tidigare inlägg. Vi anlände lagom till lunch, som vi intog på fiskekrogen Båtshaket som vi besökt redan förra året. Deras låda med lax, ål, räkor, skagenröra och potatissallad var lika god som sist, och vi hittade också vår gamla anteckning i gästboken. Sedan hyrde vi oss varsin cykel och gav oss av upp mot Utö och gruvbyn. På vägen tänkte vi stanna till vid samma strand som förra året, efter att ha missat en liten avtagsväg så hamnade vi på en helt annan strand. Eftersom vi var ganska trötta, och det var tyngra än vi tänkt att cykla med packningen, så bestämde oss för att den här stranden fick duga. Återigen var vattnet kallt.
Efter det snabba doppet trampade vi upp till Gruvbyn där vi lämnade cyklarna och tog in på campingen. Tältresning, vi börjar bli riktigt snabba med att få upp vårt (scoutkårens) lilla tält nu, och en stunds avkoppling med ett glas vin på stranden innan vi kilade ner till gruvbyn och åt middag på Dannekrogen, bredvid Utö Bageri. Tyvärr hade vädret försämrats hela dagen, solen gick i moln och mot kvällen blåste det upp ganska ordentligt, och på uteserveringen där vi åt vår middag var folk rejält påpälsade med vindjackor och ylletröjor. Sommarkänslan försvann litegrann, men en pianist och några gasvärmare bättrade på stämningen.
Nästa dag, som var en lördag, ägnade vi förmiddagen åt att strosa runt i gruvbyn, titta i några affärer och äta en lunch på strömming och potatismos. Vi tänkte besöka det lilla gruvmuseét, men det öppnade inte förrän klockan ett så vi missade det även detta år. Klockan ett gick nämligen båten som skulle ta oss till Fjärdlång, nästa stopp på resan.
Fjärdlång ligger utanför Ornö, där mina föräldrar har sommarstuga, och vi besökte ofta ön på somrarna när jag var barn, men mitt senaste besök där var säkert minst femton år sedan. På ön driver skärgårdsstiftelsen ett vandrarhem, och den besöks ofta av klassresor och ungdomar på olika läger. Här finns ingen affär, men däremot ett café med litet kiosksortiment. Där stannade vi och lämnade av våra packningar innan vi gav oss ut på ännu en promenad.
Vårt mål var att ta oss till en utsiktsplats vid norra änden om ön, men efter att ha gått fel en gång bestämde vi oss för att gå tillbaka till caféét och äta våfflor i stället. Vädret var inte så roligt heller. På vägen mötte vi i alla fall några skockar betande får i en hage.

Efter fikat kom nästa båt som tog oss till vårt sista stopp på vägen, Ornö. Vädret var vid det här laget ganska ruggigt och den grå Fjärdlångfjärden var nästan helt tom på båtar. En föraning om hösten, trots att det ännu var juli. Det var skönt att komma iland vid Ornö Kyrka, varifrån vi gav oss av till fots på dagens sita, korta etapp. Sommarstugan var målet, och där sammanstrålade vi med mina föläldrar och ett par av mina systrar. Där tog också upptäcktsfärden slut, vi har besökt ön tidigare (som jag skrivit om här) och var lite trötta på turistande. I stället blev det bad - fortfarande kallt i vattnet, allt uppvärmt vatten måste blåst iväg, middag och ett besök på en logdans i grannskapet där det lokala coverbandet spelade. På söndagen klev vi slutligen på båten för att ta oss in till stan, en fin tur på ungefär tre timmar via Jungfrufjärden, Tyresö, Saltsjöbaden, Baggenstäket och Skurusundet in till stan. Avstigning vid strömkajen, några minuter från tunnelbanan. Mycket praktiskt. Allt som allt en trevligt helg, men vädret kunde varit bättre och vattnet kunde varit varmare. Det är kul att se nya platser, även om de ligger precis i närheten av ens gamla invanda miljöer.

Sol, segling och brännboll.

För nån vecka sedan, när min semester börjat, bestämde sig jag och min flickvän för att pröva på lite segling. Vi hörde förstås av oss till vår huvudsakliga leverantör av friluftstjänster, Djursholms Scoutkår, och frågade om vi kunde låna en båt. Kåren har två segelbåtar, ett par gamla J-17 byggda 1974 vid namn Östan och Västan. Båtarna är gamla, men välskötta, och bra för lite lugnare segling eftersom båten är ganska tung i förhållande till segelytan. Det gör dem inte särskilt snabba, men stabila.
Båtarna ligger vid båtklubben precis bredvid scoutstugan, vid Stora Värtan, och där mötte vi min syster som också skulle med på turen. Efter lite meck med att rigga de nya seglen gav vi oss ut. Som tur var hade båtarna nya motorer så vi kunde lungt tuffa ut från bryggan och sätta segel. När segeln vär var satta upptäckte vi att någon ersatt motorns stoppsprint med ett bundband, som satt ganska fast, så det enda sättet att slå av motorn var att stänga av bränsletillförseln och vänta på att soppan i slangen tog slut. Inte det mest effektiva, och det ledde till lite förvirring när seglen var satta. Som tur var befann vi oss en bit från land utan båtar i närheten, så vi kunde irra runt bäst vi ville tills vi fick ordning på allt, och sedan blev det segla av. Vinden var lagom och solen sken, på land var det tydligen varmt och kvavt men det svalkade skönt på sjön. Jag har skrivit om Stora Värtan tidigare, till exempel här, men det är värt att nämna det igen: Området kring Stora Värtan är riktigt fint. Från sjön ser man både de pampiga strandvillorna i Djursholm, höghusen i Täby, de obebyggda stränderna på norra Lidingö och Bogesundslandet, och alla de vackra holmarna. Storholmen, Tranholmen och Bastuholmen är bebyggda med småhus, men de flesta av öarna är obebyggda och relativt orörda. Vi tog oss rakt över värtan mot Bogesund, och sedan girade vi söderut och kryssade ner mot Storholmen. När vi seglat förbi ön vände vi för att kunna segla med vinden tillbaka mot Djursholmsstranden och scoutstugan. Allt som allt tog det ett par timmar.

När vi kom tillbaka började vi ställa i ordning båtarna, och folk började samlas nere i scoutstugan eftersom kåren bjudit in gamla och nya ledare på grillkväll. Vi var förberedda med mat i kylen, och folk höll på att göra i ordning sallader och såser. Innan grillen tändes tog vi som var hågade ett dopp i sjön, från båtbryggan. Jag är upväxt et stankast från scoutsugan och började i kåren för tjugo år sedan, men har faktiskt aldrig badat nere vid båtklubben tidigare. Det finns ingen ordentlig strand i närheten och vattnet är ganska grumligt, men vi lät det inte hindra oss. Bryggan var bra att hoppa ifrån, vattnet var varmt och bojarna vid bryggan var roliga att leka med.
Efter maten satt några vuxet kvar vid bordet och pratade, medan vi som var mer äventyrligt, eller barnsligt, lagda bestämde oss för att klättra upp på scoutstugans ganska nylagda tak. Vi tog oss också in på stugans vind, där vi hittade en massa damm och gamla reliker som den heliga graalen från gamla scoutäventyr i min ungdom, fanor från bortglömda patruller och avdelningar och rekvisita från studenthämtningar på 90-talet. Men det mesta däruppe var ändå damm.

Som ni ser på bilden ovan valde inte alla att klättra in på vinden med hjälp av den bekväma stegen. Man kan också ta sig ner från taknocken, men jag rekommenderar det inte.
Efter äventyren på taket var det dags att i god svensk tradition spela brännboll. Ängen utanför stugan var oklippt, men vi placerade ut konerna på stolar så att de skulle synas och började spela. Som tur var tog vi också med några extra bollar, eftersom det var svårt att hitta borttappade bollar i det höga gräset. Som tur var förlorade vi bara två. Det var svårt att springa också, men efter ett tag blev banan rejält uppsprungen och det blev nästan löjligt enkelt att göra ett frivarv, bara man träffade bollen.
På bilden ovan tror jag dessvärre att jag just missat.

Vi spelade tills vi rört upp nog med gräspollen för att ge domaren hösnuva. och när poängen räknades visade det sig att resultatet var ganska jämnt. Helt jämt till och med. Glada i hågen plockade vi ihop sakerna och städade till stugan innan vi åkte hem. En fin dag, och ett bra initiativ av kårledningen att arrangera en grillkväll mitt i sommaren.

Saker att göra på Utö!

Förra helgen var det dags att avverka ännu en av öarna i skärgården, denna gången den betydligt mer turisttäta Utö, i havsbandet söder om Ornö. Jag och min flickvän åkte ut för att fira hennes födelsedag med lite turistande och ett besök på den trevliga fiskresturangen Båtshaket som flera vänner till mig rekommenderat. Som vanligt på våra helgäventyr åkte vi direkt efter jobb och andra plikter på fredagseftermiddagen, först tåg till Saltsjöbaden och därefter skärgårdsbåt raka vägen till Utö, en tur på ett par timmar. Helgens upplevelser kan sammanfattas i min lilla guide till Saker att göra på Utö:
1: Campa. Det första vi gjorde när vi kommit i land var förstås att uppsöka campingen där vi skulle bo. Den ligger vid stranden några hundra meter från Gruvbryggan och består av en öppen yta i skogen och ett litet servicehus. En hel del tält var utspridda i gläntorna, men det fanns andå gott om plats för oss. Efter att ha fått upp tältet var det dags för te och kvällsmacka. På bilden ser ni utsikten från vårt tält på lördagsmorgonen.

2: Hyra cykel. För att ta sig runt på ön rekommenderas cykel. I hamnen hyrs cyklar ut för en överkomlig peng, 110 kronor per dag för en växlad cykel, 90 kr en oväxlad. Det var absolut värt den extra tjugan att hyra en växlad cykel efter några timmars trampande. Vägarna på ön är ganska bra grusvägar, med de är vädligt sandiga på sina ställen. Med hjälp av en cykelkarta var det inga problem att hitta vägen, men skyltningen var inte helt komplett överallt.

3: Besöka Utö kyrka. Kyrkan ligger vid Spränga brygga, några kilometer från gruvbyn, och är en stenkyrka från 1860-talet. Vid bryggan fanns också en kiosk som passade bra för en glasspaus. Enligt en skylt sulle kyrkan vara öpen mellan tio och fyra, men vaktmästaren kanske försovit sig under vårt besök. Det var låst trots att klockan nästan var halv elva.

4: Bada vid Lilla Sand. På Utös havssida, med utsikt över Östersjöns fria horisont, ligger flera stränder och badvänliga klippor, och vi bestämde oss för att bada på den första vi kom fram till (de sista biten var vägen väldigt sandig och tung att cykla). Vattnen var varmt och vågorna var bättre än i ett äventyrsbad. I närheten finns också flera gamla bunkrar och skyttevärn som man kan gå på upptäcktsfärd omkring, om man är road av sådant. Större delen av södra Utö är faktiskt ett militärt skjutfält som fortfarande används, men det är ingen fara att cykla omkring där. På ön finns det gott om anslagstavlor som meddelar när det är övningar på gång och bommar stängs vid alla infarter när det ska skjutas skarpt.

5:Äta fisk på båtshaket. Längst ut på Ålö, en grannö till Utö (med broförbindelse) ligger en liten men välbesökt fiskresturang. Ägarna både odlar och fiskar fisken själva, och maten är mycket god, särskilt som vi var rejält hungriga efter en halv dags cyklande. På bilden ser ni meny nummer tre, för två personer. Rökt lax och ål, rökta räkor, gravad lax. skagenröra och hemgjord potatissallad. Mätt och nöjd blev man, och serveringen i någon sorts gammalt båthus kändes väldigt somrig. På platsen fanns också kiosk och cykeluthyrning (i samma regi som resturangen) och precis intill låg en brygga för skärgårsbåten till Nynäshamn, så det var mycket folk som kom och gick. En trevlig, livlig, plats.

6: Bada en gång till, vid Rävstavik. Vid gruvbyn, fast på "utsidan" av ön, ligger ännu en badplats dit vi kom efter att ha cyklat tillbaka från Ålö. Lite mer skyddat än Lilla Sand, och mer välbesökt, båda av badare och fritidsbåtar. Badet var inte lika bra, men vi hittade en fin klippa där vi fångade dagens sista solstrålar innan vi återvände till gruvbyn för att lämna tillbaka cyklarna och laga en sen middag på campingen.

7: Besöka kvarnen. Kvarnen ligger på en höjd ovanför Gruvbyn och är ett välkänt landmärke i södra skärgården. Utsikten uppifrån kvanens övre våningar är också riktigt fin, man kan se hela Mysingen, södertörnskusten och södra Ornö. Men minst lika intressant är själva kvarnen från slutet av 1700-talet, och framför allt allt klotter på väggarna. Någonstans under en trappa ska det finnas en dikt inristad på 1830-talet, men den lyckades jag inte hitta. Däremot mycket spår från hela 1900-talet, främst kärlekspar som skrivit sina namn och skolklasser och föreningar som tillkännager att de någon gång besökt kvarnen. På 40-talet använde militären kvarnen som utkiksplats och en hel del av klottret härstammar också från den tiden.


8: Strosa runt i Gruvbyn. På söndagen, efter att ha rivit tältet, badat och besökt kvarnen hade vi några timmar kvar innan eftermiddagens båt mot Stockholm gick, och de timmarna tillbringade vi i den lilla Gruvbyn. Byn härstammar från den tiden då järnmalm bröts på ön, från 1100-talet och fram till 1879. Flera byggnader är från 1700-talet. Av gruvorna återstår mest vattenfyllda hål (inte alls lika intressanta som gruvan på Ornö), men byn är fin. Numera är den den centrala punkten för turismen på ön, med brygga för skärgårdsbåtarna, turistbyrå, camping och butiker. Vi besökte be flesta av de små bodarna, köpte lite te i en av dem, åt strömming med potatismos till lunch, köpte en påse tomater av en äldre herre som satt vi bryggan och sålde grönsaker och slappade lite i solen. Ett bra sätt att avrunda utövistelsen.

9: Åka båten hem. Från Utö kan man ta en båt över till Årsta och sedan fortsätta hemåt med buss och pendeltåg, eller så kan man ta båten hela vägen in till stan. Går man av i Saltsjöbaden och tar tåget in till stan tjänar man en halvtimme, men då missar man den finaste delen av turen. Vid passagen genom Baggenstäket (som ni ser på bilden) och Skurusundet kommer man riktigt nära både båttrafiken och bebyggelsen längs stränderna, och infarten till stockholm längs Nackastranden är också fin. Kikare rekommenderas, och en varm tröja eftersom det kan blåsa lite kallt uppe på däck. Nerifrån salongen har man inte alls samma utsikt.

För mer info om Utö, se till exempel Utö Hembygdsförening eller Utö Turistbyrå.

Tack som vanligt till Djursholms Scoutkår som vi lånat tält och spritkök av.

Saker att göra på Ornö!

Mina föräldrar har en liten stuga på Ornö, utanför Dalarö i Stockholms skärgård, där jag tillbringade större delen av mina barndomssomrar. Sedan jag började arbeta på sommarloven så har förstås tiden som jag varit där ute minskat rejält, men ett par gånger om året brukar jag ta mig dit, mest vi speciella tillfällen. För några veckor sedan inföll ett sådant tillfälle då jag och min flickvän, och resten av min familj, var ute för att besöka den årliga Röda Kors-dagen på Sundby. Min flickvän, som är väldigt förtjust både i loppmarknader och skärgården, har bara besökt ön en gång tidigare så vi passade också på att turista litegrann, och nu passar jag på att sätta ihop en liten guide till

Saker att göra på Ornö!

1. Röda-Korsdagen är ett årligt återkommande evenemang till förmån för Röda Korset, och huvudattraktionen är den stora loppmarknaden. Förutom den bjuds det även på auktion, musik, servering och lotterier, men det absolut viktigaste är som sagt att rota igenom en gammal lada full med bortskänkta saker. Som ni kan se på bilden här ovanför så var det ganska välbesökt, en lång kö väntade redan när vi kom dit i god tid innan öppning klockan tio. Fyndpotentialen var ganska hög också, iallafall den första halvtimmen då också trängseln var som störst. Jag höll igen lite på shoppandet eftersom jag redan har skåp och lådor ganska välförsedda med tidigare fynd från olika loppmarknader, men jag hittade ändå några böcker, fyra stycken nysilverbägare (mycket användbara i medeltidssammanhang) och lite småsaker till köket, alltihop för under hundralappen (fast jag avrundade uppåt då de hade slut på växel i kassan).
Efter denna insats för den goda saken fortsatte jag att stödja insamlingen genom att fika och köpa lotter. En lite större insats gjorde de sponsorer som ställt upp, och det förtjänar en liten extra puff så jag lägger upp en bild på "sponsorväggen" här bredvid. En ganska stor del av Ornös näringsliv verkade vara representerat. Observera företagsnamnet "Ornö stuguthyrning & allround".




2. Stenhuset Sundby är en gammal gård med anor från 1600-talet, och de håller fortfarande får i de närliggande hagarna, som är mycket trevliga att promenera i. Hagarna alltså, inte fåren.
I en av dessa hagar ligger Stenhuset, ruinen av den ursprungliga gårdsbyggnaden från 1600-talet. Huset brändes ner under rysshärjningarna 1719 och idag återstår delar av stengrunden. En sevärdhet jag aldrig missade när jag följde med ut och plockade svamp som liten. Jag tyckte till och med att ruinen var roligare än svampen. Förr brukade den vara ganska skräpig men nu är den rensad och en informationsskylt har satts upp. Man kan gå in i ruinen, och gå upp får några rester av gamla stentrappor, men det är dumt att börja klättra på väggarna. Bara för att stenarna legat på plats i över trehundra år så betyder det inte att de kommer att ligga kvar lika länge. Det kan vara du som får alltihop att rasa...

3. Gruvan. Längst in i Kyrkviken ligger Lugnets gamla fältspatgruva. Den lades ner 1965 och i dag återstår mest ett stort vattenfyllt dagbrott och en del skrot, bland annat kranen som syns på bilden och lite gammal räls. Jag brukar undra hur djupt gruvhålet egentligen är, men det är svårt att undersöka det då vattnet i dag används som dricksvatten och gruvan är avspärrad. Badförbud med andra ord. Runt gruvan finns det några utsiktsplatser med informationsskyltar.

4. Kyrkan. Ornö kyrka är en ganska trivsam skärgårdskyrka, byggd 1885 efter att öns gamla kyrka brunnit ner. Altartavlan som syns på bilden ger dock en ganska kusligt intryck. Den bibliska scenen där Jesus stillar stormen måste gjort intryck på skärgårdsborna som var tvugna att ge sig ut på fjärdarna i sina små öppna båtar så gott som året runt, oavsett väderleken.

5. Handelsboden, numera öns enda butik, har sett likadan ut ända sedan jag var liten. De har helle inte bytt ut skylten sedan Haninge var ett eget riktnummerområde. Kanske inget sevärdhet som nämns i turistbroschyrerna, men jag tycker att den är värd ett besök. Observera att den stora huskroppen är ett boningshus, affären ryms i den lilla utstickaren, och en tillbyggnad på baksidan. Nere vid vattnet finns en båtmack, och en lokal fiskare säljer färsk fisk på helgerna under sommaren.

Fler sevärdheter hann vi inte med på en dag, men det finns också bland annat ett hembygdsmuseum, en krog, en bibliotek (öppet under sommaren måndag och torsdag 18-20. Det missade jag aldrig som liten), några loppmarknader och en gård med tillhörande gårdscafé och cykeluthyrning. Till Ornö kan man ta sig med skärgårdsbåt från Strömkajen via Saltsjöbaden, eller från Dalarö med skärgårdsbåt eller bilfärja. Det finns stora obebodda områden på ön där man kan vandra och tälta. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på denna stora ö som inte är lika turisttät som många av de mindre öarna i skärgården.

I helgen som kommer åker jag och min flickvän ut till Utö, och under nästa vecka planerar jag att rapportera om Saker att göra på Utö!

Fortsatt låg aktivitet

Några speciella kraftansträngningar har jag inte gjort sedan jag kom hem från det senaste lajvet, i söndags kväll. Åtta dagar i fält, på ett arrangemang som är mer betonat av festival än friluftsliv, tar ut sin rätt och jag har dragit på mig en envis sommarförkylning, dock inte svininfluensan som min chef föreslog när jag ringde jobbet i går.
Aktiviteten har alltså varit låg, men nu har jag efter fem dagar hemma i alla fall lyckats få undan tvätt och packning. Jag har också tagit mig ut på balkongen vid fint väder, och vid ett tillfälle till och med ner till stranden (som ni kan se på bilden). Naturligtvis ingen träning, men motivationen är iallafall på topp så fort förkylningen är över. Det är ju bara två och en halv månad kvar innan tjurruset.

Jag går och badar...

...och passar på att njuta av sommaren. Avancerade texter får vänta ett tag till. Nästa vecka har jag semester och då bär det av på lajv igen, men när jag kommer hem ska jag skriva mitt planerade inlägg om friluftsliv på medeltidsnivå. Dessutom ska jag rapportera om helgens tur till en Röda Kors-loppis i skärgården, och berätta om hur det går med träningen. Jag skulle kunna berätta det nu på en gång också, men det bär mig emot att erkänna att jag inte har tränat alls. Därför väntar jag till jag har något att berätta.
Jo, lite tränar jag ju förresten, jag passar på att ta några simtag varje gång jag badar. På bilder ser ni ett av dessa simtag, i Djurgårdsbrunnsviken för några timmar sedan. Det stora huset där borta är Nordiska Museét. Badvattnet var hyfsat, men stranden var full av fåglar. Bättre badplatser finns säkert i närheten.

Simma lungt!

Det är för varmt!

För varmt för att träna och för varmt för att blogga. Träningsprogrammet ligger på is så länge, ersatt av besök på min lokala badstrand. Redogörelsen för fruliftslivet med primitiv utrustning dröjer också lite.

Det är för varmt för att vandra också. Jag och flickvännen hade planerat en hajk till helgen, men vi tar en dagstur i kanot i stället. Under den gassande solen det är skönare att alltid ha nära till vattnet. Rapport kommer.

Tills vidare får ni hålla till godo med bilden av fem personers samlade lajvpackning, prydligt instuvad i en medelstor bil. Varje kubikcentimeter av bakluckan användes, från golv till tak. Vem behöver sikt bakåt? Och det här är inte allt, vi hade en del saker under fötterna i bilen också. Som jag skrev i det förra inlägget, denna Lajvsveriges djupast rotade tradition är viktig.