Om hemresor och bortlängtan.

När jag var på väg hem med ångbåten från förra helgens vandring, efter middagen och ölen, när söderförorterna började dyka upp längs stränderna och Essingebron syntes långt där framme, påmindes jag om en välbekant känsla från förr: den känsla av tomhet som uppstår på väg hem efter en riktigt lyckad utfärd. Känslan av att just ha varit med om något helt unikt som jag aldrig kommer att kunna uppleva igen. Känslan av att gruppen snart kommer att splittras när vi delar upp oss och tar bussar åt olika håll, skyndar iväg till skjutsande föräldrar tills man till sist är ensam på väg åt sitt håll. Känslan av att äventyrets mystik är på väg bort och att vardagen återvänder, och känslan av att längta tillbaka. Men varje äventyr är unikt, och även om man skulle göra samma sak med samma människor igen så kan det aldrig bli samma sak. En bit av livet är färdig. Ett steg är taget på vägen mot målet.

Den här en känslan är något som jag starkt förknippar med flera av de bästa läger och resor jag upplevde som ung, men sedan dess har den tonat bort, för att ersättas av en längtan efter en varm dusch, en skön soffa och mat som någon annan lagat. Man har blivit lite mer bekväm helt enkelt, och det är väl något som kommit med åren. Dessutom minns jag att att gruppen var minst lika viktig som själva upplevelsen, och grupperna brukade snabbt delas upp och försvinna när alla försvann åt varsitt håll efter hemkomsten. När man träffades nästa gång, om man gjorde det, var det i andra konstellationer under andra förhålladen, och grupprocessen måste börja om på nytt. Men de senaste åren har jag mest varit ute, i den mån jag har varit ute, med gamla kompisar som jag kanske inte träffar så ofta, men som jag vet var jag har. Gruppen är etablerad och upplevelserna blir ganska lika, och smälter efter ett tag in i varandra. En tvådagars vandring kan kännas mer som ett träningspass än ett äventyr.

Men på ångbåten kände jag, trots att vi bara var jag och min flickvän på vandringen, att vi skulle åka hem tillsammans och att vi har träffat varandra varje dag sedan dess, att jag just varit med om ännu ett av dessa unika upplevelser som utgör de mest minnesvärda stegen under Tusenmilafärden. Jag längtar redan till nästa.