Kronprinsessbröllopet

Nu har jag varit hemma en hel vecka sedan GK2, och jag har fortfarande inte kommit med något rapport. Men det är på gång, blir förmodligen av efter midsommar. Men jag kan i alla fall säga så mycket som att Fårö är vackert och annorlunda, och att jag har finslipat mina sjukvårdskunskaper och nu kan titlulera mig Hemvänrssjukvårdare.

Ingen har väl ungått att media de senaste veckorna, eller månaderna, har dominerats av kronprinssesbröllopet. Alla kan ju få en liten släng av rojalistisk yra då och då, så även jag, och när Försvarsutbildarna (som jag gick med i i våras, när jag samtidigt som jag började sjukvårdsutbildningen) sökte folk till kortegevakten så anmälde jag mig direkt. Efter ett tag fick jag ett brev med uppmaning att hämta ut en uniform m/87 (den "kontorsuniform" som högre militärer använder till vardags) på förrådet i Kungsängen, och i lördags samlades ett löst sammansatt gäng av allt från ungdomar till pensionärer vid Östermalms IP. Vi utgjorde alltså Försvarsutbildarnas bidrag till kortegevakten, men på idrottsplatsen flockades också musikkårer, hemvärn och värnpliktiga (ur den sista kullen) från nästan hela försvarmakten. Jag måste erkänna att vi förmodligen var den minst drillade enheten av allihop, både exercisvanan och samträningen saknades hos de flesta.
Efter en platsförpackad lunch och en del militärsnack med bekanta från mitt kompani, och en massa väntande, var det så dags att marschera iväg. Vi gick sist, eftersom vi skulle stå närmast vär utgångspunkt (vid Stureplan), så vi fick vänta extra länge. Marschen dit gick ungefär lika bra som de första stapplande exercisstegen i lumpen, men så länge någon ropade ut takten så gick det ganska bra, och snart var vi utplacerade på bägge sidor om gatan i korsningen Kungsgatan/Birger Jarlsgatan. Kortegen beräkandes passera vid femtiden, och vi var på plats ungefär en timme tidigare, så sen blev det förstås mer väntan. Med två meters lucka mellan varje person så hade man inte så många att prata med heller, med det gick att utväecka kommentarer i något förhöjd samtalston. Jag fick tillfälle att betrakta folklivet också, efterhand tätnade folkmassan ganska rejält. Så mycket vaktade behövde vi inte engagera oss i eftersom vid hade både poliser och staket mellan oss och publiken, men vår uppgift var ju också mer att se snygga ut.
Späningen steg allteftersom timmen rann iväg, och när folk började synas i fönster på på balkonger förstod man att det var på gång. Jublet längs kortegevägen har beskrivits av de flesta, och hörs ganska bra i TV också, men det var en lite mäktigare känsta att ha det i ryggen medan vagn och ryttare passerade bara något meter framför näsan på mig. Vickan och Danne vinkade förstås och såg mycket glada ut, men jag blev faktiskt lite mer imponerad av de omkrig sjuttio ryttarna från Livgardets Dragoner och de tjusiga uniformerna.
Sedan var det klart, efter ungefär en halv minut, och vagnen försvann bortåt nybroplan och Strandvägen, där bland annat scouter och röda korsare stod. Efter ytterligare en stunds väntan ställde vi upp på fyra täter, redo att marschera tillbaka, men eftersom vi kommit på plats sist skulle vi också avmarchera sist. Men medan vi väntade på vår tur fick vi se alla de andra förbanden marschera förbi, det var en ganska pampig syn. Vi hörde coskå salutskotten och fick en liten skymt av de överflygande jasplanen.
Det var också lite speciellt att, när vi väl kom iväg, få marschera rakt över gatorna medan poliser stoppade trafiken. En del åskådare tog bilder på oss också, trots att vi inte såg lika pampiga ut som de andra förbanden.
Tillbaka på idrottsplatsen så upplöstes gruppen snabbt och jag gick iväg för att möta upp min flickvän och fira bröllopet på egen hand med ett resturangbesök på ett ganska folktomt Östermalm. En liten minnesplakett fick jag med mig också, till minne av min lilla insats under denna lilla historiska händelse. Hoppas alla hade det trevligt, även de mest principfasta republikanska surkarten.