Fyra dagar, fem öar.

Sommaren fortsätter, och det gör äventyret också. Förra veckan var jag och min flickvän ute på några dagars båtluff i skärgården. Utrustade med fullpackade hajkryggsäckar och varsitt båtluffarkort från Waxholmsbolaget tog vi oss till Nynäshamn och Klev på Utö Express som tog oss över Mysingen mot vårt första mål, Nåttarö.

Vädret var varmt och soligt, men fjärden var insvept i dimma, eller soldis. Ovanligt tjockt, jag har faktiskt aldrig sett något liknande tidigare. Diset låg tätt vi vattenytan men lättade efter bara några meter upp i luften, och ovanför oss var himlen klarblå, nästan helt utan moln. Sikten omkring oss var mycket begränsad, land syntes inte alls och båten tutade regelbundet i mistluren. På bilden ser ni en segelbåt som avtecknar sig i dimman, men kameran gör inte riktigt verkligheten rättvisa. Strax innan jag tol bilden syntes inte ens båtens skrov, bara ett par spöklika segel som avtecknade sig över vattenytan.

Närmare land lättade diset snabbt och vi steg iland på Nåttarö i samma strålande sol som vi hade när vi lämnade Nynäshamn en dryg halvtimme tidigare.

Nästan hela ön, som saknar permanent befolkning. ägs av Skärgårdsstiftelsen. Där finns en campingplats och en del stugor att hyra, affär, resturang och en gästhamn på öns norra sida. Vi begav oss till campingplatsen och slog upp vårt tält, innan vi begav oss ut på en liten upptäcktsfärd. Vi började med att gå tvärs över ön och passerade den så kallade Drottninggrottan, där det sägs att drottning Maria Eleonora gömt sig när hon flydde från Sverige 1640. Själva grottan var ganska liten, och måste varit ett något bristfälligt skydd mot väder och vind, men läget var fint inne i skogen.

Eftersom nästan hela ön bestå av sand så är sandstränderna väldigt fina. Här ser ni en av stränderna på öns östra sida, men fri sikt mot horisonten. Långt därborta ligger Finland.
Efter att ha korsat ön tog vi av norrut, mot gästhamnen. Där stannade vi och tog en glass, och jag tog ett dopp. Det var kallt, och kallt badvatten var något som skulle följa oss resten av resan.
Från gästhamnen gick vi tillbaka till campingen och köpte lite middagsmat i affären. Det blev grillning vid stranden och en tidig kväll i säng, för nästa morgon var det dags för nästa ö.

Den tidiga morgonbåten tog oss till Rånö där vi tillbringade några timmar i väntan på nästa båt. Rånö är mindre än Nåttarö, men även här finns camping och stugor i Skärgårdsstiftelsens regi, samt affär och resturang. Vi köpte lite frukt i affären och hörde oss för om vägen till öns gamla ödekyrkogård vid Kapelludden.
Kyrkogården hittade vi också, efter en promenad på några kilometer. Muren och några gravstenar var det som återstod. På bilden ser ni mig undersöka den enda stående gravstenen, som tillhörde en löjtnant, begravd 1804. Namnet syntes knappt.

Nästa båt tog oss över till grannön Ålö. Bilden är tagen från Rånö brygga, och ön som syns i bakrunden är Ålö, så det var ingen lång tur. Ålö har en fast broförbindelse med Utö, och båda öarna besökte vi förra sommaren, något jag skrivit ganska utförligt om i ett tidigare inlägg. Vi anlände lagom till lunch, som vi intog på fiskekrogen Båtshaket som vi besökt redan förra året. Deras låda med lax, ål, räkor, skagenröra och potatissallad var lika god som sist, och vi hittade också vår gamla anteckning i gästboken. Sedan hyrde vi oss varsin cykel och gav oss av upp mot Utö och gruvbyn. På vägen tänkte vi stanna till vid samma strand som förra året, efter att ha missat en liten avtagsväg så hamnade vi på en helt annan strand. Eftersom vi var ganska trötta, och det var tyngra än vi tänkt att cykla med packningen, så bestämde oss för att den här stranden fick duga. Återigen var vattnet kallt.
Efter det snabba doppet trampade vi upp till Gruvbyn där vi lämnade cyklarna och tog in på campingen. Tältresning, vi börjar bli riktigt snabba med att få upp vårt (scoutkårens) lilla tält nu, och en stunds avkoppling med ett glas vin på stranden innan vi kilade ner till gruvbyn och åt middag på Dannekrogen, bredvid Utö Bageri. Tyvärr hade vädret försämrats hela dagen, solen gick i moln och mot kvällen blåste det upp ganska ordentligt, och på uteserveringen där vi åt vår middag var folk rejält påpälsade med vindjackor och ylletröjor. Sommarkänslan försvann litegrann, men en pianist och några gasvärmare bättrade på stämningen.
Nästa dag, som var en lördag, ägnade vi förmiddagen åt att strosa runt i gruvbyn, titta i några affärer och äta en lunch på strömming och potatismos. Vi tänkte besöka det lilla gruvmuseét, men det öppnade inte förrän klockan ett så vi missade det även detta år. Klockan ett gick nämligen båten som skulle ta oss till Fjärdlång, nästa stopp på resan.
Fjärdlång ligger utanför Ornö, där mina föräldrar har sommarstuga, och vi besökte ofta ön på somrarna när jag var barn, men mitt senaste besök där var säkert minst femton år sedan. På ön driver skärgårdsstiftelsen ett vandrarhem, och den besöks ofta av klassresor och ungdomar på olika läger. Här finns ingen affär, men däremot ett café med litet kiosksortiment. Där stannade vi och lämnade av våra packningar innan vi gav oss ut på ännu en promenad.
Vårt mål var att ta oss till en utsiktsplats vid norra änden om ön, men efter att ha gått fel en gång bestämde vi oss för att gå tillbaka till caféét och äta våfflor i stället. Vädret var inte så roligt heller. På vägen mötte vi i alla fall några skockar betande får i en hage.

Efter fikat kom nästa båt som tog oss till vårt sista stopp på vägen, Ornö. Vädret var vid det här laget ganska ruggigt och den grå Fjärdlångfjärden var nästan helt tom på båtar. En föraning om hösten, trots att det ännu var juli. Det var skönt att komma iland vid Ornö Kyrka, varifrån vi gav oss av till fots på dagens sita, korta etapp. Sommarstugan var målet, och där sammanstrålade vi med mina föläldrar och ett par av mina systrar. Där tog också upptäcktsfärden slut, vi har besökt ön tidigare (som jag skrivit om här) och var lite trötta på turistande. I stället blev det bad - fortfarande kallt i vattnet, allt uppvärmt vatten måste blåst iväg, middag och ett besök på en logdans i grannskapet där det lokala coverbandet spelade. På söndagen klev vi slutligen på båten för att ta oss in till stan, en fin tur på ungefär tre timmar via Jungfrufjärden, Tyresö, Saltsjöbaden, Baggenstäket och Skurusundet in till stan. Avstigning vid strömkajen, några minuter från tunnelbanan. Mycket praktiskt. Allt som allt en trevligt helg, men vädret kunde varit bättre och vattnet kunde varit varmare. Det är kul att se nya platser, även om de ligger precis i närheten av ens gamla invanda miljöer.

Sol, segling och brännboll.

För nån vecka sedan, när min semester börjat, bestämde sig jag och min flickvän för att pröva på lite segling. Vi hörde förstås av oss till vår huvudsakliga leverantör av friluftstjänster, Djursholms Scoutkår, och frågade om vi kunde låna en båt. Kåren har två segelbåtar, ett par gamla J-17 byggda 1974 vid namn Östan och Västan. Båtarna är gamla, men välskötta, och bra för lite lugnare segling eftersom båten är ganska tung i förhållande till segelytan. Det gör dem inte särskilt snabba, men stabila.
Båtarna ligger vid båtklubben precis bredvid scoutstugan, vid Stora Värtan, och där mötte vi min syster som också skulle med på turen. Efter lite meck med att rigga de nya seglen gav vi oss ut. Som tur var hade båtarna nya motorer så vi kunde lungt tuffa ut från bryggan och sätta segel. När segeln vär var satta upptäckte vi att någon ersatt motorns stoppsprint med ett bundband, som satt ganska fast, så det enda sättet att slå av motorn var att stänga av bränsletillförseln och vänta på att soppan i slangen tog slut. Inte det mest effektiva, och det ledde till lite förvirring när seglen var satta. Som tur var befann vi oss en bit från land utan båtar i närheten, så vi kunde irra runt bäst vi ville tills vi fick ordning på allt, och sedan blev det segla av. Vinden var lagom och solen sken, på land var det tydligen varmt och kvavt men det svalkade skönt på sjön. Jag har skrivit om Stora Värtan tidigare, till exempel här, men det är värt att nämna det igen: Området kring Stora Värtan är riktigt fint. Från sjön ser man både de pampiga strandvillorna i Djursholm, höghusen i Täby, de obebyggda stränderna på norra Lidingö och Bogesundslandet, och alla de vackra holmarna. Storholmen, Tranholmen och Bastuholmen är bebyggda med småhus, men de flesta av öarna är obebyggda och relativt orörda. Vi tog oss rakt över värtan mot Bogesund, och sedan girade vi söderut och kryssade ner mot Storholmen. När vi seglat förbi ön vände vi för att kunna segla med vinden tillbaka mot Djursholmsstranden och scoutstugan. Allt som allt tog det ett par timmar.

När vi kom tillbaka började vi ställa i ordning båtarna, och folk började samlas nere i scoutstugan eftersom kåren bjudit in gamla och nya ledare på grillkväll. Vi var förberedda med mat i kylen, och folk höll på att göra i ordning sallader och såser. Innan grillen tändes tog vi som var hågade ett dopp i sjön, från båtbryggan. Jag är upväxt et stankast från scoutsugan och började i kåren för tjugo år sedan, men har faktiskt aldrig badat nere vid båtklubben tidigare. Det finns ingen ordentlig strand i närheten och vattnet är ganska grumligt, men vi lät det inte hindra oss. Bryggan var bra att hoppa ifrån, vattnet var varmt och bojarna vid bryggan var roliga att leka med.
Efter maten satt några vuxet kvar vid bordet och pratade, medan vi som var mer äventyrligt, eller barnsligt, lagda bestämde oss för att klättra upp på scoutstugans ganska nylagda tak. Vi tog oss också in på stugans vind, där vi hittade en massa damm och gamla reliker som den heliga graalen från gamla scoutäventyr i min ungdom, fanor från bortglömda patruller och avdelningar och rekvisita från studenthämtningar på 90-talet. Men det mesta däruppe var ändå damm.

Som ni ser på bilden ovan valde inte alla att klättra in på vinden med hjälp av den bekväma stegen. Man kan också ta sig ner från taknocken, men jag rekommenderar det inte.
Efter äventyren på taket var det dags att i god svensk tradition spela brännboll. Ängen utanför stugan var oklippt, men vi placerade ut konerna på stolar så att de skulle synas och började spela. Som tur var tog vi också med några extra bollar, eftersom det var svårt att hitta borttappade bollar i det höga gräset. Som tur var förlorade vi bara två. Det var svårt att springa också, men efter ett tag blev banan rejält uppsprungen och det blev nästan löjligt enkelt att göra ett frivarv, bara man träffade bollen.
På bilden ovan tror jag dessvärre att jag just missat.

Vi spelade tills vi rört upp nog med gräspollen för att ge domaren hösnuva. och när poängen räknades visade det sig att resultatet var ganska jämnt. Helt jämt till och med. Glada i hågen plockade vi ihop sakerna och städade till stugan innan vi åkte hem. En fin dag, och ett bra initiativ av kårledningen att arrangera en grillkväll mitt i sommaren.

Saker att göra på Fårö - rapport från GK2

I dag är det en månad sedan jag åkte iväg på GK2, på försvarsutbildarnas kursgårt på Fårö, och nu har jag äntligen fått ro att avlägga rapport.

Redan på Cityterminalen stötte jag på de första bekanta ansikterna sedan GK1, och på färjan över till Visby anslöt fler, både GK2:are som jag själv och ett gäng gruppchefselever som hade kurs samtidigt som vi.

Fårö ligger nordväst om Gotland och är känt bland annat för att Ingmar Bergman hade sommarställe där, och sin speciella natur, inklusive flera områden med raukar. Ön var tidigare ett militärt skyddsområde, men det enda som återstår av militär närvaro på ön numera är Försvarsutbildarnas kursgård. Till skillnad från Villingsberg, där jag gick GK1, så drivs kursgården helt av frivilligförsvaret, och den används också till andra arrangemang, och som vandrarhem. (Vi fick till exempel dela anläggningen med en bridgeklubb.) Hela anläggningen påminde mest om ett sommarläger. Det fanns också en hel del saker att ägna tiden åt, bland annat:
1: Bo på logement. Dubbelrum med våningssäng, garderob och byrå. Dusch och toalett i korridor. TV och kylskåp i sällskapsrum. Gångavstånd till lektionssalar, matsal och bastu.

2: Öva sjukvård. Efter repetition av flödesschemat L-ABCDE (Livsfarligt läge, Airways, Breathing, Cirkulation, Disability, Exposure) som vi lärt oss på GK2 byggde vi på våra sjukvårdskunskaper med arm- och benskador, bukskador, bröstkorgsskador, fälthygien, stukningar m.m På bilden ser ni ett armbrott som fixerats med hjälp av en pappskena och en större mängd elastiska lindor.

3: Se Fårö En av kvällarna bjöds vi på en rundtur av öns busschaufför som visade sevärdheter och berättade anekdoter från öns historia, bland annat om prästen som anmälde öborna för sjöröveri och flydde ön sedan han beskjutits av öborna, mitt under en gudstjänst. Eller om den missinär som kom till ön innan kristnandet för att omvända öborna. Han togs väl emot till en början, men när han blev för påstridig med missionerandet så tröttnade öborna och slog ihjäl honom. Vi stannade också vid ett par raukområden, och vid Engelska kyrkogården där ett gäng engelska sjömän som dött i tyfus ligger begravda. I närheten av kyrkogården ligger också det lambgifte som syns på bilden ovan. Ett lambgifte är en bod för vinterförvaring av foder åt får, eller lamb som det heter på gotländska. Taket är gjort av ag, ett slags gräs som växer i sjöarna på ön.
4: Låna cyklar. På kursgården fanns det gott om gamla kroncyklar som vi lånade några kvällar för att åka och bada eller titta på raukar.
5: Bada bastu Precis som på GK1 var vi ett gäng bastuentusiaster som passade på så gott som varje kväll utan allför sen kvällstjänst. Bastun ligger centralt på kursgården, tyvärr finns inga badmöjligheter i närheten.

6: Åka på slutövning. Kursen avslutades med ett par dagar i fält, där vi delades in i grupper under ledning av några gruppchefselever. Inför övningen utbildades vi, förutom sjukvården, på radio 145 (som syns på bilden ovan), signalering, karta och kompass mm, och nu var det dags att tillämpa våra nyförvärvade kunskaper. Övningen inleddes med en morgonuppställning i hällregn och genomgång av förutsättningarna för övningen, och sedan skulle det bära iväg. Dock inte så långt, eftersom övningen höllls på och omkring kursgården. Hälften av grupperna skulle börja i "bebyggelse" med samlingsplatser i lektionssalarna och förläggningen i ett av förråden, och de andra två grupperna skulle förflytta sig några hundra meter ut på heden och slå upp tält. Som vanligt började vi med att vänta, eftersom den utrustning som skulle tilldelats grupperna inte var organiserad på lämpligt sätt, eller på något sätt alls för den delen. Vi som hade turen (eller oturen, men med tanke på vädret så tror jag nog att vi hade tur) att börja i bebyggelse fick alltså vänta på att grupperna som skulle ut i fält fått tag på sina saker och gett sig iväg. När vi äntligen kom igång gick det däremot ganska snabbt att förvandla en lektionssal till samlingsplats för skadade, och sen dröjde det inte länge förrän det var dags att rycka ut. En grupp soldater från Gotlands Hemvärn och ett gäng frivilliga i olika åldrar hade ställt upp som markörer, och vi var snart i full gång med att ta hand om brännskador, knivhuggningar, stokefall och annat. Första dagen var skadorna lite enklare och av mer "civil" karaktär, som bilolyckor, knivbråk och vidbrända grillare, och framåt eftermiddagen och kvällen började det dyka upp lite soldater med skavsår, vätskebrist och utmattning, men det skulle bli värre. Nästa morgon, efter en hård natts sömn på betonggolv, var det dags att byta plats med de två grupper som legat ute i fält. Vi lastade vår utrustning på ett släp och åkte ut för att slå upp tälten. Det var lättare sagt än gjort, en ihållande blåst i kombination med stenig mark gjorde det svårt att få fäste för tälten. Under natten hade också ett av sjukvårdstälten blåst omkull. Vi fick upp ett tält, och det stod betydligt stadigare när vi parkerade släpet bredvid som vindskydd. Sedan började det komma skadade igen, och nu var det krig som gällde. Skott, spräng och splitterskador, flyktingar och kidnappningsoffer i bagageutrymmen. Hur kul som helst. Tyvärr tog det roliga slut framåt kvällen när vi plötsligt blev beordrade att plocka ihop och åka tillbaka till inomhusförläggningarna. Övningsledningen hade nämligen bedömt att det var "för farligt" att ha tälten uppe i blåsten, så vi fick flytta in igen. Stor förvirring rådde när två extra grupper dök upp vid inomhusförläggningarna utan att ha något vettigt att göra, och dessutom sover man betydligt bättre på marken utomhus än på ett hårt golv. Kvällen blev därför något av en besvikelse.
Men natten gick och så kom morgonen, och alla grupper beordrades att bryta sina samligsplatser inför la grande finale. Två massiva skadescenarion följde där samtliga markörer deltog.
Här upplevde också jag övningens höjdpunkt när vi omhändertog en skadad med både en öppen buk, konstfullt tillverkad av gristarmar, och ett kraftigt blödande öppen benbrott. Det gick åt fyra sjukvårdare och massor med första förband, kompresser och lindor för att stabiliera skadorna nog för att klara en transport. Mycket stimulerande. På bilden ser ni mig, med namnbricka på hjälmen, i full färd med att lägga förband på bukskadan. Observera den lilla pumpen som markören har i handen för att kunna simulera att blodet sprutar ur en pulsåder.

Efter dessa två masskadesituationer var övningen slut och det var dags för materialvård, ihoppackning av grupputrustningarna och efterfest. Två dagar fullmatade med bra sjukvårdsövningar, bortsett från sista kvällen. Dessvärre höll övningen inte lika hög standard när det gällde fältvanebiten, det hade varit bra att öva på det grundläggande, att sova, äta och skita ute, samtidigt som sjukvården. Tyvärr tror jag att övningsledningen underskattade kursdeltagarnas kapacitet och vilja att öva. Hoppas att de tar till sig de synpukter som framfördes under utvärderingen.

Ja, det är nog allt jag hann med att pröva på under nio dagar på Fårö i början av juni. Nio dagar av roliga och spännande aktiviteter, och framför allt nio dagars intensivt umgänge med trevliga bekantskaper, både gamla och nya. Det känns lite tråkigt att det inte finns någon "nästa kurs" att se fram emot, men jag hoppas att jag träffar många av dem (eller er, om någon av er läser det här) igen, civilt eller under kommande övningar. Vem vet, det kanske blir gruppchefskurs om några år.