Fortsatt låg aktivitet

Några speciella kraftansträngningar har jag inte gjort sedan jag kom hem från det senaste lajvet, i söndags kväll. Åtta dagar i fält, på ett arrangemang som är mer betonat av festival än friluftsliv, tar ut sin rätt och jag har dragit på mig en envis sommarförkylning, dock inte svininfluensan som min chef föreslog när jag ringde jobbet i går.
Aktiviteten har alltså varit låg, men nu har jag efter fem dagar hemma i alla fall lyckats få undan tvätt och packning. Jag har också tagit mig ut på balkongen vid fint väder, och vid ett tillfälle till och med ner till stranden (som ni kan se på bilden). Naturligtvis ingen träning, men motivationen är iallafall på topp så fort förkylningen är över. Det är ju bara två och en halv månad kvar innan tjurruset.

Jag går och badar...

...och passar på att njuta av sommaren. Avancerade texter får vänta ett tag till. Nästa vecka har jag semester och då bär det av på lajv igen, men när jag kommer hem ska jag skriva mitt planerade inlägg om friluftsliv på medeltidsnivå. Dessutom ska jag rapportera om helgens tur till en Röda Kors-loppis i skärgården, och berätta om hur det går med träningen. Jag skulle kunna berätta det nu på en gång också, men det bär mig emot att erkänna att jag inte har tränat alls. Därför väntar jag till jag har något att berätta.
Jo, lite tränar jag ju förresten, jag passar på att ta några simtag varje gång jag badar. På bilder ser ni ett av dessa simtag, i Djurgårdsbrunnsviken för några timmar sedan. Det stora huset där borta är Nordiska Museét. Badvattnet var hyfsat, men stranden var full av fåglar. Bättre badplatser finns säkert i närheten.

Simma lungt!

Genom åska, regn och ångande sjö.

Det sades att värmeböljan var på väg att tona bort under helgen, men när jag och min flickvän vaknade i lördags morse strålade solen från en molnfri himmel och allt såg prefekt ut inför vår planerade kanotfärd. Efter frukosten plockade vi med oss matsäck och badkläder och gav oss iväg till Brunnsvikens Kanotklubb. Vi hyrde en kanadensare för en heldag, dessutom till ett riktigt bra pris, 200 spänn (hade vi inte glömt våra studentleg hade vi dessutom fått 10% rabatt), och sedan bar det iväg förbi stränderna och vassruggarna längst in i brunnsviken.

En and var måttligt intresserad av oss, förmodligen hade den vant sig vid kanoter efter att ha varit bosatt i Brunnsviken hela sitt liv. Vi lyckades smyga nära nog för att få en liten bild av den utan att den ens brydde sig om att titta upp från maten.
Varken jag eller min flickvän har paddlat på några år, och till en början var det svårt att få kanoten dit vi ville. Om man inte paddlar med samma kraft på varje sida drar den alltid åt något håll, och när man märker det överkompenserar man gärna och svänger åt andra hållet i stället. Vi såg nog lite bortkomna ut den första biten, men efter ett tag vande vi oss och slutade göra ett stort sicksackmönster i kölvattnet. Vi gjorde ett litet i stället.
Vi smet ut från Brunnsviken genom kanalen vid Ålkistan och fortsatte sedan längs stranden av Stocksund. Utanför den skyddande viken blåste det lite mer, men inte mycket. Däremot passerades regelbundet av ganska stora och snabba motorbåtar, och svallvågorna var ibland lite väl stora för vår öppna kanot.

Vi rundade den mysiga ön Tranholmen med små bryggor och sjöbodar. Vid det här laget hade en hel del moln dykt upp på himlen och solen skymdes då och då, men det var fortfarande klart över oss och vi fortsatte med gott humör. Målet för turen var Stora Limpholmen, en obebyggd ö utanför Djursholm. Jag var där på sommarläger en gång för en herrans massa år sedan, men har inte satt min fot där sedan dess. Men jag mindes ön som en fin plats med badstrand, öppna ytor och vacker utsikt både över Djursholm och utåt, över Stora Värtan och Bogesundslandet. Mycket kan ju ha hänt under åren och ön skulle ju kunna vara igenväxt och nedskräpad vid det här laget, men jag ville ändå dit och ta mig en titt.

Efter svängen runt Tranholmen paddlade vi in till stranden för att ta en lite fikapaus i tron att vi hade en bra bit kvar. Tydligen hade vi tappat orienteringen en smula för bara en kort stund efter att vi lagt ut igen, efter att ha rundat ett näs bebyggt med en imponerande villa, skymtade vi öarna framför oss. Det ligger flera holmar i Värtan utanför Djursholm, de flesta obebyggda. Jag mindes inte riktigt vilken som var Stora Limpholmen, men vi paddlade mot den närmsta och hamnade rätt på en gång. Vi tog ett varv runt holmen och grannön, Lilla Limpholmen. På bilden ser ni öns "baksida".

Vi steg i land och drog upp kanoten på öns mycket lilla strand, och tog sedan en kort rundtur. Ön är verkligen inte stor och är till större delen glest beväxt med tallar, och en del lövträd längs stränderna. Nordspetsen däremot är helt igenväxt av al och buskar, precis som hela Lilla Limpholmen som är så gott som omöjlig att stiga i land på. På bilden här till vänster ser ni den öppna platsen i öns mitt där tälten stod uppslagna den där sommaren för länge sedan. Tydligen har öns haft fler besök sedan dess, något som eldstaden och den rostiga grillen tyder på. Vi såg även en hel del andra spår av besökare, bland annat de ni ser på bilden här bredvid. Vi höll på att trampa på några glasskärvor när vi steg i land och när vi plockat upp dem hittade vi lite mer skräp, och sedan lite till, och sedan ännu mer. Vi slutade plocka när vår medhavda soppåse blev full, men det finns nog lite kvar där ute fortfarande. Skäms på er människor, på en obebodd ö kommer inte ens en renhållningsarbetare och plockar upp efter er, och det lär dröja bra länge innan glasflaskorna och ölburken förmultnar. Håll rent i naturen!

Efter skräpplockningen och ett lågt och skönt bad satte vi oss för att äta vår matsäck och beundrade utsikten och regnet som drog förbi på avstånd. Iallafall såg det ut att vara på betryggande avstånd, men när vi ätit klart hade solen gott i moln och vinden tagit i litegrann. Egentligen hade vi tänkt fortsätta paddlingen en bit runt Svalnäsholmen och Råholmen också, men eftersom vinden vänt något såg det ut som om vi skulle få motvind på vägen tillbaka, och regnet såg ut att närma sig så vi valde att ta den kortaste vägen hemåt. Det visade sig vara en klokt val. Den första biten innan vi kom i lä bakom Lidingön blev kämpig, vi hade vinden rakt in från sidan mot kanoten och det blev svårt att hålla kursen. Dessutom gungade det lite väl mycket för att det skulle kännas riktigt säkert. Men så snart vi nått lungnare vatten blev det fin paddling igen längs stranden av Djursholm och Stocksund tillbaka mot Brunnsviken. Ovädret var dock inte långt efter oss och snart hördes också åskmuller i fjärran. När vi kom fram till Ålkistan började de första dropparna falla och vi tog skydd under järnvägsbron för att dra på oss regnjackorna. Där mötte vi också ett gäng kajakpaddlare på väg utåt. Vi satte fart tillbaka mot kanotklubben med redan efter några hundra meter öppnades himmelens portar totalt, åskan dånade och regnet öste ner. Vi körde upp på närmsta strand, vände kanoten och sprang och tog skydd under ett tätt lövträd. Några ögonblick senare dök gänget vi mött vid järnvägsbron upp, hastigt på väg tillbaka. De tog inte skydd i land utan paddalde hurtigt vidare in mot kanoutklubben. Sedan såg vi inte till dem igen, men jag hoppas att de fick en längre utflykt när regnet dragit förbi.
Efter några minuter var trädet vi stod under helt genomdränkt och värdelöst som regnskydd, men som tur var befann vi oss längs en av våra hemtama promenadstigar, och inte långt från vår landstigningsplats ligger en liten grotta. Vi rotade fram handdukar och vår sista proviant och rusade dit, så gott det nu gick utan skor på en grusväg, för att vänta ut regnet, och det dröjde faktiskt inte länge innan det började spricka upp, som ni kan se på bilden.

När regnet dragit förbi sjöstatte vi vår kanot igen och avslutade utfärden med en tur runt Brunnsviken. Solen sken igen och det ångade om vattenytan, vår utrustning hade klarat sig ganska bra undan blötan och vi hade fortfarande utflyktshumöret kvar trots att armarna började värka något. Vi började också bli lite badsugna igen, så när vi återlämnat kanoten skyndade vi oss till närmsta strand och kastade oss i vattnet innan vi bytte till torra kläder och gick hemåt.

Att paddla med Brunnsviken som bas är något jag verkligen kan rekommendera. På några timmar förflyttade vi oss, enbart med hjälp muskelkraft, från att ha varit inom synhåll från stenhusen i innerstaden och trafikcirkusen vid Norrtull till ett stycke obebyggd innerskärgård med öppna vatten och skogklädda stränder. Vi kommer att ge oss ut där igen, förhoppningsvis hinner vi med ett par turer till innan säsongen är slut. På vägen tillbaka började vi till och med planera för en övernattning ute på någon av öarna och paddling runt hela Stora Värtan, men det får nog vänta till nästa år eller så.

Jag hoppas att ni uppskattat min lilla redogörelse. Ett tips är att klicka på bilderna, de gör sig mycket bättre i stort format.

Det är för varmt!

För varmt för att träna och för varmt för att blogga. Träningsprogrammet ligger på is så länge, ersatt av besök på min lokala badstrand. Redogörelsen för fruliftslivet med primitiv utrustning dröjer också lite.

Det är för varmt för att vandra också. Jag och flickvännen hade planerat en hajk till helgen, men vi tar en dagstur i kanot i stället. Under den gassande solen det är skönare att alltid ha nära till vattnet. Rapport kommer.

Tills vidare får ni hålla till godo med bilden av fem personers samlade lajvpackning, prydligt instuvad i en medelstor bil. Varje kubikcentimeter av bakluckan användes, från golv till tak. Vem behöver sikt bakåt? Och det här är inte allt, vi hade en del saker under fötterna i bilen också. Som jag skrev i det förra inlägget, denna Lajvsveriges djupast rotade tradition är viktig.